Svenska

<p>Vardagar 4 är Ulf Lundells dagboksurval från 2019 och 2020.</p>

<p>Om vardagslivet, skrivarlivet, turnélivet. Med Vardagar (2018) gjorde Ulf Lundell en kritikerrosad återkomst som författare. Vardagar 3 är hans dagboksurval från delar av 2019.</p>

<p>"Och Natten Viskade Annabel Lee skrevs dels i Sverige, dels söderut vid Medelhavet. Jag påbörjade arbetet med boken i januari 2013 och gjorde dom sista manusändringarna nästan exakt ett år senare i Paris.     Boken ligger mej varmt om hjärtat. Inte för att den har drag av självbiografi, men för att den ledde mej tillbaka till mina tidiga inspirationskällor och till människoöden som varit avgörande för mitt sätt att uppleva och hantera tillvaron.     Jag förutsatte mej att skriva rakt och enkelt, jag ville att allt skulle ligga i öppen dager - som dom solbelysta tillfällen under din barndom och uppväxt när fantasin och dess visdom var din tillflykt, din enda trofasta vän, ett ständigt laddat försvarsvapen mot en värld som gått åt fel håll och värre.     Boken fanns redan inom mej men skrevs ut under vackra träd, vid vackra fönster och aldrig långt från caféterrasserna, där staden fällde sin skugga - skuggan av hänsynslösa orättvisor, skuggan av en växande mängd hemlösa." Bruno K. Öijer Bruno K. Öijer intar en unik plats i den svenska poesin. Medan Giftet Verkar (1990), första diktsamlingen i Trilogin, stod för det stora publika genombrottet. 2008 utkom Svart Som Silver och den blev en av det årets mest omtalade böcker. I Och Natten Viskade Annabel Lee möter vi dikter med stor existentiell skärpa, skönhet och ett rent klingande språk. Det är en efterlängtad diktsamling av en av vår tids största författare.</p>

<p>Boken hette <i><b>214 Dikte</b></i><i><b>r</b></i> när den första gången gavs ut 1995. En antologi med dikter hämtade från åtta samlingar. Nu delvis förkortad till pocket och ny titel: <i><b>Otvättad kärlek och helveteshundar</b></i>. Drygt hälften av dikterna finns kvar i denna nyutgåva.</p><p><b>Einar Heckscher</b>, Bukowskis översättare i Sverige, skriver så här i <b>förordet</b> till boken, om låtarna i samlingen:  </p><p>»I sina dikter berättar Charles Bukowski om sin vardag, utan att sopa något under mattan. De berättar om naket liv, om gåtor kring liv och död, om ensamhet och gemenskap. Natt efter natt av ojämna rader, där arbetsplatser, grannar och älskarinnor, tjurfäktare, åldringar och barn, katter och hundar och denna världens stora, betraktas lika oförblommerat, av en man som inte drar sig för att driva med även sig själv framför sitt piano.  Den här samlingen är utsnitt ur hans fresk över ett mänskohjärta, dess insikter och drömmar, rotade i en livsberusad, klarögd och djupt bildad humanism, som inte väjer för något som den kärleksfulle busen vid tangenterna finner vara sant. I samling som fått namnet Otvättad kärlek och helvetshundar.« </p><p>I <i><b>efterordet</b></i> till diktsamlingen skriver författaren och krönikören <b>Marcus Birro</b>: »Utan pjosk men med uppriktighet berättar han om knegarna och drömmarna, knarkarna, hororna och galningarna i de små rummen som finns över hela världen. Små upplysta fönster i de stora husen. Spejande som ögon.« </p><p><b>Recensioner</b>: "Att Otvättad kärlek och helveteshundar erbjuder en god smakbit av Bukowskis diktproduktion står dock klart. Och den rymmer så mycket mer än lystna kroppssafter, starka drycker och buffliga män ... Otvättad kärlek må vara en bantad version av 214 dikter, men den glödande kärnan finns där." / <i>Jonna Fries, Tidningen Kulturen</i> </p><p>"Charles Bukowski är en politisk författare - även om han värjde sig mot varje formulering i den riktningen - och det finns förmodligen ingen poet som så konsekvent skildrat vad som sker på kapitalismens soptipp." /<i> Per-Axel Svensson, Borås Tidning</i></p>

Hösten 1801 vandrade en ung poet mer än tusen kilometer från södra Tyskland till södra Frankrike. Han hette Friedrich Hölderlin och hade en uppslitande kärleksaffär bakom sig. Två år senare återvände han hem - »blek som ett lik, avmagrad, med djupt liggande, vilda ögon, långt hår och skägg, och klädd som en tiggare«. Kort därpå fick han veta att hans stora kärlek avlidit. Fram till hösten 1806, då han insjuknade för gott och skulle vårdas andra hälften av sitt liv i ett tornrum vid floden Neckar i Tübingen, skrev han några av litteraturhistoriens berömdaste dikter. Kom nu, eld! innehåller nya tolkningar av dessa hymner. För första gången föreligger även översättningar av de beryktade fragmenten från åren före sjukdomen, samlade i det så kallade Homburghäftet. När Hölderlin insjuknade beslagtogs häftet, eftersom det bedömdes som farligt för hans hälsa. Sedan dess har det bitvis ytterst svårtydda materialet blivit föremål för både kult och kommentarer. Om hymnerna formar sig till strofiskt slingrande floddikter, presenterar fragmenten ett textdelta. Partierna flyter in i varandra, förgrenar sig och rinner ut. Så tecknas ett poetiskt landskap genomflutet av vatten, format av berg, med oväder mullrande i fjärran. Geografin antar en ny innebörd, halvt längtan, halvt rysning; vädret laddas av bebådelser. Till och med åskan sjunger. Men stämningen är inte profetisk. De uppflammande visionerna balanseras av nykter enkelhet och en modern kritisk distans. Eller som poeten själv skriver i en möjligen apokryfisk prosadikt: Vill jag vara en komet? Jag tror det. För de är snabba som fåglar, de blommar av eld och är som barn i sin renhet. Det vore förmätet att önska sig mer. Hölderlins sena diktning har präglat modern lyrik mer än kanske några andra texter på tyska. För första gången framträder denna omvälvande poesi i svensk helfigur.

Börje Lindström har som de grekiska epigramdiktarna århundradena f. Kr. gett röst åt de döda, men inte åt de översta i hierarkin utan åt folkets människor. <i>Under södra Lapplands höga himme</i>l anknyter till Börje Lindströms nu slutsålda diktsamling <i>På kyrkogården i södra Lappland</i> (2020). Börje Lindström är poet och dramatiker, född 1952 och bosatt i Stockholm. Han var under flera år redaktör för tidskrifterna Rallarros och Lyrikvännen. År 2018 gjorde han sin poetiska återkomst efter 30 års tystnad med den prisbelönta diktsamlingen <i>Björkarn</i>a. Efter utgivningen av <i>På kyrkogården i södra </i><i>Lappland</i> tilldelades Lindström Svenska Akademiens Kallebergerstipendium. Boken nominerades också till Sveriges Radios Lyrikpris och till Norrlands Litteraturpris.

<p>Aniara, Harry Martinsons stora rymdepos, är på en gång en förtvivlans varning i kärnvapnens och de ekologiska hotens tid och det kanske fulltonigaste uttrycket för Martinsons livslånga projekt att visa oss människans försök att se sig själv och sin roll i skapelsen. Aniara publicerades första gången 1956 och fick ett storartat mottagande. Men kanske är det först idag som rymdeposet fullt ut framstår som ett av vår tids konstnärligt och intellektuellt mest utmanande verk.</p>