Svenska

<p>Los Angeles, en f&ouml;rmiddag i maj 1953. Den ber&ouml;mde f&ouml;r&shy;fattaren Aldous Huxley, 59 &aring;r gammal, intar fyra tiondels gram meskalin f&ouml;r att i s&auml;llskap med hustrun och l&auml;karen notera vad som h&auml;nder. Han f&aring;r lyssna p&aring; Mozart, k&auml;nna p&aring; bokryggarna i biblioteket, betrakta ren&auml;ssansm&aring;lningar och blicka ut &ouml;ver &Auml;nglarnas stad fr&aring;n Hollywoods h&ouml;jder. N&auml;r han &aring;terv&auml;nder fr&aring;n sin upplevelse f&ouml;r att samman&shy;fatta den kommer han att t&auml;nka p&aring; William Blakes dikt om porten till andra v&auml;rlden.</p> <p><em>En port till andra v&auml;rlden </em>&auml;r kultklassikern som f&ouml;r evigt satte de psykedeliska, eller sinnesutvidgande, drogerna p&aring; kartan. Dess storhet ligger inte bara i den sakliga skild&shy;ringen utan ocks&aring; i Huxleys associationer till parallella verkligheter och andliga dimensioner som p&aring;verkade den spirande amerikanska motkulturen som ingen annan.</p> <p>H&auml;r presenteras ess&auml;n tillsammans med ett f&ouml;rord av Carl-Michael Edenborg och de svenska recensionerna fr&aring;n 1954, bland annat en av Gunnar Ekel&ouml;f.</p> <p>Bokens omslag &auml;r v&auml;rmek&auml;nsligt och dess form framtr&auml;der n&auml;r man h&aring;ller sin hand mot omslaget.</p>

<p>Simone Weil (1909-1943) var en fransk filosof vars betydelse med tiden ständigt ökar. Då inte bara hennes filosofisk-­litterära verk, utan också myten om henne som en kämpande intellektuell. Hon insåg tidigt nazismens faror och arbetade aktivt mot den, både filosofiskt och handgripligt i motståndsrörelsen.  </p><p><i>En civilisations plågor</i> samlar sex texter av Weil som på olika sätt berör civilisationens kris under 1930- och 1940-talet, inte sällan analyserat genom den antika litteraturen och kulturen. Linn Aplemo har översatt och Christine Zyka har  skrivit efterordet.</p>

Öppningar är ett urval artiklar och kritik som renodlar det korta formatet. Boken är ett associativt flöde av texter om konst, filosofi, idéhistoria och politik. I de små händelserna och biografiska notiserna speglas ett större idésammanhang. Den korta formen förenar konkretion, omedelbarhet och komplexitet; den vill glänta på dörrar till oväntade tankar och sammanhang. Peter Cornell är författare och kritiker på Expressen, tidigare professor i konstens teori och idéhistoria på Konstfack och på Kungl. Konsthögskolan.

<p>I Fördelen med att bli gammal berättar Carl-Göran Ekerwald om sina upplevelser av att tillhöra åldringarnas skara. Sittande på själva tröskeln till det okända söker författaren, född 1923, klarlägga sina känslor och upplevelser inför det defini­tiva uppbrottet. Han noterar för­visso en allt mer motvillig kropp och ett bitvis opålitligt minne, men kan samtidigt se positiva saker med den tilltagande åldern: Ett långt livs erfarenheter. En cancertumör som inte behöver behandlas. En nyfunnen känsla av autenticitet. En förhöjd livskänsla.</p><p>»Nu gäller det bara att leva, att smaka på det rena och oanfrätta män­ni­sko­livets återstående minuter och sekunder.  </p><p>För att bli mottagare av denna stora fördel är det klokt att sluta upp att veta och vilja och så långt möjligt bli utom sig . När det surrar för mycket i ens skalle är det ett gott knep att medvetet och aktivt rikta all uppmärksamhet på något fenomen som är närvarande. Lever man här på jorden finns en himmel att betrakta.</p><p>Väl påpälsad sitter Gammal på sin altan och följer med blicken molnens rörelser, regndropparna som studsar mot lönnens blad, snökornen som virvlar än från höger, än från vänster. Här är fåglarnas flykt något av en uppen­barelse vad man tidigare inte alls fäste sig vid har nu plötsligt fått en mental tyngd.</p><p>Timme på timme. Inte låta sig distraheras. Dyker det upp en förlupen liten tanke bort med den. Och fortsätt att vara »öga« precis så som du var när du nyfödd och häpet kastade en blick ut i den besyn­nerliga och gåtfulla jordiska tillvaron.« CARL-GÖRAN EKERWALD</p><p>Carl-Göran Ekerwald är författare till över femtio böcker: romaner, noveller, essäer, biografier och dikter.</p>

<i>»Jag ger mig upp mot toppen av Hunneberg på en bred asfaltsväg. Det är väldigt välordnat allting. Här finns informationstavlor så fort man undrar något och tydligt utmärkta stigar. Jag går till torpet Löne: alla byggnader utom jordkällaren är borta, men man håller efter gräs och äng. När jag fortsätter mot Grinnsjö talar en skylt om att jag går igenom Öjemossens naturreservat. Här befinner du dig på bergets lägsta punkt, står det.<br/><br/>Jag är född och uppvuxen i Västergötland och har i stort sett aldrig bott någon annanstans, så det är klart att jag älskar landskapet. Men jag tycker att det här borde vara oemotståndligt för vem som helst: bergets lägsta punkt.<br/><br/>Matterhorn är 4478 meter högt. Ja, men hur lågt är det? undrar västgöten.»</i><br/><br/>Erik Andersson tycker om att gå runt saker. Han har gått runt Kungsholmen och Södermalm; han har gått runt i Dublin, Kalmar och Philadelphia; men allra bäst trivs han när han får gå runt på den västgötska landsbygden.<br/><br/>Han tycker om att åka ut och han tycker om att komma hem. För att liksom både äta kakan och ha den kvar bestämde han sig för att enbart besöka de socknar i Västergötland som heter någonting med hem - öppet som i Varnhem och Gudhem, eller mera dolt som i Lerum, Hajom och Våmb. De är femtio stycken allt som allt, och han har kringströvat dem under loppet av några år och samvetsgrant nedtecknat sina upplevelser av var och en.<br/><br/>Fram tonar bilden av en landsbygd som kan tyckas bestå mest av åkrar och skog, men som i själva verket är mångskiftande och bjuder på stillsam dramatik och en och annan överraskning.<br/><br/>Erik Andersson debuterade som översättare 1984 och har sedan dess givit ut sextio översättningar av irländska, engelska, skotska och amerikanska författare. De mest omfattande arbetena har han beskrivit i två böcker: "Översättarens anmärkningar" (om Tolkiens Ringarnas herre) och "Dag ut och dag in med en dag i Dublin" (om Joyces Ulysses). Han har också skrivit en novellsamling, en essäsamling och fem romaner. De båda senaste romanerna skildrar möten med främmande kulturer: "Västergötland i Den larmande hopens dal" (2008) och "Centralasien i Indialänderna" (2015).

Vad är det Jenny Diski inte vet om djur? Det vet hon inte riktigt. En sak vet hon dock: vårt förhållande och vår attityd till djur är det värt att titta lite närmare på. I den här underhållande boken visar Jenny Diski med eftertryck varför. Med avstamp i sina egna gosedjur, djuren i sagovärlden, djur hon levt med och djur hon varit rädd för, tar hon med läsaren på en odyssé. Roligt, känsligt och intelligent. Underhållande läsning om vad det innebär att vara djur och människa. Jenny Diski är en välkänd litterär journalist och har med sina böcker om inre och yttre resor fått en trogen läsekrets.

Under snart tjugo års tid har Aris Fioretos och Durs Grünbein stämt träff med varandra - ena gången i tevetornet på Alexanderplatz, andra gången bland sanddynerna i Mojaveöknen. Nu har de bärgat spillrorna av sina möten. I fem slingrande samtal funderar de över hundars lek med benknotor och värdet av pengar, men de dricker sig också berusade i ett helgtomt New York och drömmer om flygfiskar på färjan till Drottningholm. Av och till bekänner de till och med färg och utbyter minnen från det första umgänget med bokstäver - begynnelsen på det stora litterära äventyret. När vännerna inte kan träffas skickar de vykort. Så tillkommer med tiden en rad frågor och svar, som hjälper dem att fylla de i grövsta luckorna i kunskapen om varandra.