Svenska

<p><i>Det fanns en glänta som jag delade med de vilda djuren. De brukade lämna sina skatter där. En bländvit rådjurskrona som jag varsamt lyfte och vilade mot min egen hjässa. Ett himmelsblått fågelägg som jag bäddade ner i mossan och sjöng godnattvisor för. En kull av harungar som ­betraktade mig en lång stund utan att blinka innan de jagade iväg genom ljungen. Det fanns inga stigar som ledde till gläntan, man måste följa de hemliga tecknen, granarna som först växte allt tätare och sedan började riva och slå efter en ­ innan de plötsligt gav vika och släppte in himlen och ljuset. Det var i gläntan jag hittade Lenni.</i></p><p>Sommaren 1994, hettan dallrar i luften. En flicka rör sig i gränslandet mellan barn och tonåring. Hon längtar bort och skogen blir den magiska plats dit de vuxna inte går &ndash; en plats där allt kan hända. Och i en glänta möter hon Lenni, en ung man med en blick som plötsligt kan mörkna. Han är uppenbarligen på flykt från något men vill inte berätta vad och en oviss bekantskap tar sin början under de ljusa sommarnätterna &hellip; Författaren Stina Jackson har hyllats för sina skildringar av komplexa relationer där inte sällan en överhängande känsla av fara vilar. Den nyskrivna novellen <i>Gläntan</i> är inget ­undantag &ndash; en spännande berättelse som utforskar det ­mörka i människan och väcker ett krypande obehag.</p>

<p><i>Jag grävde ner min hemlängtan i koltens ­inner­­s­ta, och satte i väg på skidorna. Det var Heaika och jag. Han var något år äldre. Men inte i sinnet. Kanske för att han hade sin familj. Jag var tio år men varken barn eller vuxen. Jag var ingen. Ingens barn. Tvångsförflyttningen hade gjort mig oarbbes mánn­­án. Föräldralös.</i></p><p>Två pojkar är ute på kalfjället för att vakta renhjorden. De är vilsna, både geografiskt och i sitt inre, efter tvångsförflyttningen. När dimman tätnar och mörkret sluter sig om dem slår de läger och försöker hålla både elden och därmed sig själva vid liv. Plötsligt skidrar en gammal kvinna mot dem, hon liknar ingen de tidigare träffat och hennes kolt ser ut att vara täckt av något väldigt speciellt &hellip; Det blir ett möte som förändrar allt.</p>

<p><i>&ndash; Hur kan man hindra barnet från att gå in i skogen?</i></p><p><i>&ndash; Varför ska man hindra det? frågade han. Hon blev först mållös.</i> </p><p><i>&ndash; För att det inte ska gå vilse och dö eller bli uppätet eller skada sig eller bli överfallet eller vad som jävla helst, sa hon sedan. Men han bara skrattade och sa att det där lär de sig tidigt, hur man hittar och vart man kan gå och vad som är farligt.</i></p><p>Martin vill att hon ska överge storstaden och flytta norrut, in i hans hus som ligger granne med skogen. För honom är barndomens landskap en självklarhet, skogen gör honom lugn. Själv känner hon sig osäker inför den natur som ­ständigt försöker ta tillbaka sin förlorade mark. Under en resa med nattåget vaknar hon av att tåget står stilla, de andra ­resenärerna har försvunnit. Och genom de öppna dörrarna böjer sig skogen in, alldeles nära. Författaren Andrea Lundgren har hyllats för sin unika stil och hennes berättelser utspelar sig ofta i gränslandet mellan dröm och verklighet.</p>