Svenska

<p>Litteraturhistorikern och ledamoten av Svenska Akademien, Fredrik Böök, satte Viktor Rydberg högst av alla svenska författare. Kanske var det just därför han dröjde så länge med att ta sig an att skriva denna minnesteckning. Bööks ambitionsnivå var nämligen inte bara att beskriva Rydbergs liv och verk på ett allmänt plan utan att ge klarhet och rättvisa åt Rydbergs tankevärld - filosofiskt, politiskt och religiöst. När Böök avled 1961 var arbetet ännu inte slutfört och resultatet blev en torso, ett verk vars sista mening är avhuggen mitt i. Det efterlämnade manuset var skrivet med skrivmaskin och fyllt av Bööks egna handskrivna korrigeringar och tillskott. Nu, över sextio år senare, publiceras det för första gången. Det som bjuds är en lika inkännande som insiktsfull text, driven av ett passionerat intresse för en verklig pionjärgestalt inom vår svenska litteraturhistoria.</p><p>Inledning av Svante Nordin.</p>

Varför forskar våra litteraturvetare fortfarande mest på svenska, moderna och företrädesvis manliga författarskap? Och varför är det ingen som forskar om populärlitteraturen? Hanne-Lore Andersson, själv litteraturvetare, undersöker i sin avhandling vilka normer som är rådande och vilka som är omdebatterade inom svensk litteraturvetenskap runt sekelskiftet 2000. Avhandlingen <i>Doxa och debatt</i> hör hemma inom området forskning om forskning. Doxa är det som inte behöver rättfärdigas, de tysta antaganden som den vetenskapliga praktiken är organiserad kring. Hanne-Lore Anderssons resultat visar att doxa inom svensk litteraturvetenskap år 2000 är att forska på kanoniserade svenska och i första hand manliga författarskap och att studera hur skönlitterära texter är gjorda, vilka konstnärliga grepp som kommer till användning. Normen är också att presentera sin forskning i form av monografier om enskilda författare eller verk och att visa prov på ett gott hantverkskunnande. Till de inslag i ämnets doxa som har utmanats hör det smala litteratur- eller textbegreppet, som exkluderar exempelvis populärlitteratur, fokuseringen på texten som text, samt opersonlighetsnormen, enligt vilken forskaren inte allt för tydligt bör framträda som synligt subjekt. Att en norm eller en doxa är svår att förändra är ett välkänt fenomen, men svensk litteraturvetenskap är förvånansvärt lik den för trettio år sedan. Förvånande är också att forskningen i så hög grad utgår från material och mindre från vetenskapliga problem. Om det senare vore fallet skulle material av helt olika slag kunna samsas i en och samma studie liksom att forskningen lättare skulle kunna öppnas för tvärvetenskapliga perspektiv. Avhandlingsförfattarens förhoppning är att avliva den existerande myten om att litteraturvetenskapen har förändrats radikalt under de senaste decennierna och att den lägesbeskrivning som ges i avhandlingen ska ligga till grund för den fortsatta debatten om litteraturvetenskapens och humanioras roll. Min förhoppning är också att avhandlingen skall få läsare inte bara inom ämnet litteraturvetenskap utan också inom humaniora i stort, och att alla från grundstudenter till professorer tydligare än tidigare skall reflektera kring och kunna formulera vad de ser som humanioras mål och mening, säger Hanne-Lore Andersson. En ständig debatt är enligt min mening nödvändig för att en vetenskaplig verksamhet ska förbli vital och en angelägenhet också för människor utanför universitetet, avslutar hon.

Att uttrycka sina livserfarenheter i skrift inför en läsande offentlighet hör i dagens individualistiska samhälle till vardagligheterna. För 200 år sedan var emellertid situationen en annan, och att undersöka den självframställande litteraturens former och villkor under denna tid kan också berika förståelsen av jaget i det tjugoförsta århundradet. Det svenska 1800-talet är en dynamisk tid, vars tänkande ligger till grund för många av våra moderna föreställningar om jaget och minnet inte minst såsom dessa kommer till uttryck i det självbiografiska skrivandet. I själva verket är det i viktiga avseenden litteraturen som driver på denna utveckling genom att ständigt, och i skiftande former, utforska våra möjliga förhållningssätt till det förflutna. I sin avhandling undersöker Peter Henning vad som händer när livet och samhället på ett allt mer självklart sätt vägs mot den personliga erinringens horisont när de smaknormer som tidigare begränsat det självframställande skrivandet börjar ifrågasättas, och när det blir möjligt för individer från ett bredare samhällsskikt att berätta om sig själva i det offentliga. Genom punktnedslag i P. D. A. Atterboms, Erik Gustaf Geijers, Henriette Widerbergs och Verner von Heidenstams författarskap tar studien ett brett grepp om epoken. Här möter vi den tidiga romantikens tårdrypande minneskult såväl som nittiotalismens idealisering av glömska och intighet. Självbiografisk performancekonst står mot essäistiska experiment, medan drömmar om att spegla eviga sanningar i de egna hågkomsterna bryts mot förhoppningar om att på nytt vinna ryktbarhet genom skandalösa bestsellers.

<p>I början av 1900-talet var den skönlitterära klassikerutgivningen en etablerad vetenskaplig verksamhet, som bedrevs vid universitet och inom litterära utgivningssällskap. Dess historia följs i denna bok tillbaka till den senare hälften av 1700-talet, då samlade utgåvor av svenska författares verk gavs ut, både med en förväntad förtjänst för ögonen och för att tjäna som rättesnören för en uppväxande författargeneration. Romantikernas utgivare underströk i stället vikten av historisk trohet: en utgivare borde inte putsa och ändra i en avliden författares verk, utan noggrant återge allt som det stod skrivet. Under 1800-talet blev klassikerutgivningen ett slagfält för en rad frågor, som bland annat gällde författarrätt, litterär kreativitet och folkbildning. Den vetenskapliga editionsfilologin tog intryck av den klassiska filologins långa tradition, samtidigt som den skönlitterära klassikerutgivningen stod i samspel med förlag riktade till en bredare publik. Den litterära utgivarfiktionen, klassikerserien, skolutgåvan och den vetenskapligt syftande editionen är några av de litterära produkter som sätts under lupp i denna bok.</p>

Hur kan dagens svensklärare vända trenden med den minskande läsningen hos barn och ungdomar? Vilka verktyg för litteraturundervisning får de genom lärarutbildningen och vilken syn på litteratur är det som förmedlas? "Lära lärare läsa" visar hur blivande svensklärare under sin utbildning möter olika litteratursyner och legitimeringar av litteraturläsning, liksom skilda gestaltningar av litteraturdidaktik och litteratur­undervisning. I boken, som bygger på ett omfattande enkät- och intervjumaterial, tar Maria Ulfgard ett brett grepp över utbildningens olika delar. Såväl lärarstudenter som högskolans lärare och lärare i verksam­hetsförlagd utbildning får komma till tals. I slutkapitlet diskuterar Ulfgard behovet av en förnyad litteraturdidaktik. Maria Ulfgard är docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och har mångårig erfarenhet av utbildning av svensklärare.

Olof Högbergs "Den stora vreden" (1906) och Ludvig Nordströms "Petter Svensks historia" (fyra delar 1923--27) är historiska romaner skrivna med den uttalade ambitionen att lyfta fram en ny bild av Norrlands historia och kultur. Författarna riktar sig båda mot en rad historiska förhållanden som de menar är resultat av att Norrland länge varit en okänd, misskött och exploaterad del av Sverige: rikets "skräpkammare", som Olof Högberg kallar det, eller en "inre koloni" med Ludvig Nordströms ord. Debatten om "Norrlandsfrågan" var som intensivast under decennierna runt sekelskiftet 1900 och ansågs av många inte bara handla om Norrland och dess utveckling, utan ytterst om hela Sverige. Här speglades samtidens olika politiska och ideologiska idéer ifråga om modernitet och förändring. Särskilt engagerande var frågan om Norrlands snabba industrialisering och dess konsekvenser för skogsbruk och jordbruk. Gemensamt för Högberg och Nordström är att de med sina verk vill hävda Norrlands betydelse i Sveriges moderna utveckling, men de skiljer sig åt då det gäller synen på denna utveckling. Det är två ganska olika Norrland som skrivs fram i respektive roman. Litteraturvetaren Peter Forsgren analyserar romanerna i relation såväl till nationella och regionala identiteter som till historia och samhälle. Konkret rör det frågor om vad det till exempel har inneburit att vara svensk, norrländsk eller samisk, både i ett historiskt perspektiv och i en nutida kontext. I sitt projekt lyfter Forsgren fram det ofta konfliktfyllda och motsägelsefulla förhållandet mellan centrum och periferi liksom mellan regionala, nationella och globala perspektiv.

<p><em>De Aderton</em> är en biografisk uppslagsbok över Svenska Akademiens samtliga 200 ledamöter från instiftandet 1786 till våra dagar. Biografierna åtföljs av porträttbilder. En utförlig inledning redovisar generella drag och utvecklingslinjer när det gäller Akademiens sammansättning genom åren.<br/><br/>Boken, som utkom första gången 1992, utgavs inför Akademiens 225-årsjubileum 2011 i en andra upplaga, väsentligt förnyad beträffande såväl innehållet som bildmaterialet och den grafiska formen. Den nu föreliggande tredje upplagan har inte bara utvidgats med biografier över nytillkomna ledamöter utan har också uppdaterats med avseende på den inledande översikten.</p>