Svenska

Den vita stenen. Vilse i Pannkakan. Fem myror är fler än fyra elefanter. Tårtan. Ville, Valle och Viktor. Kalles klätterträd. Barnjournalen, Tjejerna gör uppror. Alfons Åberg ... Listan över de barnprogram som producerades och sändes av Sveriges Television på 1970-talet kan göras lång. Det är program som har format generationer av unga människor och - fyrtio år efteråt! - fortfarande diskuteras och väcker starka känslor. När Sverige fick en andra TV-kanal 1969 så innebar det startskottet för en revolution av barnprogrammen. Synen på barn ändrades dramatiskt. Stora ekonomiska resurser tillfördes. En rad av Sveriges främsta producenter, författare, filmare och konstnärer drogs in i processen. Om barnprogram tidigare hade varit styvmoderligt behandlade fick de nu högsta status. Resultatet blev en storhetstid utan motstycke och många av de program som då tillkom räknas idag som omistliga klassiker. I När bara den bästa TV:n var god nog åt barnen kan kulturjournalisten och forskaren Malena Janson för första gången berätta hela historien om denna vitala och orättvist förtalade epok. OM FÖRFATTAREN Malena Janson är kulturjournalist och samordnare för barn- och ungdomsfilm på Svenska Filminstitutet. 2007 doktorerade hon på en avhandling i filmvetenskap om svensk barnfilm, Bio för barnens bästa?: Svensk barnfilm som fostran och fritidsnöje under 60 år (Acta). UR BOKEN Barnprogramproduktionen under min uppväxt hade en ekonomisk och konstnärlig glansperiod vars like inte setts vare sig förr eller senare. Det förstod vi förstås inte medan det pågick, utan det har jag insett efter flera års studier av den svenska barnkulturen. Vartenda papper i Sveriges Radios dokumentarkiv och varenda minut av bevarad film i Kungliga bibliotekets audiovisuella arkiv vittnar om det. Liksom varje ord som sägs av de personer som själva var med och skapade kulturen åt oss.

Det är en kamp om resurser ute på redaktionerna. Allt färre måste hinna med allt mer. Undersökande journalistik tar tid. Det är en ekvation som är svår att få ihop, i synnerhet när man tampas med trilskande tjänstemän, segdragna beslutsprocesser, snåriga regelverk och annat som kan dyka upp när man kartlägger missförhållanden, mygel och maktmissbruk. Den ständiga tidspressen gör också att lobbyisters pressmeddelanden, debattinlägg och opinionsundersökningar lättare undgår den kritiska granskning de alltid bör mötas av innan de förmedlas vidare. Men det går att skapa tid och möjlighet att gräva och granska, oavsett om man arbetar på en stor redaktion eller en liten. Och lobbyisternas metoder för att regissera samhällsdebatten går att genomskåda och bemöta. Den här boken vill visa hur man gör, vad man bör känna till och hur man tar sig hela vägen fram, trots alla hinder på vägen. Enkelt är det väldigt sällan. Det gäller att vara envis, påläst, orädd och kreativ. Det är de skribenter som medverkar i boken och delar med sig av sina kunskaper och erfarenheter.

<p>Bildjournalistik liknar inte någon annan fotografisk genre.</p><p>Bildjournalister får sällan välja motiv, tidpunkt eller plats. Ofta är de hänvisade till det alldagliga: tjänstemän med vardagligt utseende och diskret klädsel, verksamma i genomsnittliga kontorsmiljöer. Fotografen hamnar där för att det är en bördig mark för textjournalistik. De träffar någon som har en berättelse, en åsikt, en erfarenhet eller en kunskap. Orden är det bärande innehållet, och de går inte alltid att visualisera i fotografisk bild.</p><p>Dessa omständigheter formar till stor del arbetets villkor långt från den bild av yrket som tävlingar som Årets Bild och World Press Photo ger.</p><p>En bildjournalists vardag går ut på att ständigt anpassa sig och gilla läget. Fotografen ska kunna tänka nytt på en sekund och se sig om efter nya möjligheter inom de snäva ramar som begränsar uppdraget: att göra något visuellt intressant av en verklighet som inte är det, ofta under tidspress och inte sällan med relativt motvilliga modeller.</p><p>Det är vad den här boken handlar om.</p><p></p><p>Göran Segeholm är fotograf, skribent, föreläsare och fotopedagog med över tjugofem års erfarenhet av att utbilda skribenter och fotografer i bildjournalistik, både praktiskt och teoretiskt. Göran undervisar vid Fotografiska i Stockholm, Högskolan i Jönköping och Fojo, som är en del av Linnéuniversitetet. <i>Bildjournalistik</i> är hans sjätte bok med fotografi som tema.</p><p></p><p>Utgiven i samarbete med Medieinstitutet Fojo.</p>

<p>Under 1700-talet växte den moderna offentligheten fram. Den klassiska retoriken som tidigare satt ramarna för offentlig kommunikation befanns nu vara otillräcklig i stället prövades olika former av samtalets retorik.</p> <p>Ann Öhrberg undersöker i boken två svenska arenor vilka var präglade av samtalets retorik: pressen under 1700-talets första hälft och ordenslivet under dess andra. Här var uppfattningar om offentlig kommunikation, medborgarskap, nation, konsumtion och kön satta under förhandling. Öhrbergs studie visar hur det offentliga skapades i motsättning till det privata, men också till det hemliga när olika exkluderande kommunikativa tekniker skiktade publiken. I dessa processer var föreställningar om kön centralt, och mot slutet av 1700-talet kom kvinnor för många decennier att definieras ut ur det offentliga.</p> <p>På omslaget till denna bok avbildas en vy över Stockholm sedd från Lejonbacken som den såg ut mot slutet av 1700-talet. Det vi ser är en kontrast mellan ståtliga stenhus och en ganska lantlig inramning, där en enkel träbro förbinder Norrmalm med Gamla stan. Staden som plats och staden som idé var centrala begrepp för den sakta framväxande offentligheten.</p> <p>Ann Öhrberg är docent och lektor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet</p>

Syftet med Hiter für alle är att ur ett brett perspektiv ställa frågor och problematisera kring populärkulturens referenser till Nazityskland, andra världskriget och förintelsen. Det handlar om företeelser som finns överallt i vår vardag, skenbart utan att någon ägnar närmare eftertanke åt vad dessa referenser egentligen kan tänkas göra med oss. Tanken är att försöka få grepp om ett område som hittills varit mycket lite belyst. Naturligtvis blir det ingen heltäckande bild, men däremot en god tvärvetenskaplig början med skribenter från olika forskningssfärer. Här ingår texter om Hitler i nutida dagstidningar; om konstnärer som provokatörer med bl a nazismen som symbol; om krigsfilmer som nationell identitetsskapare. Eva Kingsepp är fil dr och medieforskare vid JMK Stockholms universitet. Tanja Schult är fil dr i skandinavistik verksam vid historiska institutionen, Stockholms universitet. De övriga skribenterna är forskare och skribenter i olika ämnen och med olika intresse för bokens ämne.

<p>Svenska kvinnotidskrifter har en lång tradition. Det började med <i>Tidskrift för hemmet</i> 1859 och har sedan fortsatt med många viktiga tidskrifter som <i>Hertha</i>,<i>Morgonbris</i>, <i>Tidevarvet</i>, <i>Vi mänskor</i>, <i>Kvinnobulletinen</i>, <i>Bang</i> och de akademiska tidskrifterna som <i>Tidskrift för genusvetenskap</i>, den populärvetenskapliga <i>Genus</i> och fanzines av olika slag.</p><p>Det är en brokig skara tidskrifter: långvariga och kortvariga, borgerliga och socialistiska, politiska, kulturella och vetenskapliga, små och stora. Mycket skiljer dem åt, men en sak förenar: kvinnotidskriften har varit och är en viktig plats för kvinnofrågor i samhället, politiken och kulturen. Kvinnotidskrifterna har varit betydelsefulla som opinionsbildare, som kultur- och litteraturförmedlare, som mötesplats för kritisk tänkande, som informationsspridare, som identitetsskapare och som humoristisk arena.</p> <p>I antologin <i>Nya röster</i> finns fjorton spännande bidrag av följande skribenter: Irene Andersson, Åsa Arping, Anna Bohlin, Eva Borgström, Monika Edgren, Maria Edström, Jenny Gunnarsson Payne, Kristina Hultman, Ingrid Holmquist, Katarina Leppänen, Anna Lena Lindberg, Ami Lönnroth, Birgitta Ney, Anna Nordenstam, Lina Samuelsson, Cristine Sarrimo, Lisbeth Stenberg, Margareta Stål, Birgitta Wistrand, Eva Åsén Ekstrand.</p>

<p>Fri, oberoende journalistik är en av grunderna i en demokrati. Och Sverige var först i världen med att lagstifta om tryckfrihet och yttrandefrihet redan år 1766. </p><p>Men då hade lagstiftaren knappast kunnat föreställa sig vår digitala, globala och mediala tid. I dag, när journalistiken publiceras i olika former och på olika plattformar, har det juridiska perspektivet blivit mer komplicerat. Yttranden behandlas olika beroende på om de gjorts i tryckt form eller på andra sätt. </p><p>Många hänvisar till yttrandefriheten som en form av vapensköld, oaktat vad som skrivs eller sägs. Men något sådant skydd finns inte. Rättigheten är inte absolut, och med rättighet följer ansvar. Kunskapen om lagarna och pressetiken är därför viktigare än någonsin och extra viktig i en bransch som utsätts för hårt tryck.   </p><p></p><p>Jeanette Gustafsdotter är vd på TU Medier i Sverige. Hon har en jur. kand. med specialisering på medie- och immaterialrätt från Uppsala universitet och en journalistexamen från JMK vid Mittuniversitetet i Sundsvall.   </p><p></p><p>Utgiven i samarbete med Medieinstitutet Fojo </p>