Svenska

Den Utbrände Kronofogden Som Fann Lyckan [Bok / Pocket]

"Detta är så nära en själens biografi man kan komma ... världen och jaget elektrifieras genom denna elyseiska bok"<br/><br/><strong>Expressen</strong><br/><br/><br/><br/>"givande läsning, tydlig och närmast folkbildande."<br/><br/><strong>Svenska Dagbladet</strong><br/><br/><br/><br/>"Djupast sett handlar hans bok om vad konsten och litteraturen förmår"<br/><br/><strong>Dagens Nyheter</strong><br/><br/><br/><br/>"en kultiverad stridsskrift"<br/><br/><strong>Sydsvenskan</strong><br/><br/><br/><br/><br/><br/><br/><br/><br/><br/>I tre personliga betraktelser rapporterar Aris Fioretos om hur den starka förnimmelse av närvaro, som en kropp nedsänkt i vatten ger upphov till, omsätts i litteratur. Han talar om åtrån som texters villkor, undersöker hungern som fordrande erfarenhet och utreder elektricitet - darrningar, dallrande - som ett sätt att vara både i och utom sig själv.<br/><br/><br/><br/>Klartänkt och inkännande mediterar Fioretos över litteraturens anatomiska hemligheter. Vad gör en text angelägen, känslig, koncis? Går det att som författare ofreda universum utan att mäta sig med gudar? Och hur göra för att orden skall kännas som kött gör? <em>Solar plexus</em> är ett lika livfullt som originellt försvarstal för en litteratur som känns på riktigt.<br/><br/><br/><br/>»Jag tänkte med största tacksamhet att så länge det finns badkar lönar det sig att leva. Ett bad och en cigarett.«

"Häromveckan kom uppdaterade nyutgåvor av två välkända böcker om länderna som geopolitiken och kulturen just nu roterar kring. Göran Rosenbergs "Friare kan ingen vara" och "Det förlorade landet" är personliga analyser av modernitetens två stora, idéburna nationsprojekt: USA och Israel, som just nu tycks rasa ihop framför våra ögon. De hör också på rent estetiska grunder till den svenska sakprosans mest betydelsefulla verk." - Viktor Malm, Expressen<br/><br/><br/><br/>I en personligt hållen essä skärskådar Göran Rosenberg vår civilisations största och mest genomgripande utopi: Det förlovade landet, Messiasriket, Sion, Israel. Det förlorade landet är på en gång en spännande idéhistorisk odyssé och en politisk självbiografi. Boken Augustprisnominerades 1996. Till denna utgåva har Göran Rosenberg även skrivit ett nytt förord. "Det förlorade landet" tar vid där "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" slutar. Bokens titel ger en fingervisning om var författarens egen resa så småningom slutar. Startar gör den i många och skilda utgångspunkter: I en trettonårig pojkes 'uppstigning' till och fostran i det tidiga sextiotalets Israel, 'vår tids Sparta'. I de tusenåriga bibliska och messianska drömmar som närt såväl judendomen som kristendomen. I den emanciperade judendomens, upplysningens, socialismens och nationalismens ideologiska häxkittel. I Förintelsens apokalyptiska skugga. I pionjärsionismens radikala teorier, glödande ansikten och dåliga samveten. I Palestinakonfliktens krig, fördrivningar och erövringar. I 68-vänsterns och palestinarörelsens upproriska och konspiratoriska miljöer. I den laddade skärningspunkten mellan det israeliska nittiotalets nymessianska aggressivitet och dess längtan efter fred och normalisering. "Rosenberg kartlägger dagens politiska polarisering, en kluvenhet som funnits från början. Han gör en omutlig, komplex, klar och gastkramande analys." Ur Augustprisjuryns motivering

"Gå vilse" är en bok om ovisshet av många olika slag ? ovisshet om var man befinner sig i terrängen eller det egna livet. Den handlar också om ovissheten som konstnärligt verktyg och som historisk erfarenhet, om Yves Klein och hans märkliga blå färg och om nybyggardottern Mary Jemison och hennes långa liv bland indianerna. Och om mycket annat och många andra. Det är en bok om landskap inuti landskap, rum inuti rum.<br/><br/> ??Att aldrig gå vilse är att inte leva, att inte veta hur man går vilse leder till undergång, och någonstans i det terra incognita som ligger mittemellan finns ett liv där man upptäcker saker.?<br/><br/> Rebecca Solnit (född 1961) är kulturkritiker och aktivist från San Francisco och har bland skrivit den uppmärksammade "Män förklarar saker för mig".<br/><br/> "Solnits närvaro, öppenhet och förståelse är underbar, hon är som en generös vän, bara mycket smartare än du själv. Det är fantastisk läsning." /Jenny Maria Nilsson i Helsingborgs Dagblad<br/><br/> "'Gå vilse' är inte en bok som coachar en på rätta vägen eller visar hur man hittar hem. Snarare en stimulerande och märkligt upplyftande plädering för terra incognita, det vi förbiser, inte vet, det obelysta och förlorade i historien." /Pia Bergström i Aftonbladet<br/><br/> "Det här är förstås en fantastisk bok, på många sätt: den argumenterar varsamt, berikar, öppnar för idéer, uppslag." /Björn Kohlström i bloggen Bernur

Simone Weil (1909-1943) var en fransk filosof vars betydelse med tiden ständigt ökar. Då inte bara hennes filosofisk-­litterära verk, utan också myten om henne som en kämpande intellektuell. Hon insåg tidigt nazismens faror och arbetade aktivt mot den, både filosofiskt och handgripligt i motståndsrörelsen.  <br/><br/><i>En civilisations plågor</i> samlar sex texter av Weil som på olika sätt berör civilisationens kris under 1930- och 1940-talet, inte sällan analyserat genom den antika litteraturen och kulturen. Linn Aplemo har översatt och Christine Zyka har  skrivit efterordet.

<i>Till det omöjligas konst</i> rymmer åtta essäer om litteraturens och konstens relation till det som inte låter sig fångas i en språklig eller konstnärlig framställning.<br/><br/>Carin Franzén rör sig över ett vitt fält av estetiska, filosofiska frågor, från Dante till Jelinek. På olika vis handlar texterna om den långa väg som gör konsten och litteraturen till något mer än konsumtion.<br/><br/>Carin Franzén är docent i litteraturvetenskap vid Linköpings universitet. Hon har bland annat givit ut <i>Att översätta känslan: En studie i Julia Kristevas psykoanalytiska poetik</i> och <i>För en litteraturens etik: En studie i Birgitta Trotzigs och Katarina Frostensons författarskap</i>.

"Den stora naturtomten hade en levande atmosfär. På sydsidan klättrade ett mossigt litet berg bland tallar och ekar med livliga nötväckor. I väster anades hemlighetsfulla stigar inne i blåbärsriset, och på norrsidan gränsade tomten brant mot en allmänning med ett glittrande sund som fond. Genom att det inte fanns några inhägnade gränser kändes allt på en gång enskilt och öppet, ungefär som i det lyhörda gamla huset."<br/><br/><br/><br/>Här, i sommarstugans väggar och tak och i den omgärdande naturen, bekantar sig Nina Burton med myror och bin, rävar och ekorrar; arter av olika slag, alla med sina skilda språk. Med smittande nyfikenhet letar hon fram existensen i alla dess former, det mysterium som är livet.