2013

Evert Taubes visorrör sig mellan två motpoler: Idyll och äventyr. Med Taube har vi nordbor fått såväl drömmen om den eviga sommaren, som drömmen om äventyr till sjöss och i jordens alla hamnar. Genom hela visproduktionen blåder också fantasins uppfriskande monsun. Det är med andra ord visor som gjorda för blåsmusik.<br/><br/>När Sven-Bertil Taube nu på nytt har sjungit in sin fars visor kan detta sägas bilda codan på ett stycke svensk kulturhistoria. Två långa konstnärskarriärer har vävts samman till ett verk. Liksom en Homeros har Sven-Bertil Taube den här gången tvingats förlita sig på andra sinnen än synen. Han har memorerat texterna och tolkat dem så som bara en skådespelare med djup kunskap om ämnet kan göra. Det skall också sägas att han blivit varsamt ledsagad av Göteborg Wind Orchestra under ledning av Jerker Johansson samt av pianisten Anders Ekdahl.

Digipack.<br/><br/>Det var inte meningen att det här skulle blivit ett album. Det får nog mer ses som ett ovanligt lyckat olycksfall i arbetet...<br/><br/>Claes Pihl och Maria Pihl fick uppdraget att skriva några sånger till en föreställning om livet i en svensk bruksort i början av förra seklet. KG Malm var med som skådespelare och sångare, liksom Maria själv. Ämnet väckte lust och idéer, böcker plöjdes, äldre arbetare intervjuades och innan någon hann dra i nödbromsen var elva låtar färdiga. När föreställningsperioden var över stod det klart att sångerna hade ett eget liv, att de kunde stå för sig själva och hade något att säga. Här förs politiska diskussioner bland larmande maskiner, här luftas kärlek och framtidsdrömmar vid dansbanan och här framförs högstämd poesi runt flygeln hos patron på herrgården. Brukssamhällets olika sidor lyfts fram: instängdheten, gemenskapen och klyftorna. En central del i svensk historia görs levande genom enskilda människors öden och skiftande perspektiv.