Svenska

NYKÖPINGS HISTORIA II med undertiteln En ny stad växer fram är efter flera års arbete färdig att presenteras för allmänheten. Första delen med undertiteln Mer än bara gästabud som utkom 2004 blev en framgång och har sålts i cirka 5 000 exemplar. Med undertiteln En ny stad växer fram vill författaren understryka att under den tidsperiod som skildras utvecklas Nyköping från att ha varit en stad i mycket förenad med rikshistorien till en modern industri- och handelsstad. Även andra delen har skrivits av Håkan Norén, tidigare journalist vid Södermanlands Nyheter, i samarbete med Magnus Josephson, förste antikvarie vid Sörmlands museum. Konstnären Göte Göransson, en av landets främsta historiska illustratörer, svarar för ett antal teckningar också i denna del. . Boken täcker i huvudsak tidsperioden från mitten av 1700-talet till förra sekelskiftet. 1900-talet däremot är endast summariskt behandlat. Boken är indelad i fem kapitel omfattande olika ämnesområden. Varje kapitel illustreras med ett bildkollage av Göte Göransson, som därutöver svarar för omslaget. I övrigt består illustrationerna i huvudsak av äldre bilder, i huvudsak fotografier, ur olika arkiv. - Vi har precis som i första delen försökt avliva myter, säger författaren Håkan Norén. En sådan är tillkomsten av järnvägen som senare kom att kallas TGOJ-banan. Det har alltid framställts som om engelska intressenter byggde en järnväg för malmtransporter från Bergslagen till Oxelösund och den bara ?råkade? gå förbi Nyköping. - Så är det ju inte alls. Järnvägen var ett initiativ från Nyköpings stad som ville få förbindelse till den nya stambanan i Flen. För s k brännvinsmedel gjorde man egna utredningar och pekade på Oxelösund som en möjlig isfri hamn, något som i boken kallas en PR-kupp. Efter viss tvekan ställde också Eskilstuna stad upp för en fortsättning norr ut. - Sanningen är den, att när järnvägen invigdes 1877 hade järnvägsbolaget inte ett enda kontrakt på malmtransporter. När de kom igång efter något årtionde måste rälsen som var för klen bytas ut för att klara de tunga transporterna, berättar Håkan Norén Nyköpings Historia II utges av Nyköpings hembygdsförening i samarbete med Nyköpings kommun, Sörmlands museum och Södermanlands Nyheter. Om första delen skrev Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, i SN: ?Förvisso har det skrivits historiska verk om staden tidigare, men inte med det allomfattande grepp och med den utpräglat populärhistoriska ambition som Nyköpings hembygdsförening har ställt sig bakom ? Sammantaget kan konstateras att Håkan Norén och hans medhjälpare, inte minst den förträfflige illustratören Göte Göransson, har skänkt den allmänhistoriskt intresserade läsekretsen en lättsamt och sympatiskt skriven skildring av Nyköpings äldre historia.? Rikt illustrerad och inbunden med skyddsomslag.

Frihetstiden satsade stort på en svensk textilindustri. Fabriker växte upp med statligt stöd över hela landet, från Skåne i söder till Medelpad i norr. I Stockholm fanns de flesta, små som stora.<br/>I boken Från kläde till silkesflor ges för första gången en utförlig illustration till vad man tillverkade. Främst var det vardagsvara inte kunglig prakt.<br/>Boken återger tre stora textilprovsamlingar från 1700-talet i sin helhet. Den äldsta och första samlingen är från 1740 42 med prover från Göteborg, Malmö och en lång rad svenska småstäder.<br/>Den andra samlingen, som är störst och vackrast, från Stockholms fabriker 1751. I den finns exempelvis prover av ylle från Barnängens textilmanufaktur på östra Södermalm, den fabrik som Per Anders Fogelström förevigat i romanen Vävarnas barn.<br/>Den tredje samlingen är sammanställd år 1766 av Adolph Modéer, sekreterare i Kungliga Patriotiska Sällskapet. Den var tidigare okänd, och innehåller provbitar av siden och ylle.<br/>Tillsammans innehåller dessa tre böcker 1500 typrover från 1700-talets storhetstid för svenskt konsthantverk. Proverna är små men ofta försedda med uppgifter om benämning, var de är gjorda samt om vävens bredd och pris. De bildar en unik kunskap om vad man tillverkade i landet och förstklassiga fotografier ger en visuell upplevelse av de tyger som så samvetsgrant finns bokförda i arkiven.<br/>Modeskapare, formgivare och inredare kan inspireras av historiska mönstertraditioner och färgval. Forskare ges möjlighet att tolka äldre texter där textiler nämns. Provsamlingarna är en guldgruva för alla textilintresserade!<br/>Antologins huvudförfattare, docent Elisabet Stavenow-Hidemark är en känd kulturhistoriker med bakgrund som ansvarig för Nordiska museets textilsamlingar.<br/>Redaktören och medförfattaren Klas Nyberg är ekonomihistoriker och professor i modevetenskap vid Stockholms universitet och bl.a. ledamot av Nordiska museets forskningsråd.<br/>Övriga medverkande är förre landsarkivarien i Uppsala Lars Otto Berg och fil. lic. Martin Ciszuk, verksam vid Textilhögskolan i Borås.<br/><br/>Boken Från kläde till silkesflor omfattar hela 384 sidor och är inbunden med dubbla märkband i s.k. halvklot i det imponerande formatet 245 x 340 mm.

Denna bebyggelsehistoria utspelas under åren 19201957, framförallt i Stockholm. I fokus står byggmästare Ernst Wohlin och hans idoga byggande, först som anställd hos byggnadsfirman Zetterberg, sedan som sin egen. Mycket av det som är det moderna Stockholm formades och bebyggdes under dessa nästan fyra decennier. Det är en kunnig och inträngande skildring av denna tid, alla dessa storartade och omfattande byggnationer t ex Kungl. Patent och registreringsverket, Ahlströmska skolan, Chinateatern, Marmorhallarna, en rad bostadsområden på bl a Gärdet. Här får läsaren följa folkhemmets etablerande. Allt skildras i text och ett rikhaltigt bildmaterial i form av foton, ritningar etc. Även världens händelser, krig och oro finns med som bakgrund liksom byggmetodernas förvandling från hantverk till iordningställd produktion. Hans Wohlin är arkitekt, tekn. lic och tidigare bl a stadsbyggnadsdirektör i Stockholm.

<p>Detta är historien om Biby i Sörmland, en av Sveriges mest fascinerande och samtidigt med okända herrgårdsmiljöer. Biby har nära kommit att förknippas med den enastående osmansk-turkiska 1700-talssamling som hemfördes till Sverige av bröderna Gustaf och Ulric Celsing, svenska sändebud i Konstantinopel. År 1788 instiftade de godset med inventarier och samlingar som ett fideikommiss inom ätten Celsing.</p><p>När en avveckling av fideikommisset nu sker går den sällsamma värld som var Biby förlorad. En omfattande dokumentation av miljön och beskrivningarna av samlingarna och deras ägare har därför kommit till stånd. </p><p>I denna bok skildrar ett stort antal forskare godsets och fideikommissets spännande historia med utgångspunkt i de innehållsrika gårds-, familje- och beskickningsarkiven.</p><p>Fotografen Dick Norberg har porträtterat Biby in i minsta detalj, från byggnaderna och herrgårdsanläggningarna till inredningarna och den stora konstsamlingen, biblioteket och klädkammaren.</p><p>En tankeväckande skildring av en unik kulturmiljö.</p>

Locus celebris, den berömda platsen så kallas Dalby tidigt på 1100-talet av den engelske benediktinen Ælnoth, och Dalby är fortfarande berömt: för Heligkorskyrkan i Dalby, den äldsta stående kyrkan i Skandinavien, en treskeppig basilika från ca 1060 uppförd på initiativ av kung Sven Estridsson; som biskopssäte för tyske biskopen Egino på 1060-talet innan denne övertog sätet i det närliggande Lund, när den engelske biskopen Henrik dog; som begravningsplats för Svens son, kung Harald Hen (död 1080/81); för dess augustinkloster, där en klosterlänga och ekonomibyggnader ännu står norr om kyrkan; för att klostret vid medeltidens slut ägde 450 gårdar och därmed var ett av de rikaste klostren i dåtidens Danmark och för Dalbyboken, Danmarks äldsta liturgiska handskrift, som tidigare ansågs ha tillkommit i klostret. Numera är Dalby även känt för sin kungliga jaktpark i Dalby Hage med dike och vall i Dalby Söderskog. I denna antologi medverkar forskare som representerar områdena historisk arkeologi, byggnadsarkeologi, historia, konstvetenskap, kyrkohistoria, kyrkorätt, medievistik, ortnamnsforskning och praktisk teologi. De har sammanstrålat från sju olika länder för att belysa obesvarade frågor om Dalby kyrka, kloster och gård och för att söka en fylligare, mer mångfacetterad förståelse av denna plats som varit så betydelsefull, särskilt under tidig medeltid. Vad säger ortnamnet Dalby? Vad säger det omgivande landskapet? Vad säger de bevarade byggnaderna och byggnadsresterna under mark? Vad säger de skriftliga källorna? Vad säger konstföremålen? Vilken roll har Dalby spelat i politiken; i fromhetslivet; i samhällslivet; i utvecklingen av sydskandinavisk konst och arkitektur; i den agrara utvecklingen? Flera av dessa frågor ställs här för första gången. Gamla sanningar omprövas och får lämna plats för nya insikter, och för en ny, mer komplex bild av den berömda platsen.

<p>Gunnel Hedberg, En ny teknik gör entré. Stentryckets etablering i Sverige. Lund 2018. Akademisk avhandling. 530 s. Stentryck eller litografiskt tryck infördes i Sverige i början av 1800-talet. Dåvarande kronprinsen Karl Johan, från februari 1818 kung Karl XIV Johan, bjöd in två tyska litografer (Friedrich Ludwig Fehr och Carl Müller) att starta ett stentryckeri i Stockholm, vilket skedde 1818. Detta första stentryckeri skulle snart få en rad efterföljare.      </p><p>Avhandlingen En ny teknik gör entré. Stentryckets etablering i Sverige kartlägger pionjärtiden för stentryckerierna i Stockholm: från starten 1818 fram till 1830; vilka de var, hur de finansierades och organiserades. I några fall följs enskilda stentryckares vidare livsöden.      </p><p>Stentryckstekniken var när de två första stentryckarna kom, redan känd i Sverige. Kännedom om möjligheten att trycka från sten hade spridits genom små notiser i tidningar och rapporter till vetenskapliga akademier. Praktiska försök hade ägt rum i Stockholm 1811 och Lund 1816/1817.      </p><p>Fehr &amp; Müller anställde lärlingar enligt den ordning som traditionellt gällde för boktryckerierna och hantverkskråna. Härutöver anställdes unga flickor för kolorering av bilder. Som första yrkesmässigt bedrivna stentryckeri i landet blev Fehr &amp; Müller/Carl Müllers stentryckeri en viktig förebild när det gällde utbildning av arbetskraft för efterföljande stentryckerier.                   </p><p>Fehr &amp; Müller/Carl Müllers stentryckeri var i första hand ett beställningstryckeri med varierad produktion. Beställarna kunde vara bokhandlare, boktryckare, statliga myndigheter eller enskilda. Stentryckets möjligheter demonstrerades således redan från början. Tryck som tidigare graverats och därmed varit förbehållna det fåtal som hade råd att köpa dem, kunde efter stentryckets inträde förvärvas av en större allmänhet. Viss direktförsäljning från stentryckeriets lokal skedde i mindre omfattning.      </p><p>Sammantaget startade ett tjugotal stentryckerier fram till 1830. Det var dels beställningstryckerier eller mindre stentryckerier fogade som stöd till annan verksamhet, vanligen bok- och musikhandel. Namn som Schéele, Gjöthström, Ebeling. Dreyer återfinns på deras tidiga tryck.      Intjäningsnivån för ett stentryckeri kunde ge en lön till sin ägare motsvarande något mer än lönen för en musiker i hovkapellet. Vad var det då som gjorde att flertalet stentryckerier under 1820-talet fick ekonomiska problem?      </p><p>En allt hårdare konkurrens stentryckerierna emellan på en redan utsatt tryckmarknad var flera av stentryckeriägarnas egna förklaringar. Konkurrensen medförde att åtgärder vidtogs för att utöka verksamheten eller anskaffa ny teknik åtgärder som krävde nya kostsamma investeringsbeslut eller ökad specialisering. Avhandlingen har visat på den oväntat stora mängd (ett tjugotal) av stentryckeriföretag som bildades under pionjärtiden. Det stora antalet beror delvis på att flera försök gjorts av samma personer. </p>

Sörmland är ett av våra mest omväxlande landskap. Det har också en lång och innehållsrik historia. Björn Gidstam fångar lyhört landskapets själ, dess unika natur och rika kulturbygd i text och finstämda akvareller och teckningar. Bakom detta mästerliga landskapsporträtt ligger år av resor, vistelser, studier och samtal. Under 45 år har konstnären och författaren Björn Gidstam skildrat en stor del av landet Sverige och det gamla försvinnande svenska kulturarvet genom sina tolv vackra och fullmatade böcker, ett livsprojekt som uppskattas av många. 1993 erhöll han LRF:s kulturpris, det så kallade Ragnar Oldbergsstipendiet, för sin dokumentation av svenska kulturbygder. 1993 erhöll han också det nyinstiftade Linnépriset, utdelat av Smålands Akademi.