Svenska

<p>Det var en gång en blodhäxa som mötte en ulv i skogen   </p><p>Ophelia är en av få blodhäxor som finns kvar av det tidigare kraftfulla folket. De är tvingade till exil och har förlorat både sitt hem och sin frihet. Många har dödats för att sedan brännas på bål, tagna av ulven. Rovdjuret som vandrar outtröttligt i skogen, springer på nedtrampade stigar och vädrar mot himlen under fullmånens sken. Med hat i hjärtat och blodsmak på tungan jagar de efter doften av häxor. Blodhäxor.  </p><p>Mormodern vägrar låta sig kuvas och bor utanför deras skyddade by, ensam i skogen. Ophelia bestämmer sig för att besöka henne en tidig vintermorgon. Väl medveten om faran hon utsätter sig för. Och hon hinner inte långt förrän hon hamnar öga mot öga med ulven. </p><p>Mötet med rovdjuret utvecklar sig inte som hon har tänkt sig och de båda tvingas förlita sig på den andra när midvinternatten är nära förstående. En natt som innehåller mycket värre saker än blodhäxor och ulvar.   </p><p><i>Röda spår i snö</i> av Caroline Hurtig är en magisk re-telling av Rödluvan med förbjuden kärlek, mörker och olika grå skalor av ondska och godhet, i en värld där sagor får liv med en gotisk tvist. Den är första delen i den fristående serien <i>Skymningssagor.</i>  </p>

<p>Det var en gång en kvinna som lyckades fly sin styvmoders blodiga källare </p><p>När klockan slår midnatt för prinsens årliga vinterbal står Ella i utkanten av Mörkerskogen. All magi inom henne är försvunnen och det enda hon har kvar är en ensam glassko och de slitna trasorna på kroppen. I samma stund bestämmer hon sig för att finna en önskestjärna för att få tillbaka den magi hon förlorat. </p><p>På resan möter hon Lumi, en medlare djurviskare som slår följe med Ella. Med hjälp av djuren nås de av ryktet om en önskestjärna i närheten av kungafamiljens vinterslott, men i Mörkerskogen finns värre saker än prinsar och önskestjärnor att oroa sig för. </p><p>Under resan tvingas Ella att klara sig utan magi även när det handlar om liv och död. Och när Lumi utmanar Ella på sätt hon aldrig tidigare varit med om börjar Ella ifrågasätta allt. Varför blev hon av med sin magi? Ligger styvmodern bakom trolovningen mellan styvsystern och prinsen? Och vad är Ella villig att ge upp för kärleken?   </p><p></p><p><i>Önskestjärnor av glas</i> av Olivia Reimhagen är en magisk re-telling av Askungen med nyckfulla stjärnor, mord och oväntad kärlek, i en värld där sagor får liv med en gotisk tvist. Det är andra delen i den fristående serien<i> Skymningssagor</i>.</p>

I kyrkorna gråter Frälsarikonerna blod. Den heliga provinsen ligger öde. Mörkret har sänkt sig över landet, vinden och vattnen har stillnat, allt är lamslaget. Det har inträtt en evig höst som aldrig blir till vinter. En sista mardröm som aldrig tar slut.<br/><br/>Sanningens ögonblick närmar sig då envar måste bestämma sig för i vems namn man har levt och nu ska dö. Osannolikt mäktiga krafter har dragits samman på Sjunkna krabban, den ogästvänliga ökenön mitt i Evials hav. Och där, i den väldiga pyramidens underjordiska gångar, kommer världarnas och hela Ordningens öde att avgöras. Gudarna för befälet över Evials utmattade härar sedan människorna i nödens stund tagit emot deras utsträckta hand. Nu står de okända, outgrundliga dödsbesvärjelserna mot viljans och kärlekens fästning, där döden endast är ännu en övergång till ett annat, kanske lyckligare liv.<br/><br/>Detta är början till slutet av historien om Kerr Laeda, gråförbundskrigaren Fess och nekromantikern Kattugglan. Alla forna vapenbröder är döda, alla löften och eder har svikits och alla nya allianser vilar på bräckliga grunder. Kanske låter detta som en saga? Alls icke. Krönikören redogör endast för sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen, så sant hjälpe honom De uråldriga gudarna till liv och själ.<br/><br/>Svärdens väktare är en serie i tolv volymer. Detta är den elfte boken och första delen av den stora finalen i Nick Perumovs hyperboliska, ryskwagnerianska fantasyopera.

Inkvisitionens heliga armé under fader Etlaus hårdföra ledning fortsätter oförtröttligt sin fanatiska jakt på den vedervärdige Förintaren. Magikerna Aneto och Megana bistår fadern allt mer motvilligt, eftersom de börjar ana att han slutgiltigt förlorat förståndet... eller kanske rentav är den sanne Förintaren.

Tre soldater släpar sig fram på Midgårds leriga vägar. Målet för deras irrfärder är nära, men ouppnåeligt. De förföljer Olmer, kungen utan kungarike och Mörkerringens siste bärare. Runtomkring rasar kriget och endast ett mirakel kan rädda Ljusets försvarare från den vrede som fyller den som förberett Den svarta lansen för ett sista, dödligt hugg. Nick Perumov om boken: »Mörkrets ring är inte ett rättroget verk i Tolkiens tradition. Om han skildrade kampen mellan gott och ont, så är jag mer intresserad vad som händer när det goda inte går att skilja från det onda.« Svarta lansen är andra boken av tre fristående böcker. Första boken, »Alvklingan«, utkom 2011

»Nick Perumovs berättelser är vildare, häftigare, galnare och blodigare än Tolkiens och ryskare. Med starka och farliga kvinnogestalter.« Kajsa Öberg Lindsten, GöteborgsPosten Inkvisitionens hängivna härskaror under ledning av heliga exekutor fader Etlau har belägrat det gåtfulla Svarta tornet högt uppe på istundran i norr. Inspärrade i Västermörkrets mäktiga artefakt befinner sig den blivande Förintaren nekromantiker Fess och den lilla drakflickan Lokatten. I salen står ett stort vattenur som räknar den utmätta tiden till transformationen, medan Fess försjunker i dystra grubblerier kring begångna misstag och synder. Men även fader Etlaus galopperande galenskap tilldrar sig allt mer hans nyfikna intresse För att fördriva tiden undersöker Fess tornets kammare och gemak, men av någon anledning ryggar han tillbaka inför en marmortrappa, som verkar specialgjord just för honom och som leder rakt ner i tornets hemliga grundvalar. I salen droppar vattenuret långsamt vidare. Kanske är det inkvisitionssoldaternas meningslösa död vid stormningen av tornet som ska få Kalken att rinna över och slutgiltigt bereda vägen för Förinta­ren? Men finns det verkligen bara en? Samtidigt, på en helt annan plats i Mångfalden av världar, pågår ett brädparti mellan två fallna gudar Svärdens väktare är en serie i tolv volymer. Detta är den åttonde boken och inledningen till den stora finalen i Nick Perumovs hyperboliska, ryskwagnerianska fantasyopera.

Nekromantikern har funnit en tillfällig tillflykt hos en grupp hemliga anhängare av den legendariske svartmagikern Saladoréen, men oroas allt mer av de unga lärjungarnas fanatism. Uppenbarligen har de inte insett farorna med Saladoréens mörka arv, som bringat så många i fördärvet. Samtidigt hopar sig tecknen på att Fess är nära att förvandlas till den Förintare som allt fler ser i honom. Heliga inkvisitionen har inte gett upp jakten och hans vördighet fader Etlau är ivrigare än någonsin att sätta klorna i den undflyende kättaren. Även stridsmagiker Klara Kummel från Dalen vill gärna få en pratstund med Fess, som sannerligen tycks ha ställt till det för sig i den nya världen. Frågan är om inte Inkvisitionen trots allt har rätt - pojk­vaskern verkar faktiskt ha blivit Förintaren! I Klara Kummels spår flyger magikerflickan Silvia i ugglehamn, utsänd för att undanröja den galna upprorskvinnan. Och en dag möts deras vägar på en främmande strand... Samtidigt, i en angränsande verklighet till Evial, slumrar Odjuret. Allt oftare störs dess sömn av de ständiga utbrotten av magi. En sista impuls, en sista stöt, så vaknar varelsen som inte är möjlig i någon av Mångfaldens världar. Boken är den sjunde av tolv i Perumovs omtyckta serie om Nekromantikern Fess.