Svenska

<p><i>Eumeswil</i> är Ernst Jüngers (1895-1998) sista stora »posthistoriska« ­roman. Den utspelar sig i en stadsstat vid den nordafrikanska kusten, efter världsstatens och högtekno­logins ­kollaps. Berättaren är historikern Martin Venator, som även tjänstgör som nattsteward i baren på bergfästningen Kasban, där envåldshärskaren Kondoren styr över staden Eumeswil. Bakom bardisken sköter han sin privi­legierade men anspråkslösa tjänst, och registrerar maktens dynamik och strategier. </p><p>Berättelsen kan ses som en idéhistorisk genomgång av Ernst Jüngers liv under 1900-talet från Weimar­republikens demokratiska misslyckande, andra världs­kriget och den nationalsocialistiska diktaturen, till den tyska förbundsrepubliken, som under 1970-talet utmanas av de vänsterextrema partisanerna i Röda armé-fraktionen. <i>Eumeswil</i> kom i Tyskland ut under den »tyska terror­hösten« 1977. </p><p>Huvudpersonen Venator uppfattar sig som anark i motsats till monarken, som binds av sin makt, och anarkisten, som behöver makten just för att bekämpa den. Anarken ställer endast sin maktanspråk mot sig själv, och har förintat stat och samhälle inom sig.</p><p></p>

<p>År 1965 debuterade Torgny Lindgren som författare med diktsamlingen <em>Plåtsax, hjärtats instrument</em>. Det blev starten på ett fantastiskt författarskap. Sedan dess har han skrivit drygt tjugo böcker, huvudsakligen romaner och noveller, invalts i Svenska Akademien och tilldelats ett antal priser, däribland Augustpriset, Selma Lagerlöfs Litteraturpris och Övralidspriset.<br/><br/>Torgny Lindgren har blivit en av våra allra mest framstående litterära röster och samtidigt en av våra mest lästa och älskade svenska författare.Vi firar i höst hans femtio år som författare med återutgivningar av hans samlade noveller i <em>Berättelserna</em>, liksom <em>Nåden har ingen lag</em>, som rymmer romanerna <em>Hummelhonung</em>,<em> Pölsan</em>, <em>Dorés Bibel </em>samt <em>Norrlands akvavit</em>, alla från Västerbottens inland.</p>

<p>Det är ett ögonblick som förändrar allt. Rakel ser en pojke hoppa mot sin död och kan sedan inte göra sig kvitt en känsla av undergång. Hon tar avstånd från sin bästa vän, slutar träffa sin bror och undviker alla andra. Ovanpå allt glider hon in i en besatthet av pojkens pappa och börjar förfölja honom och kartlägga hans liv.</p><p></p><p>Så en dag sitter de mittemot varandra på en tågstation. Men vad säger man till någon som har förlorat sin son? Hur lyckas man bli kvitt ljudet av någon annans skrik? Och vad gör man med tre hemlösa barn som plötsligt dyker upp från ingenstans?</p><p></p><p>Khashayar Naderehvandis nya roman utforskar mörker med en förvånansvärt ljus blick. Det är en roman om hemsökelse och om att kunna - eller inte kunna - återvända.</p>

<p>Alexander Ahndoril gick inte på någon skrivarskola eller skrivkurs som ung aspirerande författare. Han hade inga kontakter i kulturvärlden och visste ingenting om bokbranschen. Men han älskade böcker och satte sig ner och skrev sin första roman på en lånad skrivmaskin. Han hade inte råd att kopiera manuset, utan skickade sitt original till ett enda förlag, fick ett förskott på sextusen kronor och debuterade som författare 1989.</p><p></p><p>Den första delen i den stora återutgivningen av Alexander Ahndorils samlade verk kallas Den magiska perioden och innehåller Den äkta kvinnan, Om hjärtat är vidrigt, En människas tal och Den magiska disciplinen.</p><p></p><p>Hans egenartade romaner med teman som våld, sexualitet, passion, vansinne och konst har kallats direkt farliga och omoraliska av vissa medan andra har försvarat dem för deras originalitet och litterära höjd.</p><p></p><p>"Det måste vara skadligt att läsa sådant!"</p><p>Borås tidning</p><p></p><p>"en fruktansvärt omvälvande läsupplevelse och samtidigt den första nya bok jag med säkerhet kommer att minnas också efter flera år"</p><p>Hufvudvstadsbladet</p><p></p><p>"man är tvungen att stålsätta sig och dra ett djupt andetag innan man förmår vända blad och fortsätta läsningen"</p><p>Expressen</p><p></p><p>"Likt en mycket skicklig hypnotisör förmår Ahndoril att försätta läsaren i ett tranceliknande tillstånd"</p><p>Aftonbladet</p><p></p><p>"ett av de mest spännande bidragen till intelligensens komedi som gjorts i vårt land"</p><p>Svenska Dagbladet</p><p></p><p>"en provokation, en fälla, en dörr som precis som för romanfigurerna bara fungerar i en riktning"</p><p>Ariel</p>

<p>Alexander Ahndoril gick inte på någon skrivarskola eller skrivkurs som ung aspirerande författare. Han hade inga kontakter i kulturvärlden och visste ingenting om bokbranschen. Men han älskade böcker och satte sig ner och skrev sin första roman på en lånad skrivmaskin. Han hade inte råd att kopiera manuset, utan skickade sitt original till ett enda förlag, fick ett förskott på sextusen kronor och debuterade som författare 1989.</p><p></p><p>Den andra delen i den stora återutgivningen av Alexander Ahndorils samlade verk kallas Den berättande perioden och innehåller Jaromir, Thaiboxaren och Lustresa.</p><p></p><p>Hans egenartade romaner med teman som våld, sexualitet, passion, vansinne och konst har kallats direkt farliga och omoraliska av vissa medan andra har försvarat dem för deras originalitet och litterära höjd.</p><p></p><p>"Det måste vara skadligt att läsa sådant!"</p><p>Borås tidning</p><p></p><p>"en fruktansvärt omvälvande läsupplevelse och samtidigt den första nya bok jag med säkerhet kommer att minnas också efter flera år"</p><p>Hufvudvstadsbladet</p><p></p><p>"man är tvungen att stålsätta sig och dra ett djupt andetag innan man förmår vända blad och fortsätta läsningen"</p><p>Expressen</p><p></p><p>"Likt en mycket skicklig hypnotisör förmår Ahndoril att försätta läsaren i ett tranceliknande tillstånd"</p><p>Aftonbladet</p><p></p><p>"ett av de mest spännande bidragen till intelligensens komedi som gjorts i vårt land"</p><p>Svenska Dagbladet</p><p></p><p>"en provokation, en fälla, en dörr som precis som för romanfigurerna bara fungerar i en riktning"</p><p>Ariel</p>

<p>Alexander Ahndoril gick inte på någon skrivarskola eller skrivkurs som ung aspirerande författare. Han hade inga kontakter i kulturvärlden och visste ingenting om bokbranschen. Men han älskade böcker och satte sig ner och skrev sin första roman på en lånad skrivmaskin. Han hade inte råd att kopiera manuset, utan skickade sitt original till ett enda förlag, fick ett förskott på sextusen kronor och debuterade som författare 1989.</p><p></p><p>Den tredje delen i den stora återutgivningen av Alexander Ahndorils samlade verk kallas Den överskridande perioden och innehåller Regissören, Diplomaten och den aldrig tidigare publicerade Fotografen.</p><p></p><p>Hans egenartade romaner med teman som våld, sexualitet, passion, vansinne och konst har kallats direkt farliga och omoraliska av vissa medan andra har försvarat dem för deras originalitet och litterära höjd.</p><p></p><p>"Det måste vara skadligt att läsa sådant!"</p><p>Borås tidning</p><p></p><p>"en fruktansvärt omvälvande läsupplevelse och samtidigt den första nya bok jag med säkerhet kommer att minnas också efter flera år"</p><p>Hufvudvstadsbladet</p><p></p><p>"man är tvungen att stålsätta sig och dra ett djupt andetag innan man förmår vända blad och fortsätta läsningen"</p><p>Expressen</p><p></p><p>"Likt en mycket skicklig hypnotisör förmår Ahndoril att försätta läsaren i ett tranceliknande tillstånd"</p><p>Aftonbladet</p><p></p><p>"ett av de mest spännande bidragen till intelligensens komedi som gjorts i vårt land"</p><p>Svenska Dagbladet</p><p></p><p>"en provokation, en fälla, en dörr som precis som för romanfigurerna bara fungerar i en riktning"</p><p>Ariel</p>

<p>I en tid präglad av massarbetslöshet och utsatthet under det socialt turbulenta 1920-talet, skissas i denna roman förhållandet mellan en far och hans son. Vi möter skuggsidorna hos två starka karaktärers kamp för att hävda sin plats i tillvaron den fruktade kronofogden Dreverhaven, och hans utomäktenskaplige son Jacob Kata­dreuffes väg från misär och misslyckande, till en lovande framtid som advokat. </p><p>Ferdinand Bordewijk (1884 1965) var jurist och är ett av den moderna nederländska litteraturens främsta namn. Han introduceras här för första gången på svenska. Med psykologiskt skarpsinne tecknar han i denna sin främsta roman en ung mans inre strid och klassresa från utanförskap, till erkännande och insikt och det höga pris han betalar för att lyckas.  </p><p>Det är även en levande skildring av hamnstaden Rotterdam och män­niskans villkor i en hänsynslös tid, av mellankrigstidens idéströmningar och framtidsvisioner. <i>Karaktären</i> filmatiserades 1998, i regi av Mike van Diem, och vann då en Oscar för bästa utländska film.</p>