Svenska

<p><i>Eumeswil</i> är Ernst Jüngers (1895-1998) sista stora »posthistoriska« ­roman. Den utspelar sig i en stadsstat vid den nordafrikanska kusten, efter världsstatens och högtekno­logins ­kollaps. Berättaren är historikern Martin Venator, som även tjänstgör som nattsteward i baren på bergfästningen Kasban, där envåldshärskaren Kondoren styr över staden Eumeswil. Bakom bardisken sköter han sin privi­legierade men anspråkslösa tjänst, och registrerar maktens dynamik och strategier. </p><p>Berättelsen kan ses som en idéhistorisk genomgång av Ernst Jüngers liv under 1900-talet från Weimar­republikens demokratiska misslyckande, andra världs­kriget och den nationalsocialistiska diktaturen, till den tyska förbundsrepubliken, som under 1970-talet utmanas av de vänsterextrema partisanerna i Röda armé-fraktionen. <i>Eumeswil</i> kom i Tyskland ut under den »tyska terror­hösten« 1977. </p><p>Huvudpersonen Venator uppfattar sig som anark i motsats till monarken, som binds av sin makt, och anarkisten, som behöver makten just för att bekämpa den. Anarken ställer endast sin maktanspråk mot sig själv, och har förintat stat och samhälle inom sig.</p><p></p>

<p>År 1965 debuterade Torgny Lindgren som författare med diktsamlingen <em>Plåtsax, hjärtats instrument</em>. Det blev starten på ett fantastiskt författarskap. Sedan dess har han skrivit drygt tjugo böcker, huvudsakligen romaner och noveller, invalts i Svenska Akademien och tilldelats ett antal priser, däribland Augustpriset, Selma Lagerlöfs Litteraturpris och Övralidspriset.<br/><br/>Torgny Lindgren har blivit en av våra allra mest framstående litterära röster och samtidigt en av våra mest lästa och älskade svenska författare.Vi firar i höst hans femtio år som författare med återutgivningar av hans samlade noveller i <em>Berättelserna</em>, liksom <em>Nåden har ingen lag</em>, som rymmer romanerna <em>Hummelhonung</em>,<em> Pölsan</em>, <em>Dorés Bibel </em>samt <em>Norrlands akvavit</em>, alla från Västerbottens inland.</p>

<p>Jag kom tillbaka. Byn var sig lik. Bror såg ut som ett lik. Det skvallrades söps och slogs. Lögnerna lagrades som västerbottensost.   </p><p>Modren dog och ville norrut. Det fanns alltså ännu värre byar. Pastorer hucklen och bottenlösa myrar. Förlåter du mig vad det sista hon sa. Armest sa jag.   </p><p>Kärlek och konst. Konstig är kärlekens vägar. Vinglar vindlar sviker och hägrar. Jag janakippo letar än. Tusen sidor för att hitta hem.</p><p>Det här är en volym med Karin Smirnoffs tre älskade böcker om jana kippo: <i>Jag for ner till bror, Vi for upp med mor </i>och <i>Sen for jag hem.</i></p>

<p>Richard står på botten av sin karriär, av sitt liv, barskrapad och, tycker han, fundamentalt misslyckad i sin hustrus ögon. För att förändra sin situation vänder han sig till sin forne kamrat inom Lätta kavalleriet, Twinnings. Denne har kontakter i samhällets alla vrår och erbjuder Richard en intervju hos industrimagnaten Zapparoni, den ökände och mytomspunne mångmiljardär som gjort sin förmögenhet på miniatyrrobotar och revolutionerat den moderna filmindustrin. Zapparoni tycker sig ha problem med sin egensinniga personal och söker någon som förstår att hålla dem under uppsikt så att uppfinningarna inte försvinner till konkurrenterna.</p><p>Anställningen har dock ett outtalat pris, och under intervjun slits Richard mellan fruktan för sitt eget liv och sina föreställningar om Zapparoni och dennes metoder. När Richard vilar ut sig i Zapparonis lilla trädgård full av surrande bin, retar en ingivelse honom - är allt verkligen som det verkar? </p><p></p><p>Ernst Jüngers framtidsroman <i>Glasbin</i> är en av författarens mest kända berättelser. I den fängslande historien med dess skrämmande och illavarslande scener gör Jünger ett flertal anmärkningsvärt träffsäkra förutsägelser om framtiden när han beskriver den totala övervakningens intrång i människans liv, robot- och nanoteknologins utveckling, det moderna samhällets påverkan på miljön, och inte minst om de multinationella jättarnas ofta överstatliga och autonoma karaktär och de gränslösa medel som står till deras ägares förfogande.</p>

<p>Det är ett ögonblick som förändrar allt. Rakel ser en pojke hoppa mot sin död och kan sedan inte göra sig kvitt en känsla av undergång. Hon tar avstånd från sin bästa vän, slutar träffa sin bror och undviker alla andra. Ovanpå allt glider hon in i en besatthet av pojkens pappa och börjar förfölja honom och kartlägga hans liv.</p><p></p><p>Så en dag sitter de mittemot varandra på en tågstation. Men vad säger man till någon som har förlorat sin son? Hur lyckas man bli kvitt ljudet av någon annans skrik? Och vad gör man med tre hemlösa barn som plötsligt dyker upp från ingenstans?</p><p></p><p>Khashayar Naderehvandis nya roman utforskar mörker med en förvånansvärt ljus blick. Det är en roman om hemsökelse och om att kunna - eller inte kunna - återvända.</p>

<p>Alexander Ahndoril gick inte på någon skrivarskola eller skrivkurs som ung aspirerande författare. Han hade inga kontakter i kulturvärlden och visste ingenting om bokbranschen. Men han älskade böcker och satte sig ner och skrev sin första roman på en lånad skrivmaskin. Han hade inte råd att kopiera manuset, utan skickade sitt original till ett enda förlag, fick ett förskott på sextusen kronor och debuterade som författare 1989.</p><p></p><p>Den första delen i den stora återutgivningen av Alexander Ahndorils samlade verk kallas Den magiska perioden och innehåller Den äkta kvinnan, Om hjärtat är vidrigt, En människas tal och Den magiska disciplinen.</p><p></p><p>Hans egenartade romaner med teman som våld, sexualitet, passion, vansinne och konst har kallats direkt farliga och omoraliska av vissa medan andra har försvarat dem för deras originalitet och litterära höjd.</p><p></p><p>"Det måste vara skadligt att läsa sådant!"</p><p>Borås tidning</p><p></p><p>"en fruktansvärt omvälvande läsupplevelse och samtidigt den första nya bok jag med säkerhet kommer att minnas också efter flera år"</p><p>Hufvudvstadsbladet</p><p></p><p>"man är tvungen att stålsätta sig och dra ett djupt andetag innan man förmår vända blad och fortsätta läsningen"</p><p>Expressen</p><p></p><p>"Likt en mycket skicklig hypnotisör förmår Ahndoril att försätta läsaren i ett tranceliknande tillstånd"</p><p>Aftonbladet</p><p></p><p>"ett av de mest spännande bidragen till intelligensens komedi som gjorts i vårt land"</p><p>Svenska Dagbladet</p><p></p><p>"en provokation, en fälla, en dörr som precis som för romanfigurerna bara fungerar i en riktning"</p><p>Ariel</p>

<p>Alexander Ahndoril gick inte på någon skrivarskola eller skrivkurs som ung aspirerande författare. Han hade inga kontakter i kulturvärlden och visste ingenting om bokbranschen. Men han älskade böcker och satte sig ner och skrev sin första roman på en lånad skrivmaskin. Han hade inte råd att kopiera manuset, utan skickade sitt original till ett enda förlag, fick ett förskott på sextusen kronor och debuterade som författare 1989.</p><p></p><p>Den andra delen i den stora återutgivningen av Alexander Ahndorils samlade verk kallas Den berättande perioden och innehåller Jaromir, Thaiboxaren och Lustresa.</p><p></p><p>Hans egenartade romaner med teman som våld, sexualitet, passion, vansinne och konst har kallats direkt farliga och omoraliska av vissa medan andra har försvarat dem för deras originalitet och litterära höjd.</p><p></p><p>"Det måste vara skadligt att läsa sådant!"</p><p>Borås tidning</p><p></p><p>"en fruktansvärt omvälvande läsupplevelse och samtidigt den första nya bok jag med säkerhet kommer att minnas också efter flera år"</p><p>Hufvudvstadsbladet</p><p></p><p>"man är tvungen att stålsätta sig och dra ett djupt andetag innan man förmår vända blad och fortsätta läsningen"</p><p>Expressen</p><p></p><p>"Likt en mycket skicklig hypnotisör förmår Ahndoril att försätta läsaren i ett tranceliknande tillstånd"</p><p>Aftonbladet</p><p></p><p>"ett av de mest spännande bidragen till intelligensens komedi som gjorts i vårt land"</p><p>Svenska Dagbladet</p><p></p><p>"en provokation, en fälla, en dörr som precis som för romanfigurerna bara fungerar i en riktning"</p><p>Ariel</p>