Svenska

John & Yoko har en säng ihop. De tror inte att teater behöver konflikt. En pjäs behöver fred. Istället för smekmånad: protest. Publikvärden är den förmedlande länken, journalisterna är under sängen, händerna är under täcket, kärnhuset i sängen. Hembiträdet är revolutionär. Och dessutom är det ett skämt. Vit, fruktansvärd stiltje. Och dessutom är det ett skämt.

<p>Sångspelen behandlar lekfullt och en aning respektlöst Glunten och Magistern på äventyr i 1840-talets Uppsala, bland annat genom att förvandla Magistern till en dansk student. Huvudhandlingen, som skämtar studentikost med biedermeiertidens naiva uppfattning om studenternas idylliska tillvaro, är författarens påfund; ett tjugotal av Gunnar Wennerbergs gluntar, organiskt smältande in i texten, skvallrar dock om duettsamlingens betydelse för sångspelen. Gluntarna i texten är av författaren försedda med spelanvisningar, vilket gör boken användbar även för den gluntsångare som söker exempel på hur man kan sceniskt gestalta också enskilda duetter.</p> <p>Gunnar Syréhn är fil. dr och docent, bådadera i Uppsala liksom Glunten och Magistern; som docent i dramaforskning är han knuten till universitets litteraturvetenskapliga institution. Tidigare har han varit universitetslektor vid Köpenhamns och Linköpings universitet. I Köpenhamn har han också verkat som pjäsförfattare, sångare och skådespelare; bland annat har han där uppträtt som Glunten i bokens båda sångspel. Syréhn har också givit ut ett vetenskapligt arbete om Gluntarne som teater med titeln <i>Sparka mot porten och storma</i> (2009), förutom att han skrivit böcker om modern teater och ett stort antal uppsatser i skilda ämnen. Han har också en bakgrund som gymnasie- och högskolelärare, och som kulturjournalist.</p>

<p><i>Det som ligger till grund för denna djupgående och kontinuerliga utforskning av teatern är skådespelaren. Det är skådespelarens skapande process och dramaturgi som är teaterns subjekt. Denna problematik kan man inte längre nöja sig med att förpassa till sfären av evigt existerande problem. Det är ett plågsamt och oroande, ett akut tillstånd för teatern.</i> Fabrizio Cruciani</p> <p>I <i>Stenar att gå på</i> sammanfattar pedagogen, teoretikern och regissören Ingemar Lindh (194597) sina tankar om teatern och skådespelaren. Boken har tidigare endast funnits utgiven på italienska, och utkommer nu i sin första svenska utgåva.</p> </p>Ingemar Willy Lindh föddes den 21 februari 1945 i Göteborg. I sökandet efter ett konkret grundarbete för skådespelaren en i Sverige ignorerad frågeställning i dåtidens teater vänder han sig efter studier vid Skara Skolscen till dansen (Stora Teaterns balettskola i Göteborg, Balettakademien i Stockholm) innan han finner fram till Etienne Decroux och hans LÉcole de Mime i Paris. Han studerar i ett par år hos grundaren av Mime Corporel och blir sedan hans assistent.</p> <p>Lindh leder seminarier för skådespelare i Holland, Frankrike och Schweiz och, med Studio II som han grundat tillsammans med tre andra Decrouxelever arbetar han i ett par år vid Nordiskt Teaterlaboratorium for Skuespillerkunst i Holstebro (Danmark) medan hans önskan om att skapa ett eget teaterlaboratorium växer sig allt starkare. Tillbaks i Sverige arbetar Lindh som gästlärare vid Teaterstudion i Stockholm och är huvudlärare i mim vid Statens Dansskola. År 1971 grundar han Institutet för Scenkonst, i Storhögen, Jämtland.</p> </p>År 1984 etablerar sig Institutet för Scenkonst i Italien och öppnar ett Internationellt Centrum för Autopedagogik och Teaterforskning. År 1995 blir Lindh också ledare för xHCA (questionning Human Creativity as Acting), ett forskningsprogram vid Maltas Universitet. Ingemar Lindh dör den 26 juni 1997 i Malta, 52 år gammal.</p> <p>"<i>Pietre di guado</i> Stenar att gå på förstärkte vår tillförsikt. Äntligen skulle en samling texter av Ingemar komma ut i tryck. Olikt så många andra ledare för laboratorieteatrar var Ingemar inte särskilt benägen att publicera sig i skrift. Skrivandet var en mödosam process och det skrivna ordet verkade definitivt på ett skrämmande sätt. Detta avhöll inte Ingemar från att formulera sig i olika sammanhang. En samling av dessa texter kom nu äntligen i ett oerhört vackert band, om än på italienska på förlaget Bandecchi & Vivaldi. Många av oss hoppades att boken snart skulle ges ut på svenska." <i>Ur Willmar Sauters förord</i></p>

<p>Från bronsåldersceremonier till Grynet. Politisk teater, balett och revy; barnteater, happenings och arbetarspel; finkultur och underhållning på de nationella scenerna och på landsbygden teater i Sverige tar sig många uttryck.</p> <p><i>Teater i Sverige</i> utgår ifrån själva teaterhändelsen mötet mellan publik och aktörer i en spelsituation. På så sätt fokuseras inte bara en mängd olika teaterhändelser som ofta glöms bort när teaterhistoria skall skrivas, utan också den samhälleliga kontexten, genusperspektiv, mottagandet av framförandena och samspelet mellan scen och salong.</p> <p><i>Teater i Sverige</i> är ett samarbete mellan forskare på Teatervetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet.</p>

<p>När jag sommaren 1995 för första gången besökte Institutet för Scenkonst blev jag betagen. Det var något i atmosfären, i grundligheten man visade i små och stora frågor, tiden som alltid fanns till förfogande samt den öppenhet och gästfrihet som visades varje person som kom förbi. Jag upplevde en livskvalitet i vardagens varje moment jag sällan känt i mitt liv, och åkte hem i visshet om att jag skulle ägna min avhandling åt just denna teatergrupp.</p> <p>Det jag vid detta tidiga möte så starkt greps av har under forskningsarbetets gång blivit allt tydligare: jag har sett hur teaterarbete och levnadssätt smält samman och speglat varandra. Ett förhållningssätt till livet har praktiserats på ett scengolv samtidigt som principerna för teaterutövandet ständigt återspeglats i vardagens alla mindre och större handlingar och val. I denna praktik har pedagogiken spelat en avgörande roll, och det är markant hur överföringen av praktiskt kunnande i första hand skett genom den kultur som odlats på och genom teatern. För eleverna, liksom för mig, har vistelserna där ofta inneburit en vidsträckt resa, som inte sällan lett till en omvärdering av både teater och livshållning.</p> <p>Institutet för Scenkonst bildades av Ingemar Lindh i Storhögen 1971. Sedan mitten av 70-talet verkade teatergruppen till stor del utanför Sverige, bl a i Italien där man hade sin bas under 14 år. Institutet för Scenkonst har i mer än 30 år ägnat sig åt forskning i skådespelarkonst, liksom pedagogisk och konstnärlig verksamhet.</p> <p>Cecilia Lagerström är verksam vid Teatervetenskapliga institutionen, Stockholms Universitet och teaterregissör. <i>Former för liv och teater</i> är hennes doktorsavhandling.</p>

De nio pjäserna: "Prins Sorgfri" av Per Lysander och Suzanne Osten "Medeas barn" av Per Lysander och Suzanne Osten "Paddakvariet" av Eva Ström "Hitlers barndom II" av Niklas Rådström "Flickan, mamman och soporna" av Erik Uddenberg "Gränsen" av Suzanne Osten "Underjordens leende" av Lars Norén "I lusthuset" av Jane Bowles "Pyret" av Nils Gredeby

Inför tredje upplagan av Riks-teaterns LÄNK fick fyra svenska samtidsdramatiker uppdrag att skriva pjäser som i format och rollantal skulle passa unga ensembler. Därutöver valdes två pjäser från liknande projekt i England och Norge. Starka teman och stilmässiga grep betonas i dessa sex dramatiska verk för ensembler i gymnasieåldern. LÄNK tilldelades Prix dassitej 2014 med motiveringen I detta landsomfattande projekt får teaterintresserade ungdomar spela nyskrivna pjäser och samtida dramatiker får en unik möjlighet att skriva för en stor ensemble. LÄNK involverar, engagerar och skapar nya förutsättningar. LÄNK når ut!