Svenska

Denna avhandling i konst- och bildvetenskap berättar om en betydelsefull del av den svenska modebranschens historia. Birgittaskolorna var två viktiga modeateljéer och sömnadsskolor med snarlika namn verksamma både i Stockholm och i Göteborg, från 1910 och fram till 1930-talet. Elisabeth Glantzberg och Emy Fick startade Birgittaskolan men kom sedan att gå skilda vägar; Glantzberg fortsatte under samma namn, Birgittaskolan, medan Fick drev sin verksamhet under namnet Sankta Birgittaskolan. Emy Fick betonade i sin verksamhet traditionella värden och hade gärna adliga och kungliga kunder, medan Elisabeth Glantzberg främst lockade yrkeskvinnor liksom kvinnor knutna till den svenska rösträttsrörelsen. Hon engagerade därtill konstnärerna Siri Derkert och Valle Rosenberg för att skapa modernistiska klädkollektioner. Maria Carlgren undersöker, jämför och analyserar skolorna ur både ett konst- och bildvetenskapligt och ett konstsociologiskt perspektiv, i båda fallen utifrån ett genusteoretiskt förhållningssätt. Genom verksamheterna och de objekt som analyseras - kläderna, fotografierna och varumärkena - speglas samhällsomvandlingarna under första hälften av 1900-talet i relation till mode, modernism och modernitet. Inom Birgittaskolorna rymdes såväl viljan att vidmakthålla traditionella kvinnliga värden med förhandlingar om "det moderna" som rörelser mot nya femininiteter och strävan efter jämställdhet. Maria Carlgren är konstvetare verksam vid Göteborgs universitet. "Birgittaskolorna: Modeateljéer och sömnadsskolor mellan tradition och förnyelse" är hennes doktorsavhandling.

<p>Följ med på en åktur tillbaka i tiden! Bilhistorikern och motorjournalisten Peter Haventon har återigen samlat de bästa bilderna och historierna om bilar som bilar var förr. Och det blir många mil som avverkas! Häng med på en reservdelsjakt i Danmark och en road trip i USA, och som alltid bjuds det på många bilder från svenska folkets album och byrålådor - både i svartvitt och färg. En riktigt härlig nostalgitripp för bilentusiasten!</p>

Brottsplats Lidingö i detektivromaner och i verkligheten En giftdrottning jagas på Lidingö, en mördad generaldirektör hittas i Kottlasjön, en nattklubb och spelhåla avslöjas på Elfvikslandet, en känd advokat överfalls med knogjärn under Lidingöloppet, en knarkkung bombas med radiostyrt flygplan på sin privata golfbana. Jan Malmstedt har spårat upp detektivromaner där brotten utspelas på Lidingö och berättar om platserna där författarna lånade miljöer. Det blir Lidingöhistoria och deckarhistoria på en gång. Här berättas också Lidingöpolisens historia, minst lika rafflande som detektiv- romanernas, från kommissarien Polis-Nisse som jagade spritsmugglare på 1920-talet, konstaplarna som körde i kapp spårvagnen och hoppade ombord i full fart för att göra razzia, till fallet med Stryparen vid Södergarnsvägen. »Brottsplats Lidingö« kommer att roa många deckarläsare och Lidingöbor, men är intressant för deckarläsare var de än bor. På ett unikt sätt har Jan Malmstedt spårat upp hur deckarförfattare gör när de bygger upp miljöer. Ett av flera exempel på detta i boken är Blå spåret som utkom för jämnt 100 år sedan och blev en av de första moderna svenska deckarna, en bok som var en förebild för Per Sjöwall och Maj Wahlöö. Jan Malmstedt har lyckats ta reda på den miljö i vilken mordet i Blå spåret begås. Också många aktuella deckarförfattare har hämtat miljöer från Lidingö advokaten Leif Silbersky jagas i sin deckare Mord bäste broder av en knogjärnsförsedd skurk i Lidingöloppsspåret, Jan Guillous Tjuvarnas marknad bygger på den så kallade Lidingö-ligans bravader, Jan Mårtenson låter ett mord i Mord i blått begås på denna ö, en av bankskojarna i Carolina Neuraths Fartblinda från 2016 joggar i löparspåren hemma Lidingö, jämnt 100 år efter den första Lidingödeckaren. »Många Lidingöbor som läser denna bok kommer att känna igen sig i de miljöer där fruktansvärda illdåd har begåtts.« Ur förordet av Jerzy Sarnecki, Lidingöbo, professor i kriminologi. Jan Malmstedt har skrivit en rad böcker och letar med journalistisk näsa upp okända fakta i de mest skilda ämnen från teknikhistoria till deckarhistoria. Brottsplats Lidingö är underhållande läsning med många infallsvinklar på kända och okända deckare.

<p>Vem har inte fått höra att "vår släkt härstammar från vallonerna"? Detta är den vanligaste släktmyten som florerar och den finns i nästan alla familjer med rötter i Sverige. Men få vet varför äldre släktingar - ofta inte utan en viss stolthet - berättar om vallonblodet som ska finnas i släkten. Mytbildningen tog fart i början av förra seklet och hade en mörk orsak i rasbiologernas kategoriska indelning av människor.</p><p>Dna-släktforskaren Peter Sjölund skriver i den här boken om hur och varför släktmyter uppstått. Det blir nedslag i norra Sveriges glamourösa Buresläkt, Drottningätten på Tjörn och jämtländska Skankeätten, med påstådda kopplingar till vikingakungar på Isle of Man. I många av dessa släkter finns de som hårdnackat håller fast vid sedan länge motbevisade släkthistorier, allt för att inte förlora länken till en "fin släkt".</p><p>Flera av de stora släktmyterna undersöks idag av sanningsjagande medborgarforskare, utrustade med ett mycket kraftfullt verktyg - dna.</p>

14 november 1954 invigdes Vällingby och blev en internationellt uppmärksammad händelse i en tid då den politiska atmosfären präglades av optimism och handlingskraft.<br/><br/>Stadsplanedirektör Sven Markelius hade 1940-talets samhällsplanerare hämtat inspiration från Englands new towns. I övergripande planprincipen för de nya stadsdelarnas uppbyggnad var ABC-principen: A står för Arbete, B för Bostäder och C för Centrum. Med ABC-staden åstadkom stadsplanerarna en mångsidigare miljö än den tidigare gängse sovförorten.<br/><br/>Man uppförde höghusbostäder, trädgårdsstadsbetonad bebyggelse samt närbelägna större arbetsplatser. Och kanske det mest lockande; ett centrum med tunnelbana, butiker, lyxkrogen Vällingehus och Sveriges första moderna shoppingcenter. Neonskyltar på taken visade vägen till de nya varuhusen Kvickly i amerikansk inspiration och Tempo vid Vällingbygrillen.<br/><br/>1955 skrev tidningarna om Vällingbyfebern. Aldrig någonsin förr hade en stadsdel marknadsförts så intensivt. Under 50- och 60-talen kom besökare till Vällingby från jordens alla hörn för att se den nya framtidsstaden. Anstormningen av nyfikna var så stor att språkkunniga unga flickor, Fröken Vällingby, anställdes för att guida besökarna runt.<br/><br/>1987 klassades centrumet som kulturellt intressant miljö av Riksantikvarieämbetet.<br/><br/>Våren 2008 återinvigdes Vällingby city (ej officiellt godkänt av kommunens namnberedning varför det officiella namnet fortfarande är Vällingby Centrum. Namnet city kan ses som ett samlingsnamn på butikerna i området. 2017 bytte ägarna tillbaka namnet till Centrum), efter en om- och tillbyggnadsperiod tog fem år, kostat totalt tre miljarder att genomföra i upprustad stadskärna med den berömda 1950-talsmiljön bevarad, samt ny modern arkitektur tillkommit. Gert Wingårdhs ritade K-fem utsågs 2008 till Världens bästa byggnad för shopping på World Architecture Festival i Barcelona, och fick Svenska Ljuspriset 2008 och Nordiska Ljuspriset 2010.

<p>Vårdträd växer på många boställen i vårt land, i regel är det ett lövträd som kastanj, lind, lönn, alm eller ask ståtliga träd som ofta stått där i många år, till och med i århundraden.  </p><p>I utgåvan 1921 av Nordisk familjebok förklaras vad detta träd egentligen fyller för funktion:  ett å gårdstomten växande löfträd, vanligen någon gammal lind, ask eller alm som troddes utgöra ett hägn för den familjs trefnad och välfärd, som bodde i gården </p><p>Idag månar ägaren om vårdträdet för traditionens skull, för att trädet representerar ett minne från gårdens historia eller helt enkelt för att det är vackert och ståtligt där det står väl synligt. Men man har länge vårdat dessa solitära, mäktiga träd eftersom de representerade ett psykiskt och fysiskt välmående för dem som bebodde gården. Av hävd har man alltid respekterat och slagit vakt om vårdträden. Eva och Dag har färdats runt i Sverige och samlat material och fotograferat mängder av dessa fantastiska träd.</p>

<p></p><p>På kvällen den 27 oktober 1981 går en sovjetisk ubåt på grund i Gåsefjärden i Blekinge ­skärgård. </p><p>Morgonen därpå upptäcks den av fiskare som kontaktar närliggande örlogsbas i Karls­krona. </p><p>Därefter inleds den kanske mest dramatiska utrikes­politiska krisen i modern svensk historia. </p><p>Tre statliga utredningar och många böcker och artiklar har publicerats om U 137, men utan att kunna bringa klarhet i de centrala frågorna kring grundstötningen. </p><p>Var det ett avsiktligt intrång i militärt syfte av Sovjetunionen? Var det en felnavigering? </p><p>Ingetdera, menar Ola Tunander. </p><p>- I Naviga­tions­experten ­presen­terar han en tredje för­klaring till den mystiska grundstötningen som bygger på flera nya fakta: </p><p>- U 137 försökte köra längre upp på grundet, inte komma loss ifrån det! </p><p>- Amerikansk militär var på besök på Karlskrona örlogsbas när det blev känt att en ubåt stod på grund i Gåsefjärden. </p><p>- Den högste sovjetiske officeren ombord på U 137, han som hade ansvarat för ubåtens navigering, blev aldrig förhörd. </p><p>- Stabschefen Karl Andersson hävdar i en intervju som aldrig tidigare publicerats att U 137 hade »chartrats« för att påverka den svenska opinionen.  </p><p></p><p>Ola Tunander är research professor emeritus vid PRIO (Peace Research Institute Oslo) i Norge. Under flera år ledde han PRIO:s program för utrikes- och säkerhetspolitik. Han har skrivit en rad böcker om ubåtar i svenska vatten, bl.a. Hårsfjärden Det hemliga ubåtskriget mot ­Sverige (2001) och Det svenska ubåtskriget (2019). Han har även publicerat en stor mängd artiklar i internationella facktidskrifter. Åren 2000-2001 var han civil expert i den av regeringen tillsatta Ubåts­utredningen.</p><p></p><p>"Den sovjetiska ubåten hade gått i yt­läge i mörkret med dundrande diesel­motorer djupt inne på svenskt vatten, till och med inne i skärgården. Det föreföll obegripligt att detta skulle ha varit en medveten inträngning.<br/></p><p>Sam­tidigt är dessa vatten mycket svår­navigerade och ubåtens manövrer var till synes så skickligt genomförda att även en felnavi­gering föreföll obegriplig. Ubåten hade gått in genom en smal fjärd med exakt riktig kurs. Om den hade gått med bara en grads fel kurs hade den gått på grund långt tidigare.</p><p>När Karl Andersson gick ombord på ubåten hade en tysktalande äldre ­officer ombord, kommendör Josef Avrukevitj, sagt: 'Ich bin der Navigations­experte/Jag är ­navigationsexperten.' Det framstod som om han hade en viss humor, en viss självironi, men låg det något mer i detta?</p><p>Karl Andersson frågade sig: Var detta en medveten inträngning? Varför hade ­ryssarna i så fall inte använt sig av en segelbåt eller fiskebåt och satt en svensk flagga på den? En ubåt är det sämsta flytetyget. Den skulle avslöjas direkt, sade han.</p><p>­Varför går man in med en ubåt i en fjärd som är så grund att man inte kan dyka och så smal att man har svårt för att vända.</p><p>Det är något som inte stämmer." OLA TUNANDER</p>