Svenska

<p><b>Corona, raskravaller, musik &amp; politik - rapport från händelsernas centrum</b></p><p>»<b>Rasande bra läsning</b>«<b> <i>Mats Olsson</i></b></p><p>»<b>Det är litterärt och elegant och vackert.</b>«<b> <i>Södra Dalarnes tidning</i></b></p><p><i></i>You can't put your arms around a memory, heter det i Queens-sonen Johnny Thunders mest klassiska singel.<br/>Men när New York under våren 2020 drabbas av coronaviruset är det exakt vad korrespondenten Per Bjurman måste göra. Av vad som en gång definierade Manhattan - Elaine's, Studio 54, Ramones, Basquiat, CBGB s, Epsteins hedgefonder och King Henrik - återstår bara isolering och tomma gator. När George Floyd några månader senare kvävs till döds drabbas staden av de kraftigaste kravallerna på ett halvt sekel. Och runt hörnet väntar ett presidentval som inte liknar något annat.<br/><i>New York-dagboken</i> är en direktrapport från händelsernas centrum och samtidigt en kärleksförklaring till en stad och epok som - kanske - inte längre existerar. En mångårig cityslicker hamnar i lockdown. Inne i lägenheten på 48:e våningen hittar han en ny stilistisk formtopp.</p><p>PER BJURMAN [f. 1967] är journalist, krönikör och Aftonbladets utsände på Manhattan sedan 2005. I över tre decennier har han bevakat musik, NHL och amerikansk politik. Han anser för övrigt att <i>New York City Serenade </i>är Bruce Springsteens allra största stund. </p>

"Postväskan" är Carlos Nunez egen berättelse om ett liv med solidaritet, facklig kamp och folkbildning. Han skildrar en vindlande resa från uppväxten i Chile i staden Rancagua och via arbetet som brevbärare med postväskan över axeln, fotbollsdrömmarna och det fackliga engagemanget till ordförandeuppdraget i chilnska post-och telegrafanställdas förbund och om flykten efter militärkuppen där han så smångom hamnade i Sverige, blev lärare och åter fackligt och politisk engagerad. En inspirerande läsning för alla som är intresserade av fackligt arbete, internationell solidaritet, integrationsfrågor och rättvisa.

Sex män dömda för grova brott, skriver ärligt och avskalat om sina liv. De berättar "den sanna historien" om livet bakom stängsel och murar långt ifrån tidningarnas löpsedlar och människors förutfattade meningar. Men texterna är också vittnesmål om friheten i att skriva. Som en av de dömda, Jakob B, uttrycker det: "Att skriva är ett verktyg, en nyckel. Det tar mig in i en helt annan värld där jag kan bestämma själv. Jag är helt enkelt fri". Texterna är starka, utlämnande och djupt berörande. Och kanske för någon, provocerande.

<p>Jag ville ju bort är något så ovanligt som en liten skrift om ett mycket väl övertänkt självmordsförsök. Beslutet växte fram under ett flertal år, från början efter ett samtal mellan de två makarna om ett aktivt avsked till ett långt gemensamt liv men med vetskapen om att en av dem skulle gå bort inom kort i en elakartad cancer.</p><p>Ingrid hade studerat olika sätt att beröva sig livet, inhämtat beskrivningar ur skönlitteraturen från kända förebilder. Lugn och medveten skred hon till verket men trots allt misslyckades det. Efter flera år har hon nu beslutat sig för att publicera sin nakna och insiktsfulla berättelse om sitt misslyckande som förbyttes till sin motsats, men vägen tillbaka blev en lång vandring. Den gjordes också möjlig genom trogna vänners stora omsorg.</p><p>Ingrid Börge, bosatt utanför Stockholm, är författare och välrenommerad översättare av skönlitteratur främst från italienska.</p>