Svenska

<p> <strong>Med jämna mellanrum blossar frågan om poesins marginalisering upp. Varför läser inte fler </strong> <strong>människor poesi? klagar någon. Poesin är viktig! Utan poesin inget samhälle, säger en annan.</strong> </p> <br/> <p>Ben Lerners utgångspunkt i denna essä är avskyn mot poesin. Han menar att ingen konstform av färdas så ofta, till och med av poeterna själva. »Även jag tycker illa om den«, skriver Marianne Moore. Ben Lerner följer spåren från Platons misstänksamhet mot poeterna in i vår tid. Han resonerar kring hur poesin hänger ihop med vår mänsklighet, varför det är viktigt att bli läst och studerar konstformens främsta och värsta utövare. Här finns närläsningar av Dickinson, Whitman, Keats och Claudia Rankine, men även av William Topaz McGonagall, den skotske 1800-talspoet som vann berömmelse för att han skrev så usla dikter.</p> <br/> <p>En engagerande djupdykning i poesins mysterium, dess lockelse och omöjlighet.</p> <br/> <br/> <p> <strong>Ben Lerner </strong>(född i Kansas 1979) är författare till två hyllade romaner, <em>Leaving the Atocha Station</em> (2011) och ­10:04 (2014). Han inledde sin bana som poet och har utgivit tre diktsamlingar: <em>The Lichtenberg Figures</em>, <em>Angles of Yaw</em> och <em>Mean Free Path</em>. Essän <em>The Hatred of Poetry</em> kom 2016. Lerner är litteraturprofessor vid Brooklyn College i New York.<br/>Debutromanen finns nu på svenska som <em>På väg från Atocha</em>, översatt av Alva Dahl.</p> <br/> <br/> <p>»Varför alla hatar poesi är en av de bästa kritiska texterna om lyrikgenren som jag läst - och ett av dess mer fascinerande försvarstal ... «<br/>- Bookforum</p> <br/> <br/> <p>»Att läsa Ben Lerner ger mig den sortens rysning i ryggslutet som jag får varje gång jag möter en verkligt originell författare. Han är en modig, gränslöst begåvad konstnär som helt och hållet går sin egen väg och ändå är en ren njutning att läsa.«<br/>- Jeffrey Eugenides, författare till <em>Middlesex</em></p> <br/> <br/> <p>»Lerner driver sin tes med den verkligt betydande författarens målmedvetenhet och vildsinthet. I varje mening i <em>Varför alla hatar poesi </em>ljuder en ton så sällsynt klar och vacker; varje sida skänker läsaren den njutning som den skarpa tanken ger, i synnerhet den tanke som rör sig mot det sammansatta snarare än det förenklade.«<br/>- Maggie Nelson, författare till <em>Argonauterna</em></p>

<p>"Utan tvekan en viktig och ovanligt klok röst i en tid av polarisering."<br/>Jan Eklund, Dagens Nyheter </p><br/><hr /><br/><p>Romanförfattaren och essäisten Mohsin Hamid har liknat sig själv vid en utrikeskorrespondent; på plats, men alltid med en outsiderblick. I den här boken samlar han artiklar, ledartexter, betraktelser och essäer från åren 2000-2014. De rör sig mellan vardagslivet i den pakistanska storstaden Lahore där rädslan för terrorattentat inte sällan är närvarande, men där också en spirande kulturell scen lockar, och iakttagelser kring frihet och jämlikhet i en global värld.<br/><br/>Med skärpa och nyansrikedom låter Hamid det politiska och personliga flätas samman mot bakgrund av det landskap som tar form efter elfte septemberattackerna och vars konsekvenser<br/>är en central del av vår tid.<br/><br/>Mohsin Hamid har skrivit tre kritikerrosade romaner, den senaste Så blir du snuskigt rik i det snabbväxande Asien, som utkom 2013. Han har studerat och varit verksam i New York och London och bor numera i Lahore, Pakistan.<br/><br/>Originaltitel: Discontent and Its Civilisations: Despatches from Lahore, New York &amp; London Översättning: Erik MacQueen</p><br/><hr /><br/><p>"Det fina med den här samlingen artiklar är att även när Mohsin Hamid dissekerar den politiska utvecklingen i Pakistan och världen så sätter han in dess konsekvenser i sin och sina vänners vardag, och beskriver rädslor och funderingar som vi kan känna igen oss i. Hans texter blir på så sätt levande och orden tar plats i kroppen."<br/>Naila Saleem, SR Kultur<br/><br/>"Man känner igen Hamids klara språk, hans intellektuella skärpa och kreativa förmåga."<br/>BTJ</p><br/><p></p> <em></em>

<p>Varför får vissa böcker oss att rysa? Går det att spegla ett vi som ett jag? <em>Nabokovs ryggrad </em>undersöker dessa och andra hemligheter i litteraturen. Vladimir Nabokov - född 1899 i Sankt Petersburg, död 1977 i Schweiz - uppmanade sina läsare att "se och smeka detaljer". Aris Fioretos tar honom på orden. I trettiotre närgångna studier synar han schackdrag, skäggstubb och sömnlöshet, spiraler, vanvett och sårbarhet, glitter, apkonster och frihet.</p><p></p><p><em>Nabokovs ryggrad</em> är en vindlande essä om en av 1900-talets mest omtalade författare. Det är också den första svenska studien av Nabokov i helfigur, betraktad som han önskade se sig själv: "en moralist som sparkade på synden, örfilade dumheten, förlöjligade det vulgära och grymma - och tilldelade enväldig makt åt ömhet, talang och stolthet". Som översättare av 1900-klassiker som <em>Lolita</em> och <em>Pnin</em> skriver Fioretos med litteraturälskarens sinne för skenbara bagateller. Rikt illustrerad och fylld med överraskande iakttagelser firar <em>Nabokovs ryggrad</em> lika kvicktänkt som omdömesgillt en av seklets litterära giganter.</p>

<p>I tre personliga betraktelser rapporterar Aris Fioretos om hur den starka förnimmelse av närvaro, som en kropp nedsänkt i vatten ger upphov till, omsätts i litteratur. Han talar om åtrån som texters villkor, undersöker hungern som fordrande erfarenhet och utreder elektricitet - darrningar, dallrande - som ett sätt att vara både i och utom sig själv.</p><p></p><p>Klartänkt och inkännande mediterar Fioretos över litteraturens anatomiska hemligheter. Vad gör en text angelägen, känslig, koncis? Går det att som författare ofreda universum utan att mäta sig med gudar? Och hur göra för att orden skall kännas som kött gör? <em>Solar plexus</em> är ett lika livfullt som originellt försvarstal för en litteratur som känns på riktigt.</p><p></p><p>»Jag tänkte med största tacksamhet att så länge det finns badkar lönar det sig att leva. Ett bad och en cigarett.«</p>