Svenska

<p>Lagom till Lena Junoffs 80-årsdag släpps <i></i>biografin som skildrar ett liv och en karriär som inte liknar några andra. Det är en hisnande berättelse om en artistkarriär som sträcker sig över sex decennier och som innehåller fler upp- och nedgångar än en normalbegåvad femåring kan räkna till.</p><p>Ordet unik är egentligen inte böjbart. Man kan inte vara mer eller mindre unik, liksom man inte kan vara mer eller mindre död eller gravid. Antingen är man unik eller så är man det inte. Trots det framstår Lena Junoff som unikare än vi andra. Lena har turnerat med stjärnor som Duke Ellington och Hep Stars, gjort porrskivor med Johnny Bode och invigt tysk färg-tv inför åttiofem miljoner tittare. Hon har spelat cabaret på Chinateatern, medverkat i Jesus Christ Superstar, sålt guld i Storbritannien och hängt med celebriteter som Rod Stewart, Rolling Stones, Paul Anka och Cornelis Vreeswijk. </p><p>Men trots att Lena flera gånger varit nära ett större genombrott har hennes karriär aldrig riktigt lossnat. Kollegor i branschen vittnar om att hon har en av Sveriges, kanske Europas, bästa sångröster. Lika många menar dock att hon är besvärlig att jobba med. </p><p><b>Journalist med känsla för berättande</b><br/>Linus Kuhlin, född 1993, är skriftställare och journalist från Göteborg, idag boende och verksam i Lund. Han är utbildad vid JMG och har skrivit för bland annat Faktum, Hymn och KulturUngdom. 2018 debuterade han som författare med <i>Skuggorna kommer,</i> en rockbiografi om Freddie Wadlings postpunkband Cortex. Han är senast aktuell med två biografier som båda rönt stor uppmärksamhet: <i>Ett tidsfördriv att dö för boken om Kent </i>(Pug Förlag 2021) och <i>Vuxna män gör saker tillsammans en liten bok om Killinggänget</i> (2020).<b></b></p>

Allan Pettersson är 1900-talets främsta svenska symfoniker. Efter en trög start får den av sjukdom plågade tonsättaren växande uppmärksamhet, och i och med den sjunde symfonin (1968) sprids ryktet om honom ut i Europa. I synnerhet i Tyskland finner hans ömsom sargade, ömsom trösterika tonspråk genklang. I den tyske musikvetaren Michael Kubes biografi växer en delvis ny bild fram av den på en gång hyllade och isolerade kompositören, som en gång förklarade att den enda metoden för att nå mitt mål på denna vandring är att få en ofattbar längtan att styra mig, ge mig kraft att stå ut med asgamarnas blickar från de höga, nakna träden, att inte skrämmas av landskapet skenbara ödslighet utan låta mig bäras av upplevelsen inför dess skönhet.

Stora Musikguiden vänder sig till alla som vill lära sig mer om musikens tonspråk. Boken ger en musikteoretisk grund. Den tar också upp sådant som är specifikt för olika genrer.<br/>208 sidor inbunden med mjukpärm.<br/>Roine Jansson är lektor i gehör och satslära och undervisar vid Kungl. Musikhögskolan i Stockholm.

Tonsättaren Anders Eliasson (född 1947) har uppmärksammats för en lång rad stora orkesterverk, bland dem prisbelönta och internationellt hyllade symfonier, och han har skrivit solokonserter och kammarmusik med samma omisskännliga hetta och inlevelse. Hans musik saknar fåfänga men bär på en alldeles egen dialekt. Eliasson lever genom sin musik, och boken om honom berättar om en långt ifrån enkel väg från Borlänge till musikvärldens centra. Tony Lundman debuterar som författare med boken om Anders Eliasson, som utges i samarbete med Kungl. Musikaliska akademien i serien »Svenska tonsättare«. "Utmärkt Man blir våldsamt nyfiken på denne egensinnige och blyge tonsättare" -Thure Stenström, Svenska Dagbladet "En studie som med hjälp av partitur och personliga samtal avläst och avlyssnat [Eliasson] så långt det kanske är möjligt." -Martin Nyström, Dagens Nyheter "Den bästa biografi jag har läst över en svensk tonsättare." -Mikael Strömberg, Aftonbladet

Olika trumsetsövningar med medföljande CD. Språk på svenska, danska och finska.

<p>Daniel börtz säger i en intervju 1977: "Jag vill skriva känslomässigt ärlig musik - om jag får ta så stora ord i min mun. Ge ut allt vad jag har av känsla inombords." Då är han en ung tonsättare som redan i en rad orkesterverk på ett helt eget sätt förenat arvet från svensk modernism med en häftig kärlek till de senromantiska orksterbyggena hos Bruckner. Det publika genombrottet kommer när han 1991 samarbetar med Ingmar Bergman i operan <i>Backanterna</i>. Sedan dess har Daniel Börtz komponerat allt mer intuitivt, med fokus på de stora linjerna och med en finkalibrerad känslighet för rösten och för textens valörer. Men fortfarande står de stora känslorna och de existentiella frågorna i centrum, senast i hans sjätte helaftonsopera <i>Medea</i>, där han än en gång återvänder till de grekiska dramer som länge fascinerat honom.</p><p>Boken om Daniel Börtz ingår i den serie porträtt av svenska tonsättare som ges ut av Kungliga Musikaliska Akademien och Gidlunds förlag.</p>

Tonsättaren och musikkritikern Bo Linde (19371970) var verksam när svenskt musikliv präglades av motsättningar mellan företrädare för modernismen och traditionalisterna, dit han själv räknade sig. Lindes musik kännetecknas av melodisk lätthet, lyrisk elegans och musikanteri. Hans år 1958 uruppförda violinkonsert blev en stor framgång och betraktas som ett portalverk i den svenska moderna musikhistorien. Linde blev bara 37 år. Efter hans död spreds uppfattningen att han avsiktligt trängts ut ur de etablerade musiksammanhangen av modernismens företrädare. Bo Linde skulle ha varit en musikens martyr i striden mellan modernism och traditionalism. Men var det verkligen så? Vad tänkte Linde själv? Här tecknas ett porträtt av Bo Linde och hans musik mot en bakgrund av 1950- och 60-talens svenska musikliv. Boken resonerar balanserat kring Bo Lindes betydelse. Den tonar ner motsättningar, framhåller en musikalisk vidsynhet. Och antyder att han kanske i både hållning och skapande var modernare än han trodde själv. Bodil Juggas i arbetarbladet.se Till berättelsen fogar Persson ingående beskrivningar av Lindes verk. Noga utbroderade riktar de sig kanske främst till verkligt specialintresserade, samtidigt väcks en lust att lyssna, inte minst till inspelningarna med Gävle Symfoniorkester. Camilla Dal i gd.se (Gefle Dagblad) Göran Persson skriver engagerande och inkännande, som alltid. Att han inte drar sig för personliga reflektioner och minnen är enbart positivt och får oss att komma ett kliv närmare tonsättaren. Tomas Roth, Opus