2016

Live at the Greek Theatre continues Bonamassa's tradition of honoring incredible concert venues like the Royal Albert Hall, the Vienna Opera House, Radio City Music Hall, Red Rocks Amphitheatre, and the Beacon Theater. As with all Bonamassa DVD shoots, the performance at the Greek offered a unique presentation of this historical music. <br/><br/>Songs ranged from blues standards to deep cuts, including "Born Under A Bad Sign," "Lonesome Whistle Blues," "Hummingbird," "Let The Good Times Roll," and, of course, B.B. King's famed "The Thrill Is Gone" as the evening closer. For Bonamassa, the tour's importance deepened significantly when B.B., his friend and mentor, passed away two months before it began. "My only regret is that B.B. was not alive to see it," said Bonamassa.<br/><br/>The eleven-piece band included Anton Fig (drums), Kirk Fletcher (guitar), Michael Rhodes (bass), Reese Wynans (piano, Hammond organ), Lee Thornburg (trumpet, horn arrangements), Paulie Cerra (saxophone), Nick Lane (trombone), and a trio of backup singers including Mahalia Barnes, Jade MacRae, and Juanita Tippins.<br/><br/>This tour was a continuation of the celebration of our blues heritage, which began with the 2014 production of Joe Bonamassa - Muddy Wolf at Red Rocks, a tribute to the music of Muddy Waters and Howlin' Wolf. Both tours gave a portion of proceeds to presenting partner Keeping the Blues Alive Foundation, a non-profit Bonamassa founded in 2011 that promotes the heritage of the blues to the next generation, funds music scholarships, and supplements the loss of music education in public schools.

Fem original album i pappfickor.

Det slår gnistor om Beth Hart just nu! Den Grammynominerade sångerskan och låtskrivaren rider på en våg av kreativitet men plattor, samarbeten med andra musiker och ett ständigt turnerande världen över. Den största nyheten under 2016 är releasen av hennes nya studioalbum Fire On The Floor som släpps den 14 oktober. En platta som Beth själv beskriver som: "pretty frickin' good." Men låt oss blicka bakåt en stund...<br/><br/>En gång utnämnde The Blues Magazine henne till den utimata kvinnliga rockstjärnan. Hon har hållit på nu i snart tjugo år. Sedan hon föddes i Los Angeles har hon spelat in ett tiotal album samt lånat sin röst till gitarrhjältar som Joe Bonamassa, Jeff Beck och Slash. "Extraordinary" är britiska The Times omdömme och kollegorna på The Guardian hyllade henne som "daring, broody and angry". <br/><br/>Men det är särskilt de senaste åren som Beth Hart blommat ut på allvar. I april 2015 släppte hon Better Than Home som blev både en kritikersuccé och försäljningsframgång och hamnade på plats 4 över musiktidningen Mojos lista över årets bästa bluesplattor. Hon spelade inför 5 500 extatiska fans på ett utsålt Heineken Hall i Amsterdam. "Oh det var så skoj," minns hon. "Jag älskar Holland . Dom har alltid varit så snälla mot mig där."<br/><br/>Även hemlandet USA har börjat få upp ögon och öron för Beth Hart. Hon spelar på större ställen i de större städerna som Nashvilles Ryman Auditorium och nominerades i kategorin Contemporary Blues Female Artist av the American Blues Foundation. "Jag har svårt att tro det själv," förklarar Beth Hart. "På de senaste turneerna har vi spelat på mycket större ställen än tidigare och de har varit utsålda." Även i Storbritannien går det bra med spelningar på the Royal Albert Hall och the Barbican inte att förglömma hennes spelning på Hampton Court Palace med Joe Bonamassa. På nyårsnatten förra året spelade hon för första gången på Jools Hollands legendariska Hootenanny som hålls årligen.<br/><br/>Hon ringde in det nya året med innerliga versioner av Tell Her You Belong To Me och Nutbush City Limits tillsammans med Jeff Beck. Deras framträdande blev det mest sedda på av alla årets Hootennanny-klipp på BBCs Youtube-kanal. Då hade hon trots allt konkurrens av både Tom Jones och Paul Weller. "Jeff levererar varenda gång," myser Beth som även gästade på hans spelning på the Hollywood Bowl nyligen. "För mig är han den bäste."<br/><br/>Hon gjorde också en unik solospelning på Londons Union Chapel som av fans röstatdes fram som ställets bästa konsert 2015. "Jag har aldrig varit så nervös som inför den spelningen," erkänner hon. "Jag var så nervös då jag klev på men efter hand så kändes det bättre och till slut njöt jag bara. Publikkontakten var något alldeles enastående. Det var som jag gjore spelningen med dem. De blev mitt band den kvällen!"<br/><br/>Inspelningen av den nya plattan Fire On The Floor blev mycket mer harmonisk jämfört med Better Than Home och om plattan har ett tema så är det en känsla av befrielse eller att komma ifrån en jobbig period. "Inspelningen av Better Than Home var rätt så plågsam då en av producenterna Michael Stevens var döende i cancer. Det var en väldigt emotionell platta att både skriva och spela in så med Fire On The Floor ville jag att allt skulle gå undan."<br/><br/>Beth kontaktade den rennommerade producenten Oliver Lieber som bokade tid i sin studio i Toluca Lake med ett gäng fantastiska musiker som Michael Landau (gitarr), Waddy Watchel (gitarr), Brian Allen (bas), Rick Marotta (trummor), Jim Cox (piano), Dean Parks (akustisk gitarr) och Ivan Neville (orgel). "Oliver fick ihop ett fantastiskt gäng musiker," berättar Beth Hart. "Michael Landau och Waddy Watchel är ju legendarer! Helt otroligt. För om du inte har bra musiker lär det inte bli en bra platta, eller hur?" Beth fortsätter: "Vi spelade in sexton låtar på tre dagar men ägnade sedan massor av tid till pålägg och mixning. Oliver jobbar otroligt hårt men är samtidigt väldigt lyhörd vilket fungerade perfekt. Han är stark och fokuserad men samtidigt väldigt sårbar med ett vidöppet hjärta. Jag är väldigt stolt över vad han gjort på plattan."<br/><br/>När du lyssnar på Fire On The Floor förstår du varför. Dom tolv nyskrivna låtarna speglar hennes influenser då hon började lyssna på musik som tonåring med allt från gospel till soul och klassiskt till Soundgarden. "Som låtskrivare skulle jag inte komma så långt om jag var tvungen att skriva i en viss stil," berättar Beth. "Det kan jag helt enkelt inte. När jag växte upp lyssnade jag på så mycket i massor av olika genres."<br/><br/>Därför hörs luftig soul i Let's Get Together såväl som tuff rock som i Fat Man. "Jag bara älskar den låten," säger hon om den senare. "Den skrev jag ihop med en undebar låtskrivare som heter Glen Burtnik som jag skrev med för första gången då jag bara var 24 år gammal. Vi skrev grunden till Fat Man för ungefär sju år sedan men det var först nu fick jag inspiration till texten och slutförde låten. Den är skoj att sjunga för rockmusik får mig att släppa loss och glömma all ångest och oro."<br/><br/>Likaså titelspåret: "Jag tycker mycket om Fire On The Floor. Det liksom pyr i den låten och kommer att vara kul att köra live. Den innehåller massor av passion och handlar om någon du vet inte är bra för dig men du kan helt enkelt inte låta bli. Sen är det No Place Like Home som ju beskriver mitt liv då jag är ute och turnerar så mycket och ofta får hemlängtan. Som en motsats till min låt Better Than Home!" Andra upplyftande låtar är den salsainfluerade Baby Shot Me Down och den jazzdoftande Coca Cola med sång som gör att man förstår varför hon röstades fram som den 20:e bästa bluessångaren någonsin av The Blues. "Rent sångmässigt tar den låten mig tillbaks till Billie Holiday." Reflekterar Beth Hart. "Jag älskar den lite sexiga, lätta tonen."<br/><br/>Men flera av låtarna behandlar mycket mer svåra och komplicerade ämnen. "Picture In A Frame betyder mycket." Säger hon. "Den började som en kärlekslåt till min man. Men efter att jag skrivit den kom jag på att det finns en hel del av mina känslor för Michael Stevens i den. Det var som jag försökte få honom frisk. Att peppa honom. Better Than Home är helt klart en av mina bästa plattor men den var så jobbig att göra," säger hon. "Fire On The Floor har mycket mer energi och är kaxigare och det behövde jag för att balansera de tunga känslorna från Better Than Home." <br/><br/>Fire On The Floor är plattan som Beth Hart var tvugen att göra och du måste höra. "Jag är så nöjd med den," säger hon sammanfattningsvis. "jag satt och gjorde låtordningen för ett litet tag sedan och medan jag gjorde det så tänkte jag för mig själv, det här är faktiskt riktigt j-a bra!"

Chicagoblues-gigant, samlade sessions 53-57.

Digipack.<br/><br/>Här kommer del två av denna konsert, vars första del varit en succé! Men sitt band - John McVie, Mick Fleetwood och Peter Green, bjuder de på ytterligare gems från den period som enligt många kännare är den bästa av alla versioner av Bluesbreakers.

Gudfadern av britisk blues är sannerligen still goin' strong! Vi känner till hans sound - och här kommer en ny samling låtar från denne legend. Hur bra som helst. Inget nyskapande överhuvudtaget - tack å lov! Gästas av Joe Walsh! Klass utöver det vanliga.

The Grammy Award Winning album *In Step* is Stevie Ray Vaughan and Double Troubles fourth studio, originally released in 1989. Stevie Ray had recently become sober, after years of drug and alcohol abuse. This is a recurring theme on the album.<br/><br/>Unfortunately *In Step* proved to be Stevie Ray's last album with Double Trouble before his untimely death, caused by a helicopter crash, in 1990.