2010

Di Meola Al: Original album classics 1976-81 [5 CD]

Jarrett Keith & Charlie Haden: Jasmine 2010 [CD]

Winstone Norma: Stories yet to tell 2010 [CD]

Innehåller följande album: Time out, Countdown: Time in outer space, Time further out, Time changes och Time in.

1970 hade Miles Davis tagit det definitiva steget in i det som brukar kallas hans "elektriska" period. Soundet förändrades i och med att piano och kontrabas byttes ut mot gitarr, elbas och keyboard. Dubbelalbumet"Live-Evil" innehåller studioinspelningar från våren 1970 med sådana musiker som Herbie Hancock, Chick Corea, Ron Carter och Jack DeJohnette, samt ett par 25 minuter långa spår från en omtalad spelning från The Cellar Door Club i Washington i december samma år. I det bandet återfinns till exempel Keith Jarrett, Gary Bartz och John McLaughlin i ett av hans få framträdanden med bandet och musiken som spelas är varierad; på sina ställen intensiv och funkig, men också sökande och experimentell. Den komplexa musiken på "Live-Evil" avslöjar nya dimensioner vid varje genomlyssning och är ett värdefullt och talande tidsdokument ur Miles Davis omfångsrika katalog.

Nils Landgren har länge samarbetat med Läkare Utan Gränser och kände att det var dags att göra något med funkbandet för att hjälpa utsatta barn. Albumet "Funk for life" spelades in både i Berlin och i ett slumområde i Kenya, där de spelade med barn och skänkte instrument till en skola.

Dett album spelades in när Miles Davis stod i brytpunkten mellan sina två mest inflytelserika grupper. Den klassiska 50-talskvintetten med John Coltrane (senare kompletterad med altsaxofonisten Cannonball Adderley) sjöng på sista versen, och 60-talsgruppen med Wayne Shorter och Herbie Hancock låg ännu några år fram i tiden. I sitt spel på detta album kombinerar Miles som ingen annan en glödande känsla med ett svalt, avskalat uttryck. Coltrane, som lämnat gruppen och ersatts av Hank Mobley, råkade komma förbi studion och medverkade på spåren "Someday my prince will come" och "Teo". I och med det sattes punkten för ett av de mest givande och omskrivna samarbetena inom jazzens historia, och två av hans mest uttrycksfulla solon med Miles grupp kom att bevaras för eftervärlden.