2012

Bangkok Lingo: Tomorrow's finally here [Gatefold / Vinyl LP]

Digipack.<br/><br/>Bernt Rosengren, saxofonist, flöjtist, kompositör och arrangör, är en av Sverige internationellt mest kända jazzmusiker. Han slog igenom som nittonåring och har sedan dess stått i det främsta ledet inom svensk jazz i mer än 50 år. Bernt har under åren inspirerat och spelat med flera generationer svenska jazzmusiker. 1975 bildade Bernt Rosengren sitt första storband. Innan dess hade han mest hörts i olika mindre grupper med flera av den tidens finaste jazzmusiker. Många av dessa finns med i det nitton man starka storband som hörs på denna inspelning. Här finns i stort sett hela den svenska jazzeliten från 1970- och 1980-talen men också ett par mycket välkända amerikanska gäster: Pianisten Horace Parlan, med ett förflutet hos bland andra Charles Mingus, och gitarristen Doug Raney, en av 1970-talets mest uppmärksammade unga amerikanska gitarrister. Samarbetet mellan Bernt och amerikanerna hade börjat i Köpenhamn ett par år innan denna inspelning. Som så många andra jazzmusiker hade man valt Köpenhamn som sitt hem. Horace och Doug var under flera år mer eller mindre ordinarie i Bernt Rosengren Big Band. På 1970-talet hade Bernt på flera sätt försökt att skapa speltillfällen för storbandet. Bland annat hyrde han under flera säsonger dansstället Bal Palais i Stockholm, en riktig succé. En tradition som för övrigt sedan togs över av Gugge Hedrenius Big Blues Band. <br/><br/>Det var efter dessa år på Bal Palais som Caprice Records spelade in bandet i maj 1980. Musiken är arrangerad av Bernt, som även komponerat sju av skivans nio spår. De två andra numren är John Coltranes Naima och Irving Berling How Deep is the Ocean?, kända melodier som Bernt gett en ny musikalisk dräkt. Förutom Doug och Horace är det främst Bernt som hörs som solist, på flöjt, alt- och tenorsax. Han får här utrymme att visa vilken fantastisk instrumentalist han är. Den fina trumpetaren Lars Färnlöf är också solist på ett spår. <br/><br/>"Storbandsjazz måste svänga, man ska kunna dansa till den. Och musiken måste bygga på solister, precis som i det gamla Count Basie-bandet på 1930-talet. Jag är inte särskilt förtjust i mer pretentiösa saker som konsertsviter för storband ... och sånt!" Orden är Bernts inför inspelningen av plattan som nu för första gången släpps på cd. Och man förstår precis vad han menar. Den över trettio år gamla inspelningen låter fantastiskt bra och ja, det svänger som bara den. Plattan är en del i Caprice Records återutgivningsserie, fantastisk musik som varit utgången på skiva men som nu åter görs tillgänglig i digitalt format.

Peter Johannesson, trummor<br/>Max Schultz, gitarr<br/>Dan Berglund, bas<br/>Jacob Karlzon, piano<br/><br/>Peter Johannesson och Max Schultz träffades redan 1977. De har sedan dess musicerat ihop i en mängd sammanhang. 1995 spelades Peters första cd "Sixtus" Featuring Herbie Hancock" in. Även Max var med på den och bidrog med flera kompositioner. Peters samarbete med Herbie Hancock har sedan fortsatt genom åren med flera konserter, turneer och tv-framträdanden. Peters andra cd i eget namn, "New Life" 2005, gjordes i samarbete med Peters band "Sixtus. I bandet ingick mångårige vännerna, Peter Asplund, Håkan Broström, Magnus Lindgren, Karin Hammar, Daniel Tilling bl.a. Och förstås även Max. Alla bidrog med låtar till den. Detta åttamannaband användes och används fortfarande flitigt av vännen Svante Thuresson. Max medverkar för övrigt på Svantes legendariska "Jag är hip"-platta från 1995, med texter av Beppe Wolgers. 2008 spelades plattan "Johannesson & Schultz" in med Max och Peters ungdomsidol Bobo Stenson på piano. Martin Sjöstedt spelade bas. <br/><br/>Nu ett antal år senare har Peters och Max samarbete vuxit med basisten Dan Berglund. Dans kraftfulla musikaliska basspel som så många fått tillfälle att höra över hela världen i Esbjörn Svensson trio. Numera spelar Dan förutom i Johannesson, Schultz & Berglund bl.a. i flerfaldigt grammisbelönade Tonbruket. Peter, Max och Dan har spelat ihop i en mängd sammanhang de senaste åren och träffades under ett år och gjorde det som i jazzkretsar är något ovanligt, nämligen komponerade musiken tillsammans. Ofta hade Peter en grund, en ackordföljd, en basgång eller ett "groove" och Dan byggde vidare med en del till och sen kunde Max komma på ytterligare en ide osv. Eller tvärtom. En lättsam kreativ stämning uppstod mellan dessa erfarna musiker. Peter, Max och Dans musiksmak är mycket bred vilket låtvalet på denna skiva skvallrar om, Björk, Coltrane, Stravinskij och även Max barndomsidol Hendrix finns med. Hendrix som fick Max att börja spela gitarr efter att ha fått följa med sin pappa och se Hendrix live 1970 på Gröna Lund i Stockholm. Samma Gröna Lund, där Peter, sex år senare, 1976, såg sin ungdomsidol Herbie Hancock spela och strax därefter ramlade in i en livslång vänskap såväl som vägledning av denne jazzgigant. Under Peters, Max och Dans komponerande fanns hela tiden tanken på pianisten Jacob Karlzon med. Endats vid ett tillfälle hade de fyra spelat tillsammans på scen. 2011 i Trosa på Bomans första Jazzfestival. Det "tog eld" från första ton. För Peter var det av yttersta vikt att Jacob Karlzons sagolika klangvärld och drivna pianospel skulle få genomsyra skivan. Vid inspelningstillfället 30, 31 Maj så kom Jacob med flyg från Tyskland efter en rad konserter runt om i Europa direkt in i studion. Direkt från flygplatsen, satte sig ner och framförde detta makalösa pianospel. Strax innan Jacob skulle springa för att ej missa sitt flyg framåt kvällen den andra dagen i studion kom de på att de glömt Max vackra nykomponerade ballad "The letter". Snabbt ställdes noterna fram och Peter bad Jacob om ett pianointro. Jacob ögnar igenom noterna i några sekunder, sätter sig ner och spelar sen det förunderliga pianointrot som försiggår "The letter".<br/><br/>Digipack.<br/><br/>.

Digipack.<br/><br/>LaGaylia Frazier är soulsångerska med jazzen i sina gener och Jan Lundgren är internationellt ryktbar jazzpianist. När de möts på skivan "LaGaylia Frazier & Jan Lundgren Trio - Until it's Time" tar de varandras uttryck till nya nivåer och skapar ny musik. Soul med jazzens mångbottnade känsla och jazz med soulens intensiva värme. <br/><br/>"LaGaylia har tillfört något nytt i min musik - inget snack om den saken", säger Jan Lundgren som varit etablerad jazzmusiker sedan tidigt 1990-tal. "Jag vill sjunga på samma sätt som Jan spelar", säger LaGaylia Frazier en av Sveriges mest hyllade soulsångerskor.<br/><br/>De möttes i musikaliska sammanhang under hela 00-talet men först 2010 bestämde de sig för att det var dags att samarbeta. Jan Lundgren är storsamlare av noter och de inledde samarbetet med att gräva sig djupt ned i hans låtarkiv. De testade hundratals låtar och fann till slut ett knippe sånger de började utveckla. Urvalet är spännande. Med några undantag är det mindre kända låtar, komponerade av amerikaner under mitten av 1900-talet. "En period", förklarar Jan Lundgren, "då det fanns många geniala kompositörer som även kunde skriva populärt". Musik med underliggande harmonier som han som jazzmusiker kan improvisera utifrån. <br/><br/>För LaGaylia Frazier var texterna avgörande. "Good lyrics", säger hon, "som öppnar ögonen för livet omkring oss, som får oss att se saker på ett sätt som vi inte är vana vid". Det har gett en egen känsla som hon har kunnat förmedla i sin sång. Låtarna har tidigare framförts av artister som Peggy Lee, Buffy Sainte-Marie och Barbara Streisand. De har satt sin personliga prägel på musiken, säger Jan Lundgren. Nu har Jan Lundgren och LaGaylia Frazier gjort dem till sina långt bortom traditionella covers. <br/><br/>Samarbete ledde även fram till den egna kompositionen "When We Say Goodbye". <br/>Under två år framförde de låtarna på festivaler och klubbar runt Sverige. Spelningar som hyllats både i Sverige och internationellt. Det är från de här spelningarna som man har hämtat material till albumet Until it's time.

Bennett Tony: Viva duets 2012 [CD]

Swärd Pierre: Organ Jazz'n'Soul Group -12 [Digipack / CD]

Snakedream är en komponerad ormdröm i form av en fabel i nio tablåer med utgångspunkt från en boaorms vedermödor under en dag i djungeln. Den är inspirerad av Duke Ellingtons pikaresk-svit " A Drum is a Woman" (om madame ZZajs äventyr och jakten på jazzens rötter, dialekter och olika geografiska uttrycksformer) . Dessutom finns influenser av Tristano, ett stänk Harold Land, Clifford Brown , Dameron, Carla Bley, Takemitsu, Bob Brookmeyer, Jan Johansson, Mingus, Messiaen och Lennart Åbergs tramporgel. Huvudingredienserna i musiken är improvisation, ackord, klang och rytm. <br/><br/>Nogenja-ensemblen är en så kallad featureorkester med de handplockade solisterna i fokus. Förebilderna är de flexibla ensembletyper som uppstod under 50- och tidigt 60-tal. Med arrangörer som Gil Evans, Quincy Jones , Gerry Mulligan (Concert Jazz Band), m.fl. med rötter även ner i det sena 40-talet. Åldersspannet i orkestern är drygt 40 år och Non Generation innebär dessutom att man omhuldar "överklivningar", såväl repertoar- som genremässigt.