Svenska

<p><i>Eumeswil</i> är Ernst Jüngers (1895-1998) sista stora »posthistoriska« ­roman. Den utspelar sig i en stadsstat vid den nordafrikanska kusten, efter världsstatens och högtekno­logins ­kollaps. Berättaren är historikern Martin Venator, som även tjänstgör som nattsteward i baren på bergfästningen Kasban, där envåldshärskaren Kondoren styr över staden Eumeswil. Bakom bardisken sköter han sin privi­legierade men anspråkslösa tjänst, och registrerar maktens dynamik och strategier. </p><p>Berättelsen kan ses som en idéhistorisk genomgång av Ernst Jüngers liv under 1900-talet från Weimar­republikens demokratiska misslyckande, andra världs­kriget och den nationalsocialistiska diktaturen, till den tyska förbundsrepubliken, som under 1970-talet utmanas av de vänsterextrema partisanerna i Röda armé-fraktionen. <i>Eumeswil</i> kom i Tyskland ut under den »tyska terror­hösten« 1977. </p><p>Huvudpersonen Venator uppfattar sig som anark i motsats till monarken, som binds av sin makt, och anarkisten, som behöver makten just för att bekämpa den. Anarken ställer endast sin maktanspråk mot sig själv, och har förintat stat och samhälle inom sig.</p><p></p>

<p>År 1965 debuterade Torgny Lindgren som författare med diktsamlingen <em>Plåtsax, hjärtats instrument</em>. Det blev starten på ett fantastiskt författarskap. Sedan dess har han skrivit drygt tjugo böcker, huvudsakligen romaner och noveller, invalts i Svenska Akademien och tilldelats ett antal priser, däribland Augustpriset, Selma Lagerlöfs Litteraturpris och Övralidspriset.<br/><br/>Torgny Lindgren har blivit en av våra allra mest framstående litterära röster och samtidigt en av våra mest lästa och älskade svenska författare.Vi firar i höst hans femtio år som författare med återutgivningar av hans samlade noveller i <em>Berättelserna</em>, liksom <em>Nåden har ingen lag</em>, som rymmer romanerna <em>Hummelhonung</em>,<em> Pölsan</em>, <em>Dorés Bibel </em>samt <em>Norrlands akvavit</em>, alla från Västerbottens inland.</p>

Aleksandr Solzjenitsyns roman En dag i Ivan Denisovitjs liv, i nyöversättning och med efterord av Bengt Samuelson.<br/><br/>Solzjenitsyns mästerverk En dag i Ivan Denisovitjs liv handlar om den mänskliga förmågan att uthärda även de mest nedbrytande förhållanden. Romanen är - mitt i den väldiga bedrövelse som beskrivs - en oerhört positiv skildring av individens stora inneboende kraftresurser. Boken är en hyllning till den mänskliga livsviljan och överlevnadsförmågan.<br/><br/>Huvudperson är Solzjenitsyns alter ego Ivan Denisovitj, kallad Sjuchov, som dömts till tio års straffarbete i ett sovjetiskt arbetsläger. En dom som vid minsta förseelse mot ordningsreglerna kan backas på med ytterligare tio år, eller tjugo. Tanken är att fången inte ens ska kunna glädja sig åt att hans strafftid med säkerhet krymper för var dag som går.<br/><br/>Berättelsen utspelas på en enda dag, en dag som många andra. Fångarna väcks av reveljen klockan fem. Efter en mager frukost marscherar de iväg till en byggarbetsplats för att mura i 27 graders kyla. Kanske kan Sjuchov utverka någon liten förmån idag, en extra skål soppa, en extra bit bröd. Han håller noga reda på sin personliga sked som han förvarar i stövelskaftet.<br/><br/>Arbetet är nedbrytande hårt. Filtstövlarna utgör inte mycket till skydd mot kylan, vantarna är tunna. Varje arbetslag består av 20 man som övervakas av den som utsetts till lagchef och ansvarar för att dagens beting genomförs. Det finns ingen möjlighet att smita undan, att inte jobba hårt.<br/><br/>Gång på gång ställs fångarna upp för att räknas, trots att de är omgivna av ödemark och inte har någonstans att fly.<br/><br/>Sjuchov är fyrtio år, han har varit där i åtta. Två gånger per år får han brev hemifrån, från sin fru. Han har två vuxna döttrar, hans son är död. En gång var han snickare, nu är han enbart fånge. Hans tandrad är gles. Han läspar.<br/><br/>Sjuchov är inställd på att överleva, på att ta sig igenom. Han är närvarande, han lägger märke till allting, han är skärpt. Det är en stor skillnad mellan att bara vara och att vara skärpt. Bara den som hela tiden är skärpt klarar sig.<br/><br/>Solzjenitsyn vet vad han talar om, allt detta är självupplevt, han satt själv i arbetsläger i Kazakstan under samma förhållanden som sin romanfigur.<br/><br/>Boken blev avgörande för att han tilldelades 1970 års Nobelpris i litteratur.<br/><br/>Nyöversättning och efterord av Bengt Samuelson.<br/><br/>Aleksandr Solzjenitsyns roman En dag i Ivan Denisovitjs liv i nyöversättning och med efterord av Bengt Samuelson. ISBN 978-91-7742-587-8. Högkvalitetspapper, sydda ark, klotband (=hårda pärmar med tygrygg). 176 sidor.

Franny och Zooey av J D Salinger i nyöversättning av Andreas Vesterlund.<br/><br/>"Fantastiskt häftig att läsa! Lysande översättning!" C-G Karlsson, Go'kväll

Hermann Hesses kortroman Brunnsgästen i nyöversättning och med efterord av Bengt Samuelson.<br/><br/>Hermann Hesse kom till den pittoreska kurorten Baden i kantonen Aargau i Schweiz första gången i maj 1923. Han var fyrtiofem år gammal, nyskild med tre barn och väletablerad författare med sin definitiva genombrottsroman Siddhartha bakom sig. Nu var han på kurort för att vila upp sig - och hamnar en författare i en så speciell miljö så nog blir det en bok. Vistelsen i Baden blev en kort, kärnfull roman. Med sin vassa humor och träffsäkra personteckning har Brunnsgästen blivit en av Hesses mest personliga böcker.<br/><br/>Verenahof var ett av de mest välrenommerade kurhotellen i Baden, vackert beläget vid en krök av floden Limmat. Den lilla staden på knappt tiotusen invånare åtnjöt ett gott rykte som hälsokurort ända sedan romersk tid genom sina "Aquae Helvetiae", ett tjugotal heta källor som finns beskrivna hos Tacitus. Verenabadet var ursprungligen ett medeltida gemensamhetsbad. Det något radioaktiva svavel­haltiga koksalt- och kalciumsulfatrika vattnet med en temperatur kring 48 grader var för Hesses reumatiska besvär den ideala läkekuren.<br/><br/>Hesse måste rimligen tillhöra anläggningens mest känsliga och ömhudade gäster, både i bokstavlig och överförd bemärkelse. Han irriterar sig på det mesta, det minmala bullret i den annars nästan knäpptysta miljön, det frustrerande beteendet hos de troligen mycket beskedliga övriga brunnsgästerna - sådana komplikationer som en konstnärssjäl alltid måste uthärda och som ständigt leder till nya ifrågasättanden av vad hela livet går ut på.<br/><br/>"Livet är inte ett aritmetiskt problem eller en geometrisk figur, utan ett mirakel. Så har det varit under hela mitt liv: allt kom tillbaka, samma behov, samma önskningar och nöjen, samma frestelser, hela tiden slog jag huvudet i samma kant, stred mot samma drakar, jagade efter samma fjärilar, upprepade ständigt samma konstellationer och tillstånd, och ändå var det ett helt nytt spel, alltid vackert, alltid farligt, alltid spännande."<br/><br/>Hermann Hesse (1877-1962) tilldelades Nobelpriset i litteratur 1946. På Bakhåll har vi tidigare utgivit tre av Hesses romaner - Demian, Knulp och Gertrud - här är Brunnsgästen.

Hermann Hesses roman Österlandsfärden i nyöversättning och med efterord av Bengt Samuelson.<br/><br/>Huvudpersonen i Hermann Hesses berättelse har initialerna H. H. Han är musiker "och sagoförtäljare". Han tillhör en orden, en hemlighetsfull sammanslutning som i århundraden sökt efter livets mening. Tillsammans med sina ordensbröder ger han sig ut på en vandring - målet är Österlandet. De vandrar genom tid och rum, genom fiktion och verklighet.<br/><br/>Den hemlighetsfulla sammanslutningen är verkligen mycket hemlighestfull, så hemlighetsfull att deltagarna själva aldrig får riktigt klart för sig vart de är på väg eller hur långt de har kvar, inte heller kan de ha en uppfattning om hur många som anslutit sig, de vet inte ens om den som tycks vara ledare verkligen är det. Ändå är det viktigt för dem att fortsätta vandringen, allt görs i hopp om att det finns ett mål värt att sträva mot.<br/><br/>Hesse var själv noga med att berättelsens gåtfullhet är avsiktlig, det förklarade han i ett brev till en kollega. Han menade att symboliken i romanen kommer att nå fram till läsaren utan att den behöver förklaras. Det handlar bara om att öppna sina sinnen, ta emot bilderna och sluka deras mening, vad de nu kan bjuda på av likheter med livet. Effekten kommer att inställa sig omedvetet.<br/><br/>När boken skrevs var Hesse nykär. Efter två urspårade äktenskap hade han funnit kvinnan som skulle bli hans kärlekspartner för resten av livet, Nino Dolbin. Hon var konsthistoriker, expert på antiken, forskare, föreläsare, allmänkulturellt intresserad och intellektuell på Hesses vis. De gifte sig 1931, samma år som Österlandsfärden skrevs klar, och flyttade till den pampiga villa som döptes till Casa Hesse i Montagnola i Schweiz, med hänförande utsikt över Alperna.<br/><br/>Hesse tilldelades Nobelpriset i litteratur 1946. På Bakhåll har vi tidigare utgivit fyra av hans romaner - Demian, Knulp, Gertrud och Brunnsgästen - nu kommer Österlandsfärden.<br/><br/>Hermann Hesses kortroman Österlandsfärden. Översättning och efterord Bengt Samuelson. ISBN 978-91-7742-536-6. Högkvalitetspapper, sydda ark, klotband (=hårda pärmar med tygrygg). 96 sidor.

<p>Jag kom tillbaka. Byn var sig lik. Bror såg ut som ett lik. Det skvallrades söps och slogs. Lögnerna lagrades som västerbottensost.   </p><p>Modren dog och ville norrut. Det fanns alltså ännu värre byar. Pastorer hucklen och bottenlösa myrar. Förlåter du mig vad det sista hon sa. Armest sa jag.   </p><p>Kärlek och konst. Konstig är kärlekens vägar. Vinglar vindlar sviker och hägrar. Jag janakippo letar än. Tusen sidor för att hitta hem.</p><p>Det här är en volym med Karin Smirnoffs tre älskade böcker om jana kippo: <i>Jag for ner till bror, Vi for upp med mor </i>och <i>Sen for jag hem.</i></p>