Svenska

<p><b>Jesus - historiens mest kända individ - finns det mer att skriva om honom? Ja, anser historikern Dick Harrison, särskilt om man vänder på perspektiven och ställer frågor som är intressanta för nutidsmänniskan. </b></p><p>Alla har hört talas om mannen från Nasaret som var verksam i Galileen, hamnade i bråk med de styrande i Jerusalem och avrättades i relativt ung ålder. I den här boken går Dick Harrison flera steg längre och skildrar inte bara den historiska personen Jesus utan resonerar också kring fundamenten i kristendomen uppståndelsen, himmelsfärden, miraklen. Finns det historiska belägg för detta?</p><p>Jesus är en problematiserande, kunnig levnadsteckning över en av världshistoriens mest omdebatterade människor. Det är upp till läsaren att avgöra om problemen får sin lösning och om författaren bringar nytt ljus över Jesu liv och gärning. Eller som objektet för denna bok själv skulle ha konstaterat, sök, så skall ni finna . </p><p>Boken ingår i serien <i>Världens dramatiska historia.</i></p>

<p>Alla som sl&auml;ktforskar vet att kyrkbokens magra notiser v&auml;cker fler fr&aring;gor &auml;n de ger svar.</p> <p>Det &auml;r s&aring; mycket mer vi vill veta &ndash; om hur sl&auml;ktingar bodde, arbetade och reste, vad de &aring;t, var p&aring; den sociala skalan de stod, vilken skolg&aring;ng de kan ha haft eller vilka politiska r&auml;ttigheter de &aring;tnj&ouml;t.</p> <p>Den h&auml;r boken tar vid d&auml;r de gamla l&auml;ngderna slutar och f&ouml;rs&ouml;ker besvara denna typ av fr&aring;gor, som f&ouml;r oss n&auml;rmare v&aring;ra anf&auml;ders och anm&ouml;drars liv.</p> <p>Samtidigt placeras de i ett st&ouml;rre sammanhang. Boken sp&auml;nner &ouml;ver sju hundra &aring;r av v&aring;r historia, men liksom sl&auml;ktforskaren b&ouml;rjar den i det n&auml;ra f&ouml;rflutna och s&ouml;ker sig allt l&auml;ngre bak&aring;t &ndash; s&aring; l&aring;ngt som k&auml;llorna brukar kunna f&ouml;ra sl&auml;ktforskaren. Ett v&auml;lvalt bildmaterial g&ouml;r skildringen &auml;nnu mer levande.</p> <p><em>Sveriges historia f&ouml;r sl&auml;ktforskare </em>&auml;r det oumb&auml;rliga komplementet f&ouml;r alla som &auml;r nyfikna p&aring; sina sl&auml;ktingars omst&auml;ndigheter men &auml;r ocks&aring; till nytta f&ouml;r alla kulturhistoriskt intresserade. Den &auml;r skriven av <strong>Roger Axelsson</strong>, <strong>Carin Bergstr&ouml;m</strong>, <strong>Carl Henrik Carlsson </strong>och <strong>Sofia Ling</strong>, som inte bara &auml;r experter p&aring; sina respektive epoker utan ocks&aring; erfarna sl&auml;ktforskare sj&auml;lva.</p>

Stockholm före Stockholm. Från äldsta tid till fram till 1300 Vad fanns där Stockholm nu ligger innan den medeltida staden byggdes? Fanns här människor och bebyggelse, eller var det bara obebyggda berg och skogar? Stockholmsområdets äldsta historia är ganska okänd och få vet att trakten har varit bebodd ända sedan stenåldern. Runstenar, ortnamn och arkeologiska fynd kan emellertid berätta historien om den plats som med tiden blev en stad. I den här populärvetenskapliga antologin skriver tio forskare om alla de människor som först bodde här och bedrev bl.a. säljakt, fiske och jordbruk och varför det på medeltiden byggdes en stad just i detta område. Författarna är verksamma som arkeologer, ortnamnsforskare, runologer och kvartärgeologer. Tillsammans skildrar de i Stockholm före Stockholm en delvis okänd historia och ger flera nya infallsvinklar på det förflutna.

<p>John Hood var en svart man som kom till Stockholm sommaren 1877. Plötsligt en dag stod han där, i ett tält på Djurgården i Stockholm, med sina boaormar och presenterade sig som ormtjusare från Borneo. Han framträdde också som zulukrigare från Sydafrika och kannibal från Australien. John Hood arbetade med en typ av underhållning som känns främmande idag vad som nu kallas human zoo . Hans tid var präglad av koloniala och imperialistiska idéer som fortfarande kastar långa skuggor över världen. Det var inte meningen att en man som han skulle kunna göra karriär, men han gjorde det ändå. Han byggde sin egen framgång på exotism och rasism. Hur kunde han göra det? </p><p> I Johanna Bergs biografi om nöjesentreprenören John Hood följer vi hans krokiga väg från så kallad vilde, till internationellt verksam impressario för stora västafrikanska show-grupper. I hans spår får läsaren inblick i den värld han var verksam i. Modernisering, industrialisering och urbanisering präglade Europa. Det var också en miljö där internationella underhållare obesvärat tog sig över gränserna för att möta en omättlig efterfrågan på spektakel.</p><p>Johanna Berg arbetar på Världskulturmuseerna och har tidigare gett ut boken Afrosvenskar - 15 berättelser ur historien, med illustrationer av Maria Fröhlich (Lilla Piratförlaget/Världskulturmuseerna, 2023).</p><p></p><p>Förord </p><p>Det var en gång en man som hette John Hood, tror jag. Om det verkligen var hans rätta namn är dock fortfarande ovisst. Men efter att ha sett det i enstaka tidningsannonser och notiser fortsatte jag min upptäcktsfärd in i John Hoods värld, och där fanns mycket att hitta. Varje dörr öppnade sig mot nya labyrinter, och varje stig ledde vidare till andra. Hood visade sig vara en både uppfinningsrik och företagsam person, och när jag följde spåren i de digitala arkiven vecklade hans historia ut sig på ofta oförutsedda sätt. Jag såg hans liv för mig som tablåer, som de suddiga bilderna i en gammal stumfilm med svarta textrutor emellan. Bilderna väckte nya frågor om vad som hänt i mellanrummen och till sist lyckades jag pussla ihop en nästan sammanhängande historia.  </p><p>Under slutet av 1800-talet var John Hood aktiv i nöjesbranschen, och han uppträdde i många olika roller. Som svart man anpassade han sig löpande till tidens efterfrågan på exotism. Kannibal från Australien och zuluhövding från Sydafrika är bara ett par exempel ur hans rollista.  </p><p>John Hoods möjligheter var på flera sätt begränsade av en kolonial världsordning, men de kort han fått på handen spelade han skickligt. Han arbetade med gränsöverskridande showbiz i en bransch som bygger på falsk marknadsföring och lurendrejeri, <i>human zoo,</i> där aktörerna verkar i ett slags mellanrum mellan saga och verklighet.<i>,</i></p><p>Idag skulle verksamheter som John Hoods vara helt oacceptabla, och det är jag tacksam för. Den oreflekterade rasism som präglade 1800-talets slut var dock en del av John Hoods värld och den kommer till uttryck i de citat jag återger i bo­ken. Där finns också ord och uttryck som jag själv inte skulle använda utanför denna kontext. Exotisk är ett sådant ord, som varit svårt att kringgå eftersom exotismen är ett så centralt element i Hoods verksamhet.[1] Andra exempel är stam, hydda och häxdoktor, som här inte refererar till autentiska kulturuttryck i Afrika, utan till en specifik form av iscensatt exotiskhet som har väldigt lite att göra med verkligheten utanför scenerna. Beskrivningar av artisterna som primitiva vildar, barbarer och kannibaler måste förstås på samma sätt. Detsamma gäller för en del av bokens bild­ma­terial, som speglar den blick samtiden riktade mot underhållningsbranschen, och som på det viset kanske kan göra det lättare för oss idag att förstå den värld som var John Hoods.    </p><p>Johanna Berg Stockholm 2024 </p><p>Noter<br/>[1] Jmfr Rikke Andreassen &amp; Anne Folke Henningsen, Menneskeudstilling. Fremvisninger af eksotiske mennesker i Zoologisk Have og Tivoli (Köpenhamn: Tidene Skifter,2011) s.13: Med betegnelsen eksotiske mener vi ikke, at de udstillede mennesker i sig selv var eksotiske, men at de blev opfattet som sådan i samtiden; eksotiske refererer altså til euro­pæernes holdning til de udstillede og fræmmede mennesker, ikke til menneskene selv. Se även Dagnos aw Demski, The (Ethno-)Drama of Exoticism: Ethnic Shows as a Medium . I Staged Otherness: Ethnic Shows in Central and Eastern Europe, 1850 1939, Dagnos aw Demski &amp; Dominika Czarnecka (red), s. 197. Budapest: Central European University Press, 2021.   </p>

För ett stort antal svenskar var de ryska revolutionerna 1917 inte bara något man läst om i tidningar. De utspelades utanför halldörren eller salsfönstret. Bolsjevikernas novemberkupp gav hårt avtryck på arbetsplatsen, och den kastade ekonomin över ända. Tusentals svenskar levde och arbetade i Ryssland, många ägde företag eller fastigheter där. Hur skulle händelserna tolkas? Reaktionerna skiljer sig medan några snabbt blir pessimister och försöker lämna Moskva och Petrograd snarast möjligt, förblir andra optimister och ser revolutionen som ett övergående fenomen. Revolution! Svenska erfarenheter från Ryssland redovisar och återberättar ett unikt material: svenskars brev och berättelser från ett Ryssland vars framtid ännu är osäker och där bokstavligen allt står på spel från dag till dag. I antologin medverkar docent Bengt Jangfeldt, författaren Ulrika Knutson, docent Martin Kragh, fil dr Benito Peix Geldart och professor Gunnar Åselius. Förord av Alexander Husebye. Revolution! Svenska erfarenheter från Ryssland är den elfte volymen i skriftserien Näringslivshistoria, vilken ges ut av Centrum för Näringslivshistoria

<p>Under tio år, 1935-1944, förde den rumänsk-judiske författaren Mihail Sebastian en dagbok som när den slutligen publicerades i Rumänien 1996 föranledde en livlig debatt om landets antisemitism och roll under andra världskriget.  </p><p>Sebastian tillhörde mellankrigstidens intellektuella miljö i Buka­rest och bland hans vänner räknades några av de mest inflytelse­rika författarna och tänkarna under det rumänska 1900-talet, bland dessa religionshistorikern Mircea Eliade, filosofen Emil Cioran och dramatikern Eugène Ionesco. </p><p>Dagboken skildrar naket den långsamt krypande brutaliseringen på alla nivåer i det rumänska samhället. En stor del av intelligentian, många av Sebastians kollegor och närmaste vänner, sluter upp bakom de spirande fascistiska r­örelserna och hans eget manöverutrymme blir allt mindre. </p><p>Dagboken är inte bara en krönika över de mörkaste åren av euro­peisk antisemitism, utan också en författares anteckningar om det dagliga arbetet i skuggan av världspolitikens konvulsioner. Här finns noteringar om böckerna han läser, den klassiska musiken som rattas in från de utländska radiostationerna, hans komplicerade kärleks­affärer här finns ansträngningarna och självtvivlet, motgångarna och framgångarna.  </p><p>Mihail Sebastians dagbok har översatts till en rad europeiska språk och presenteras nu i svensk översättning av Inger Johansson. Boken inleds med ett förord av författaren och essäisten Henrik Nilsson.</p><p><b>Röster om Dagbok 1935-1944</b></p><p>"Det är 649 sidor viktig, för att inte säga oumbärlig, läsning som nu också kommer ut i en fin svensk översättning av Inger Johansson och med ett upplysande förord av Henrik Nilsson. Det är, som vanligt, ett litet förlag som står för den här bedriften: h:ström." - Thomas Kjellgren, Kristianstadsbladet.</p><p>"Ett unikt vittnesmål från nazismens tidevarv" - Salomon Schulman, Expressen.</p><p>"Ovärderligt dokument omöjligt att sluta läsa" - Cecilia Hansson, SvD. </p><p>"Dagboken [är] obligatorisk läsning." - Leif Zern, DN.</p><p>"Dagbok 1935-1944 är sannolikt den allra viktigaste pusselbiten för att förstå stämningen som rådde under dessa fatala krisår, då fascismen och antisemitismen slog ut med full kraft i det rumänska samhället och möjliggjorde massavrättningar, pogromer och djupt inhumana särlagstiftningar för den judiska befolkningen." - Ludvig Köhler, Ord &amp; bild</p><p>"Förtjänar att stå i samma bokhylla som Anne Franks Dagbok och att nå samma stora läsarskara." - Philip Roth</p><p>"Det är en kuslig dagbok. Långsamt kryper en undergångskänsla fram som förföljer mig även utanför läsningen antagligen med viss hjälp av coronapandemin. Boken dog syrebristdöden i takt med att livsgnistan hos Sebastian slocknade. Resignationen och likgiltigheten lika mörka som trycksvärtan. Under de sista åren upptas sidorna mest av korta anteckningar om kriget. 'Tristess, äckel, likgiltighet, olust' är vad han känner och dagboksskrivandet framstår som 'en dålig vana, ingenting mer.' Någonstans i de sista sidorna kallar han den för en krigsbok. Han är vid det här laget en skugga av sitt forna jag." - Robert Myhreld, Ny tid</p>

Den illustrerade utgåvan av Dee Browns klassiker, med 300 fantastiska bilder i färg, nu i mjukbandsutgåva! Dee Browns Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee skildrar USA:s kolonisation av vilda västern under andra halvan av 1800-talet, då apacher, cheyenner, comancher, siouxer och andra stammar bjuder de vita inkräktarna ett oväntat hårt motstånd. I Arizona gäckar hövdingar som Cochise och Geronimo fienden i ett kvartssekel med sin gerillakrigföring. Längs vägen till guldfyndigheterna i Montana tvingar Red Cloud "blårockarna" att lämna sina fort och dra sig tillbaka. Vid Little Bighorn nedgör Crazy Horse och Sitting Bull general Custers sjunde kavalleriregemente till sista man. Till slut tvingas emellertid indianerna att ge sig för övermakten. Men det rättvisepatos och den motståndsvilja som de visar prov på i denna sin sista strid - och som Dee Brown skildrar så livfullt och gripande i sin bok - har gjort deras namn och kultur beundrade av eftervärlden. Författaren kallar dem "de kanske mest heroiska amerikaner som någonsin levat". Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee utsågs 1995, av New York Public Library, till en av 1900-talets mest betydelsefulla böcker . OM BOKEN "Jag vet inte när jag senast läste en bok med så bultande hjärta." Göran Greider i DN "En kulturgärning - känns fortfarande brinnande aktuell." Joacim Blomqvist i Borås Tidning "En fantastisk bok." Johan Erlandsson i Kommunalarbetaren "Man måste läsa Dee Browns bok." Lars Åberg i Göteborgs-Posten "... en ruggig skildring av hur landet byggdes med trakasserier och mord: indian för indian, stam för stam, kultur för kultur - en tragedi skriven på en lättflytande prosa." Peter Andersson i Helsingborgs Dagblad "Det gör så ont att läsa Dee Browns Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee att jag bara vill lägga mig ner och dö." Lars Mikael Raattamaa i Aftonbladet "Originell, enastående ... får hjärtat att brista, omöjlig att lägga ifrån sig." New York Times "Ett första klassens vittnesmål - storartat, lysande." New Yorker "Förkrossande, fruktansvärd, fängslande ... när man läser denna intensiva och hjärtslitande bok undrar man vilka som egentligen var vildarna." Washington Post "Ett fascinerande, smärtsamt dokument med magnifika porträtt av indianer." Wall Street Journal OM DEN ILLUSTRERADE UTGÅVAN "Återutgivningen på svenska av Dee Browns klassiska bok om krossandet av indiansamhällenas strukturer och idévärld, Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee, är mycket välkommen. Den här gången handlar det om en illustrerad utgåva och därigenom ökar innehållets redan ansenliga tyngd ytterligare. Det är som att läsa en helt ny bok. Den djupa tragiken förstärks av stoltheten i de historiska porträtten och den sobra formen ramar in en alternativ syn på existensen som kolonisationen inte tog någon särskild notis om. Dee Brown beskriver en civilisations fysiska, sociala, kulturella och mentala undergång. Det som slogs sönder av våld, buffeljakt och själslig omprogrammering har endast i ytterst begränsad omfattning kunnat återerövras av senare generationer. Han skriver om de trettio år, 1860-1890, när Västern blev USA och indianerna dukade under, fördrivna, bedragna, sjuka, mördade, berövade sitt livsuppehälle. Hans bok är fortfarande så stark för att den vibrerar av en väl avvägd blandning av harm och dokumentation. Den träffar precis där moralen sitter. Den här illustrerade versionen har alla förutsättningar att ge Dee Browns berättelse förlängt liv som dokumentär grundbok. Här finns nu inte bara vackra ökenlandskap och stereotypa porträtt utan framför allt fantastiska närstudier av kroppar och ansikten präglade av integritet. Oavsett om de tittar åt sidan eller ser in i kameran överväldigas betraktaren av styrkan i deras uttryck, i deras drömmar." Lars Åberg i Sydsvenskan OM FÖRFATTAREN Dorris Alexander Brown eller Dee Brown som han föredrog att kallas föddes den 29 februari 1908 i ett skogshuggarläger nära Alberta i Louisiana. Efter att hans far dött 1913 flyttadehan tillsammans med sin mor och sina två systrar till Arkansas. Redan som pojke väcktes Dee Browns intresse för Vilda Västern. Hans mormor berättade historier om hennes fars vän, den legendariske Davy Crockett något som senare inspirerade Brown till debutromanen Wave High the Banner från 1942. Samtidigt lärde han sig av sina indianska vänner att heja på skurkarna i västernfilmerna. Stor betydelse för Browns framtida inriktning hade också en lärare på Arkansas State Teachers College som tog honom med på två sommarresor västerut. "Han omvandlade mig till en Västernfantatiker", har Brown sagt. När Dee Brown var i tjugoårsåldern började han arbeta som bibliotekarie, först i Conway, Arkansas, och sedan i Urbana, Illinois, där han kom att stanna fram till pensioneringen. Parallellt med sitt arbete fortsatte Brown att skriva böcker.Sammanlagt blev det tjugonio stycken, varav elva romaner, nästan alla med Västernmotiv. Den sista boken, romanen The Way to a Bright Star, publicerades så sent som 1998. Den i särklass mest framgångsrika och inflytelserika är Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee. I The Westerners från 1974 skrev Brown några rader som kanske säger något om vad hans ambitioner med boken var: Västern är en tragedi med komiska mellanspel. Det är en historia om gott och ont, ett moralitetsdrama med personifierade abstraktioner. Bara en episk poet, en Homeros, kan wförstå den amerikanska Västern och besjunga dess väsen i en kompakt volym. Dee Brown dog i sitt hem i Little Rock, Arkansas, den 12 december 2002.