Svenska

Poppers personliga skildring av sin filosofiska och vetenskapliga utveckling. Vi får följa hans liv från Wienkretsen till professuren vid London School of Economics. Biografin publicerades första gången i serien Library of Living Philosophers. I denna serie har 1900-talets mest kända filosofer blivit ingående analyserade och diskuterade. Volymerna inleds alltid med filosofens egen beskrivning av sin intellektuella utveckling. I volymen skriver Imre Lakatos: Poppers idéer står för den viktigaste utvecklingen i filosofin under det tjugonde århundradet; de ansluter till traditionen efter Hume, Kant eller Whewell och ligger på samma nivå som deras prestationer.

Vad gör vi egentligen när vi tänker? Tänker vi främst med hjälp av de ord och begrepp som traderats till oss, eller är vår inre föreställningsvärld också en form av tänkande? Tänker vi i bilder? Eller tänker bilderna åt oss? Kanske är vårt tänkande i själva verket för undflyende och gåtfullt för att beskrivas utifrån det redan tänktas kategorier.<br/><br/>Filosofin har alltsedan antiken definierats som ett begreppsligt vetande och således skiljts från bildens värld. Om filosofin och det begreppsliga vetandet ofta betraktats som ett sätt att få grepp om det verkliga genom abstraktionens konst, har konstens bilder betraktats som verklighetsfrånvänd fiktion.<br/><br/>Både begrepp och bild kan således sägas närma sig verkligheten genom att ta avstånd ifrån densamma. Skillnaden är att medan filosofin med sina begrepp har ansetts söka sanningen, har konsten och fiktionen ansetts stå för lögn. Samtidigt rymmer såväl filosofin som konsten helt andra möjligheter att förstå hur begrepp och bild är förbundna med varandra och hur tänkandet - bildens och begreppets - förhåller sig till verkligheten. Cavalcante Schuback följer dessa spår och skissar samtidigt det ännu otänktas kartor.<br/><br/>I <i>Att tänka i skisser</i> möter filosofer som Schelling, Husserl, Foucault och Heidegger konstnärer som Rembrandt, van Gogh, Klee och Beuys. Vad händer när konstnärens blick möter filosofens? Cavalcante Schuback placerar sig mittemellan dessa blickar och i skärningspunkten uppstår ett sällsynt djärvt tänkande.<br/><br/>"Bland flera som på senare år försökt att tänka nytt kring vårt förhållande till bilden utmärker sig denna höst på svenska Marcia Sá Cavalcante Schuback [...] I boken <i>Att tänka i skisser</i> [...] erbjuder hon en rad intressanta reflexioner som inte endast präglas av hennes filosofiska expertkunnande om exempelvis fenomenologin. Hon förmedlar också genomgående ett intresse för de kvaliteter i (vårt möte med) bilder som innebär ett blivande i stället för något statiskt och i den meningen utgör en del av det mänskliga om man så vill." (Ulf Eriksson, Dixikon)

"Schubacks bok är en viktig bok. Och ovanlig. I åtta essäer med stor tidslig och tematisk räckvidd kring förhållandet hermeneutik och filosofi har hon av den hermeneutiska gärningen skapat ett existentiellt imperativ, och av en svensk bok en internationell angelägenhet" (Anna-Lena Renqvist, Ny Tid)<br/><br/>I <i>Lovtal till intet - essäer om filosofisk hermeneutik</i> öppnar Marcia Sá Cavalcante Schuback dörren för ett annorlunda sätt att förstå hermeneutiken. Hon söker sig tillbaka till tolkningslärans otänkta utgångspunkter och presenterar - utifrån läsningar av bland andra Aristoteles, Xenofanes, Schleiermacher, Gadamer och Nietzsche - en hermeneutik där främlingskap inför det egna och öppenhet inför det främmande skapar ett mellanrum där mening kan uppstå.<br/><br/>"Mötet med det förflutna - det redan tänkta, det redan sagda, det bekanta, traditionen, minnet - innefattar ett svårgripbart improvisatoriskt moment, där ett nytt tänkande, ett nytt ord uppstår. Detta är vad hermeneutik handlar om, en hermeneutik som tar föreställningsförmågans roll i förståelsen på allvar och betraktar inflytande, inspiration, improvisation som fundamentala moment i förståelsen. Därmed upptäcker vi att förståelse också är skapande. Det är i förståelsen som en strid med det att inte längre ha (det förflutna) och att ännu inte ha (framtiden) som det nya kan skapas på nytt och skapandet självt kan få en ny innebörd i intets blixtrande skeende. Det gäller att kunna lyssna till tänkandets skeende, skeendets tilltalande närvaro. Det är ett lovtal till intet." (Ur bokens inledning)<br/><br/>Marcia Sá Cavalcante Schuback, född 1957, är docent i filosofi vid Södertörns högskola. Hon har tidigare undervisat i filosofi vid Universidade Federal do Rio de Janeiro, skrivit flera böcker samt översatt bland annat Martin Heideggers <i>Sein und Zeit</i> till portugisiska.

I denna bok ges en introduktion till de klassiska filosofiska frågorna om livets mening, kunskapens natur, förhållandet mellan materia och medvetande, själens odödlighet och vår inställning till döden. Boken kan med fördel användas som introduktion till filosofiska studier.

På vilket sätt är Nietzsche relevant för oss idag? Efter sin hyllade bok om Spinoza går Fredrika Spindler i <i>Nietzsche: Kropp, konst och kunskap</i> i närkamp med Friedrich Nietzsches verk. Utgångspunkten är det otidsenliga i Nietzsches tänkande, hur hans tänkande går på tvärs inte bara mot sin egen, utan även mot vår samtid - däri ligger dess aktualitet. Med lika öppen som skarp blick utmanar oss Spindler att med Nietzsche reflektera över vår tids otänkta: de dolda antaganden som styr begreppsliggörandet av det politiska, det reaktivas ordning, den stumma dialektiken mellan bristen och överflödet, hur kroppen och dess förbisedda passioner är konstitutiv för och alltid överskrider vårt förment förnuftiga tänkande, hur man blir vad man är.<br/><br/>Spindler angriper Nietzsche med samma verktyg han själv använde i sina genealogiska och kritiska analyser: en mikroskopisk blick kombinerad med distansens pathos, en analytisk kyla parad med det kritiska projektets glädje. I en tid då konfliktlinjerna i det offentliga samtalet tycks vara reducerade till krusningar på samförståndets yta är det av största vikt att med samtidig kraft och precision, styrka och varsamhet, metodiskt fråga ut och rasera den förmodade grund vi alla går på, till förmån för en mer affirmativ hållning gentemot livet självt i alla dess ännu oupptäckta skepnader. Att - och hur - Nietzsches verk åstadkommer detta blir tydligt i Spindlers varsamma läsningar.<br/><br/>"Därför måste vi förstå också hur själva filosofin är en fara - ett explosivt material, som Nietzsche säger i <i>Ecce Homo</i>, som i verkligheten äger kraften att spränga våra illusioner, skyddsmurar och livslögner i bitar. Inte för att ersätta dem med absoluta sanningar och eviga värden, utan för att mot dem sätta kraften i nya konstellationer, begrepp och problem vilka i sin tur alltid måste vara präglade av sina egna sprickbildningar. Jag tror att den otidsenlighet som Nietzsche talar om som filosofins är denna: det handlar inte bara om att kunna gå emot sin egen tid, utan om att ur den förskjutning den skapar i visioner, kritik och analys, alstra en ny tid, ett nytt liv, mera liv." (Ur Inledningen)<br/><br/>Fredrika Spindler är filosof, verksam vid Södertörns Högskola. Hon har givit ut bland annat <i>Spinoza: Multitud, affekt, kraft</i> och <i>Deleuze: tänkande och blivande</i>.

Min bok om Kant, den är något annorlunda. Jag tycker mycket om den. Jag skrev den som en bok om en fiende. I den försökte jag visa hur han fungerar och hur hans maskineri är uppbyggt. (Gilles Deleuze)<br/><br/>Kant är till skillnad från Spinoza, ­Nietzsche och Bergson som Deleuze också ägnar varsin monografi under 1960-talet inte en filosof som Deleuze öppet lovprisar eller ständigt återvänder till för att utveckla sitt eget tänkande. Detta kan ge intryck av att Kants kritiska filosofi inte alls behöver läsas i ljuset av Deleuzes andra alster, utan snarare som en helt fristående introduktion till Kants filosofi. Och i någon mening är det så: verket kan läsas rätt och slätt som en ingång till Kants tankesystem, utan särskild hänsyn till Deleuze. Men det är samtidigt en integrerad del av Deleuzes tidiga tänkande. (Ur Carl Montans förord)

<p>Skogen utgör i denna essä symbolen för ett nytt frihetsanspråk, i ruinerna efter det andra världskriget. När <i>Skogsvandringen</i> utkom 1951 gällde denna fråga på ett plan hela Tysklands öde - moraliskt, militärt och politiskt en bruten nation, som nu fann sig lämnad i skiljelinjen mellan massdemokratins och folkrepublikernas rustade världsmakter i öst och i väst. Samtidigt är det ett motståndsmanifest för den enskilda människan, bortom gränsernas och de olika statsskickens tvingande inskränkningar. Den som väljer skogsvandrarens väg finner sig ställd inför en maktordning som i förening med tekniken reser totala anspråk. Dess framträdande kräver en ny form av frihet, och för att tyda dess symboler och kulisser krävs ett perspektivskifte. Likt partisanen väljer skogsvandraren att lämna detta samhälle bakom sig för att i skogen grunda sin frihet på ett djupare inre plan. Först då blir det återigen möjligt att handla.</p><p>Ernst Jünger (1895-1998) har som ingen annan kommit att betraktas som en uttolkare av hela 1900-talets malströmmar och dynamiska potential. <i>Skogsvandringen</i> anknyter till flera teman i hans författarskap, inte minst den enskilda människans trotsiga försök att hävda sin frihet i en teknisk-titanisk tidsålder.</p>