Svenska

<B>NYÖVERSÄTTNING!!</B><br/><br/><b>Marcus Aurelius</b> (121-180) var romersk kejsare. Men han var också filosof och förde - på grekiska, eftersom det var filosofins språk - en sorts filosofisk dagbok där han med hjälp av stoisk filosofi försökte bli klar över olika livsproblem. Själv­betraktelser liknar med sin blandning av panorerande resonemang och drastiska konklusioner ingenting annat i den antika filosofiska litteraturen.<br/><br/>Verket blev senast översatt till svenska 1911. Mikael Johansson, lektor i grekiska vid Göteborgs universitet, tar i sin nyöversättning hänsyn till modern forskning om Marcus Aurelius och ligger betydligt närmare originaltexten än vad översättningen från 1911 gör. Han bidrar dessutom med en orienterande inledning och förklarande noter.<br/><br/>Nu går det alltså att möta Marcus Aurelius i ögonhöjd på svenska.

<p><i>När jag hör ordet naturlig så osäkrar jag min revolver! </i> Det har blivit valspråket för akademiker som betraktar kroppens natur som ett kulturellt skådespel eller en föråldrad livsform. Queer­filosofer och transhumanister drömmer om ett liv utan den egensinniga och känslofyllda kroppen. Idén om en naturlig kropp är för dem och många andra samtidsdebattörer bara en förlegad och farlig fördom.</p><p>Genom att tillbringa livet med dataspel och på sociala medier försöker miljoner människor i detta nu lämna sina kroppar bakom sig. Men kroppen blir man inte kvitt så lätt. Den är i själva verket smärtsamt närvarande på nätet där beroenden frodas och empatin går förlorad. Vi har förlorat kontrollen över våra känslor och vantrivs i den digitala kulturen.</p><p>Boken tar sig an uppdraget att definiera och försvara det naturliga som livsideal genom undersökningar av fenomen som könsidentitet, sexualitet, kronisk smärta, utmattningssyndrom, dataspelsberoende, sociala medier och förändringar av människan på medicinsk väg. Slutsatsen är att vi behöver en uppdaterad version av det naturliga för att orientera oss i tillvaron. Det naturliga rymmer inte bara vår biologi utan också känslan av det äkta och egna.</p><p></p><p>Fredrik Svenaeus är filosof och professor vid Centrum för praktisk kunskap, Södertörns högskola. Hans två senaste böcker är <i>Homo patologicus: medicinska diagnoser i vår tid</i> (Tanke­kraft 2013) och <i>Phenomenological Bioethics: Medical Technologies, Human Suffering, and the Meaning of Being Alive</i> (Rout­ledge 2017).</p>

<p>Hur påverkar vetenskap och teknik oss? I sin intellektuella självbiografi Myten om framsteget från 1993 ifrågasätter Georg Henrik von Wright de allmänt antagna idéerna om tekniska framsteg och samhällsutveckling som naturliga och oundvikliga. Han lyfter även fram hotbilderna och den oro de för med sig: möjligheterna att människan som art står inför sin egen undergång och de negativa följderna av den industriella produktionsformen.  </p><p>I den självbiografiska texten Filosofin är mitt liv berättar von Wright också om sin tidiga kunskapsbana: om 13-åringen som efter en konvalescentperiod i Italien inser att han vill bli filosof. Studierna i filosofi vid Helsingfors universitet för Eino Kaila fortsätter i Cambridge, där von Wright så småningom får möjlighet att ta del av Ludwig Wittgensteins föreläsningar. Långt senare vill Wittgenstein att von Wright, då professor i Helsingfors, ska efterträda honom. Efter att först ha skickat in sin ansökan drar von Wright tillbaka den eftersom Finland verkar bevara sin självständighet (året var 1945). Tre år senare blir han erbjuden tjänsten utan ansökan och inte ens en mycket viljestark person hade väl i den situationen kunnat motstå det smickrande erbjudandet. I boken ingår ett efterord av Fredrik Lång.</p>

<p><b>Existentialismen är en humanism </b>är en populär startpunkt för att närma sig och diskutera existentialistiskt tänkande. Här återfinns resonemangen om friheten, valet och ångesten som människans existentiella livsvillkor, vilket sammanfattas i <b>Jean-Paul Sartre</b>s välbekanta devis: "existensen föregår essensen". </p><p><b>Existentialismen är en humanism </b>är den omtalade föreläsning som <b>Jean-Paul Sartre </b>höll i Paris den 29 oktober 1945, strax efter Frankrikes befrielse. Den "fångade en generations fantasi", med filosofen Thomas Baldwins ord. Sartre understryker här att existentialismen är en handlingens filosofi, en hållning där vi måste ta ansvar och definiera oss själva en filosofi som således är djupt optimistisk och befriande, till skillnad från dess kritikers utmålande av den som demoraliserande och pessimistisk. </p><p>Här presenteras <b>Existentialismen är en humanism </b>i nyöversättning av Hans Johansson, jämte en introduktion av Arlette Elkaim-Sartre.</p>

"Tanken utanfo?r" skrevs av Michel Foucault 1966 och handlar om fo?rfattaren Maurice Blanchot. Tjugo a?r senare och efter Foucaults do?d svarade Blanchot med "Michel Foucault som jag fo?resta?ller mig honom". I denna bok mo?ts dessa tva? texter, fo?rfattade av tva? av den franska efterkrigstidens mest inflyt­elserika ta?nkare.

Linjen [Bok / Danskt band]

<p>Så här skriver Hans Jonas i sin bok: </p><p>»... Men för juden, som uppfattar det härvarande som platsen för gudomlig skapelse, rättvisa och frälsning, är Gud i eminent utsträckning historiens herre och då ifrågasätter &gt;Auschwitz&lt; hela det traditionella gudsbegreppet till och med för den troende. Det adderar faktiskt, vilket jag nyss försökt visa, ett något aldrig tidigare existerande till den judiska historieerfarenheten, något som de äldre teologiska kategorierna inte kan bemästra. Den som inte helt enkelt vill släppa gudsbegreppet och det har till och med en losof rätt till måste för att inte behöva ge upp det tänka igenom det på nytt och söka ett nytt svar på Jobsfrågan. &gt;Historiens herre&lt; måste han förmodligen lämna därhän. Alltså: Vilken Gud kunde låta det ske?« </p><p>Frågan om vilket Gudsbegrepp som kan överleva Auschwitz ledde till en radikal omtolkning av Guds egenskaper och det sätt som människan kan förhålla sig till Gud efter 1900-talets värsta brott. </p><p>Den svenska utgåvan innehåller ett rikt efterord av författare Göran Rosenberg.</p>