Svenska

Victoria Benedictsson (1850-1888) efterlämnade vid sin död två utkast med titeln Den bergtagna - en novell och ett drama. Historien om en oerfaren svenskas passionerade men ödesdigra möte med en berömd fransk konstnär i 1880-talets Paris speglar hennes eget livsöde och kärlekshistorien med den tongivande kritikern Georg Brandes. Här presenteras båda utkasten, hämtade direkt från Benedictssons handskrifter, med kommentarer till manuskriptet samt en förteckning över Benedictssons verkanknutna fragment och anteckningar. Professor emerita Birgitta Holm skriver i förordet till boken: "'Den bergtagna' hör till slutfasen av Victoria Benedictssons liv. De två utkasten, novellen och dramat, kom till parallellt och om båda gäller nog författarens ord att hon trodde det var de som skulle komma att leva längst efter henne. /---/ Den kvinnliga huvudpersonen är inte bara en kvinna bunden av tidens konventioner, hon är också av en sort som bara älskar en gång, som ger allt i kärleken. /---/ Erfarenhetsgrunden var Victoria Benedictssons möte med Georg Brandes - att rista ur det egna hjärtat vad det innebar att ge sig till en man. /---/ Hon upplevde sig ha förlorat sitt jag, som i dramat och novellen var hon en kvinna under inflytande, en bergtagen."

<p>Sångspelen behandlar lekfullt och en aning respektlöst Glunten och Magistern på äventyr i 1840-talets Uppsala, bland annat genom att förvandla Magistern till en dansk student. Huvudhandlingen, som skämtar studentikost med biedermeiertidens naiva uppfattning om studenternas idylliska tillvaro, är författarens påfund; ett tjugotal av Gunnar Wennerbergs gluntar, organiskt smältande in i texten, skvallrar dock om duettsamlingens betydelse för sångspelen. Gluntarna i texten är av författaren försedda med spelanvisningar, vilket gör boken användbar även för den gluntsångare som söker exempel på hur man kan sceniskt gestalta också enskilda duetter.</p> <p>Gunnar Syréhn är fil. dr och docent, bådadera i Uppsala liksom Glunten och Magistern; som docent i dramaforskning är han knuten till universitets litteraturvetenskapliga institution. Tidigare har han varit universitetslektor vid Köpenhamns och Linköpings universitet. I Köpenhamn har han också verkat som pjäsförfattare, sångare och skådespelare; bland annat har han där uppträtt som Glunten i bokens båda sångspel. Syréhn har också givit ut ett vetenskapligt arbete om Gluntarne som teater med titeln <i>Sparka mot porten och storma</i> (2009), förutom att han skrivit böcker om modern teater och ett stort antal uppsatser i skilda ämnen. Han har också en bakgrund som gymnasie- och högskolelärare, och som kulturjournalist.</p>

Konstantin Stanislavskij (1863-1938) räknas som en av teaterhistoriens ledande teoretiker, men han var dessutom en framträdande praktiker, både som regissör och skådespelare. Han var också en av grundarna av den välkända Konstnärliga Teatern i Moskva. I denna bok presenteras ett urval av hans texter om teater och skådespelarkonst. Framför allt uppmärksammas de sidor av Stanislavskijs arv, som är mindre kända i Sverige. För urvalet svarar Janina Ludawska och översättningarna är gjorda av Martin Kurtén.

<p><i>Det som ligger till grund för denna djupgående och kontinuerliga utforskning av teatern är skådespelaren. Det är skådespelarens skapande process och dramaturgi som är teaterns subjekt. Denna problematik kan man inte längre nöja sig med att förpassa till sfären av evigt existerande problem. Det är ett plågsamt och oroande, ett akut tillstånd för teatern.</i> Fabrizio Cruciani</p> <p>I <i>Stenar att gå på</i> sammanfattar pedagogen, teoretikern och regissören Ingemar Lindh (194597) sina tankar om teatern och skådespelaren. Boken har tidigare endast funnits utgiven på italienska, och utkommer nu i sin första svenska utgåva.</p> </p>Ingemar Willy Lindh föddes den 21 februari 1945 i Göteborg. I sökandet efter ett konkret grundarbete för skådespelaren en i Sverige ignorerad frågeställning i dåtidens teater vänder han sig efter studier vid Skara Skolscen till dansen (Stora Teaterns balettskola i Göteborg, Balettakademien i Stockholm) innan han finner fram till Etienne Decroux och hans LÉcole de Mime i Paris. Han studerar i ett par år hos grundaren av Mime Corporel och blir sedan hans assistent.</p> <p>Lindh leder seminarier för skådespelare i Holland, Frankrike och Schweiz och, med Studio II som han grundat tillsammans med tre andra Decrouxelever arbetar han i ett par år vid Nordiskt Teaterlaboratorium for Skuespillerkunst i Holstebro (Danmark) medan hans önskan om att skapa ett eget teaterlaboratorium växer sig allt starkare. Tillbaks i Sverige arbetar Lindh som gästlärare vid Teaterstudion i Stockholm och är huvudlärare i mim vid Statens Dansskola. År 1971 grundar han Institutet för Scenkonst, i Storhögen, Jämtland.</p> </p>År 1984 etablerar sig Institutet för Scenkonst i Italien och öppnar ett Internationellt Centrum för Autopedagogik och Teaterforskning. År 1995 blir Lindh också ledare för xHCA (questionning Human Creativity as Acting), ett forskningsprogram vid Maltas Universitet. Ingemar Lindh dör den 26 juni 1997 i Malta, 52 år gammal.</p> <p>"<i>Pietre di guado</i> Stenar att gå på förstärkte vår tillförsikt. Äntligen skulle en samling texter av Ingemar komma ut i tryck. Olikt så många andra ledare för laboratorieteatrar var Ingemar inte särskilt benägen att publicera sig i skrift. Skrivandet var en mödosam process och det skrivna ordet verkade definitivt på ett skrämmande sätt. Detta avhöll inte Ingemar från att formulera sig i olika sammanhang. En samling av dessa texter kom nu äntligen i ett oerhört vackert band, om än på italienska på förlaget Bandecchi & Vivaldi. Många av oss hoppades att boken snart skulle ges ut på svenska." <i>Ur Willmar Sauters förord</i></p>

<p>Från bronsåldersceremonier till Grynet. Politisk teater, balett och revy; barnteater, happenings och arbetarspel; finkultur och underhållning på de nationella scenerna och på landsbygden teater i Sverige tar sig många uttryck.</p> <p><i>Teater i Sverige</i> utgår ifrån själva teaterhändelsen mötet mellan publik och aktörer i en spelsituation. På så sätt fokuseras inte bara en mängd olika teaterhändelser som ofta glöms bort när teaterhistoria skall skrivas, utan också den samhälleliga kontexten, genusperspektiv, mottagandet av framförandena och samspelet mellan scen och salong.</p> <p><i>Teater i Sverige</i> är ett samarbete mellan forskare på Teatervetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet.</p>

<p>1994 hade Alf Henriksons lokalhistoriska spel om Huskvarna urpremiär <i>Bara tusen korta år</i>. Kristina Nero beskriver här det kontrastrika projektet, fyllt av personliga, ekonomiska, juridiska och kulturpolitiska attityder och förhållningssätt.</p> <p>Hur ser förutsättningarna och förväntningarna ut när amatörer och yrkesfolk ska samarbeta i en teaterproduktion?</p>

Harold Pinter: Elva gånger Pinter<br/><br/>Kontroversiell och älskad Harold Pinter, en av 1900-talets största dramatiker, lämnar ingen oberörd. I mästerverk som Fastighetsskötaren, Hemkomsten och Aska har han skildrat spelet mellan man och kvinna och det anonyma hotet i människors vardag. Här finns även en skarp kritik av makten i olika former. Genom sitt fint utmejslade språk håller han både teaterpubliken och läsarna i stark spänning. Det har sagts att hans mästerskap består i att reducera, det vill säga ta bort all onödig bråte av psykologi, bakgrundsteckning och liknande. I det avseendet kan hans inflytande på det moderna dramat inte underskattas. Kvar finns i Pinters eget fall en paradoxal skönhet, en formens märkliga elegans. Det gör hans pjäser lika läsbara som spelbara.<br/><br/>Harold Pinter tilldelades 2005 års Nobelpris i litteratur för att han i sina dramer »frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum« (Svenska Akademien).<br/><br/>Elva gånger Pinter är den andra av tre volymer av Harold Pinters samlade dramatik.