Svenska

Gökboet är en roman om frihetslängtan och frihetstörst i kamp mot en<br/>till synes oinskränkt övermakt. Skojaren McMurphy utmanar mentalsjukhusets envåldshärskare syster Ratched och väcker de både bildligt och bokstavligt nedsövda<br/>medpatienterna till ett stillsamt uppror.<br/><br/>Ken Keseys succéroman blev en ännu större succé som film i regi av Milos Forman<br/>med Jack Nicholson i huvudrollen 1975.<br/><br/>Ken Kesey (1935-2001) lämnade sina studier för att bli hippie och författare. På 1960-talet arbetade han på mentalsjukhus och deltog i experiment med olika droger vilket inspirerade<br/>honom till romanen Gökboet. Boken kom ut i USA 1962 men först 1973 i Sverige.<br/>Övers. Ingvar skogsberg

<p><i><b>»Hypnotiskt fängslande odyssé. En outplånligt levande biografi, berättad med precisionen hos en pistolkula.« | Metro, UK</b></i></p><p>I det omstridda och laglösa Transibirien, beläget mellan Moldavien och Ukraina, lever en tätt sammansvetsad grupp »hederliga kriminella« en gång deporterade av Stalin i enlighet med strikta koder för ritualiserad respekt och kompromisslös lojalitet. Här berättar tatueringar historien om en människas liv, »hederliga« vapen särskiljs från »syndiga« och auktoritet är något som alltid bör misstros. Utom kontroll för alla regeringar, och utanför samhällets gränser såsom vi känner det, upprätthåller den sibiriska URKA-kulturen värden som djup respekt för de äldre och ett orubbligt fasthållande vid sanningen, en hållning som utövas med passion och ofta med brutalt våld. I <i>Sibirisk uppfostran: Om kriminell heder, klankrig och tatueringar</i> - en roman i gränslandet mellan memoar och fiktion - skildrar Nicolai Lilin denna extrema miljö, där han själv växte upp.   </p><p>»Jag ville berätta historier som annars riskerade att gå förlorade, som få personer känner till, och göra dem kända för flera. Historierna om mitt folk, som förstördes av dagens kapitalism, ett folk som hade heliga regler, som levde efter vissa värdenormer.«</p><p>NICOLAI LILIN föddes 1981 och växte upp i Transnistrien, som förklarade sin självständighet som republik 1990, men aldrig erkänts internationellt. Lilin lämnade barndomshemmet för den ryska armén och deltog i kriget i Tjetjenien. 2003 flyttade han till Turin, Italien, där han tog arbete som tatuerare, för att nyligen debutera som romanförfattare med <i>Sibirisk uppfostran.</i></p><p><i>»Befriad från egoismen och poserandet hos all annan gangsta-litteratur. Fylld av en äkta längtan efter en högre sanning. En njutning att läsa.« | Irvine Welsh, författare till Trainspotting</i></p><p><i>»Nicolai Lilin må ha fötts till brottsling, men han har blicken hos en antropolog, och han fäster den på sederna och bruken i en kriminell kultur som är lika ritualiserad och moralistisk som vilken religion som helst.« | The New Yorker</i></p>

<p><b>»En episkt berättad, exotiserande skröna. En pusselbit i den amerikanska populärkulturens vurm för stilrena maffiafilmer.« </b><b>Thomas Jonsson, BTJ</b></p><p>I spanska Harlem finns det bara en väg för den som vill tjäna pengar: kriminalitet, droghandel, stöld. Carlito Brigante är en vanlig puertoricansk pojke som med charm, envishet och våld lyckas ta sig till toppen. Men reglerna förändras snabbt i denna värld full av bedrägeri, svek och hämnd. Bara de mest kallsinniga kan upprätthålla ledande positioner i <i>barriot</i> - och när gängets ledning byts ut blir Carlito tvingad att fatta svåra beslut.<br/>Edwin Torres klassiska roman <i>Carlitos väg</i> är en laddad och gripande skildring av den undre världen i 1960-talets New York. Tillsammans med uppföljaren <i>After Hours</i> låg boken till grund för filmen <i>Carlito's Way</i> från 1993, med Al Pacino i huvudrollen.<br/>I svensk översättning av Martin Rowe.</p><p>EDWIN TORRES [f.1931] är en amerikansk författare av puertoricansk härkomst. Under närmare trettio år tjänade han som domare i New Yorks högsta domstol. Mest känd är han för romanerna <i>Carlitos väg</i> [1975] och <i>After Hours</i> [1979].</p>

Strax före sin sextonde födelsedag skjuter Kevin ihjäl sju skolkamrater och två av skolans anställda. Hans mamma, Eva, är den enda som inte är förvånad över det som hänt. Ända sedan Kevin var nyfödd har hon anat att något inte står rätt till med sonen, men ingen har lyssnat på hennes varningar. Efter morden försöker Eva bygga upp sitt liv igen, och under tiden skriver hon brev till maken Franklin, som hon inte längre lever med. Äntligen ska hon få ge sin version av hur hon upplevt Kevins uppväxt, och hon gör det med svart humor och en nykter blick. Vi måste prata om Kevin är en berättelse som håller sin läsare i ett starkt grepp till sista sidan. Boken vann The Orange Prize 2005 för bästa roman av en kvinnlig författare. Boken filmatiserades 2010 med Tilda Swinton i huvudrollen. Lionel Shriver har skrivit en sorgesång över vår tid, en märklig dödsfuga som repetitivt använder samma basgång. Vi måste prata om Kevin är en av de stora romanerna i vår tid. Kristian Lundberg, Helsingborgs Dagblad En brutal, obändigt självutlämnande, osentimental och, rent litterärt, en lika vacker som hemsk upplevelse. Att läsa Lionel Shrivers roman, i minsta detalj lysande översatt av Cajsa Mitchell, är smärtsamt och det måste få lov att vara så. De frågor den väcker om skuld, eventuell försoning, föräldraskap och handlingar vi betraktar som onda är eviga, men ytterst sällan formuleras de så insiktsfullt som här. Per Planhammar, Göteborgs-Posten

»Morfinbegäret är bara ett symptom på hans psykopatiska läggning och denna har gjort honom så viljesvag att han inte längre kan motstå det mycket starka begäret efter giftet; den fria viljan att fatta beslut är upphävd därför att begäret är oemotståndligt. G. kan inte hållas ansvarig för de brott som lagts honom till last.« Dr Götzmann, överläkare på Mannheimfängelset Det var inte mycket som tydde på att han skulle få ett deckarpris uppkallat efter sig eller en gata i Zürich. Medan han levde var det psykiatrikerna, åklagarna och förmyndaren som gjorde anspråk på att beskriva morfinisten, småtjuven och författaren Friedrich Glauser (18961938). Med en serie kriminalromaner från andra hälften av 1930-talet gjorde schweizaren slutligen succé, men det var redan sent i hans korta liv. Med »Morfin« introduceras den tyskspråkige deckarfadern för svenska läsare med en rad självbiografiska texter, myndighetsutlåtanden och kriminalnoveller. Samtidigt utkommer Glausers första kriminalroman, den kultförklarade »Överkonstapel Studer«. Överkonstapel Studer får anledning att minnas den erfarne kollegans ord mer än en gång när han tar sig an fallet med den mördade Wendelin Witschi som hittas skjuten i skogen utanför den lilla byn Gerzenstein på schweiziska landsbygden. En ung man sitter redan häktad på slottsfängelset i Thun och fallet tycks avgjort. Överkonstapel Studer vet inte varför, men någonting hindrar honom från att återvända till Bern efter uträttat rutinuppdrag fastän det är maj växlar vädret som i april, assistenten på rättsmedicinska är entusiastisk över likets extraordinära egenskaper, flickan Sonja läser skräpromaner på tåget medan regnet strilar över tågfönstret och i Gerzenstein ekar marschmusiken över torget: Vad är det som har hänt? Med finkalibrerad känsla för stämningar och dolda innebörder tecknar Friedrich Glauser porträttet av överkonstapel Studer i mellankrigstidens Schweiz, en sensibel antihjälte med vacklande hälsa och smak för grogg och billiga cigarrer. PRESSRÖSTER »Befriande i Glauser är att brottsutövning och brottsbekämpning hänger samman. Alla har någon empati och någon störning. Den juridiska och moraliska innebörden av rättsskipning är oklar. När gåtan väl är löst förlorar det mesta sin betydelse och någon katharsis infinner sig inte, bara en underlig känsla av att ha varit med om något. Det är lite märkligt att dessa två böcker trots sin tydliga tidsfärg känns mer samtida absolut mer angelägna än till exempel Karin Alvtegens, Karin Wahlbergs och A-C Henshers deckare. Det torde bero på att kedjan brott-gåtans lösning-bestraffning är bruten eller aldrig upprättats.« Ulrika Stahre, Aftonbladet »Vad denne ödmjukhetens dandy ger sin läsare är lycka, i allra sämsta fall tröst. Vid sidan av nyöversättningen av Nabokovs LOLITA, håller jag utgivningen av Friedrich Glauser som årets bästa läsning.« Henrik Petersen, Helsingborgs Dagblad »Denna mellaneuropeiska »Twin Peaks«-miljö gestaltas som något lätt skruvat, drömaktigt eller surrealistiskt, som om en kallgrinande Jean Cocteau eller Kafka satt på Glausers axlar och dikterade berättelsen. Romanens många insprängda självbiografiska detaljuppgifter och tydligt samhällskritiska infallsvinklar gör också att denna existentiella mordgåta höjer sig långt över de slentrianmässiga dussindeckare som formligen dränker oss i anti-litteraturens aldrig sinande syndaflod.« Martin Lagerholm, SundsvallsTidning »Det är också de små detaljerna som Glausers förtätade stämningsmåleri bygger på. Pinglande butiksklockor, stinkande cigarrer och simmig surkål utgör stor del av bokens mörka charm. Handberg jämför Studer med Georges Simenons kommissarie Maigret, och visst ligger det något i det. Intrigen och gåtan spelar här en mindre roll än miljöskildringen och den nyanserade psykologin. Men man vill också påpeka likheten med namnen och landsmannen Dürrenmatt. ... Här finns samma febriga besatthet, den paranoiska känslan av dunkla innebörder och dolda samband utan slut. ... Enligt förlaget lär fler Studeröversättningar följa. Jag ser mycket fram emot dem.« Fabian Kastner, Svenska Dagbladet »Falskspel och skumrask, inrökta miljöer och inskränkta sinnen är vad som väntar. Mindre rafflande och knappast lagd åt tomt skrammel eller effektsökeri, är Överkonstapel Studer hårdkokt kriminallitteratur med skärpa och lagom dos elegans. Stilen är knapp men uttrycksfull, intrigen enkel men med dolda djup. Blodspillan är av perifer betydelse, viktigare är att skärskåda de koder som håller omgivningen samman.« Peter Viktorsson, Smålandsposten

<p><b>»Den hittills bästa bok jag läst om hur det är att vara en ung flicka.« | <i>Bodil Malmsten  </i></b><br/></p><p><b>»Klanerna i Palos Verdes går att läsa som en uppdaterad, ungdomlig romanversion av Betty Friedans <i>Den feminina mystiken</i>. En flickas nära-döden-upplevelser i och uppvaknande ur den amerikanska drömmen.« | <i>Nina Lekander, Expressen</i></b></p><p>Med <i>Klanerna i Palos Verdes</i> har amerikanska Joy Nicholsons skrivit en uppväxthistoria av lika klassiska dimensioner som Daniel Clowes <i>Ghost World</i>, Jeanette Wintersons <i>Oranges Are Not the Only Fruit </i>och Harper Lees <i>To Kill a Mockingbird</i>.<br/>Här möter vi fjortonåriga surftjejen Medina Mason, nyligen inflyttad i det välbärgade, men knappast välmående, gated community-samhället Palos Verdes i Kalifornien. De välmejkade rikemansflickorna i skolan begriper sig inte alls på Medina och turas om att trakassera henne, så hon tar sin tillflykt till de enda som hon känner sig hemma med: de perfekta surfvågorna nere i Lunada Bay och pappans nye styvson Adrian. <br/><i>Klanerna i Palos Verdes</i> är en magnifikt berättad, djupt vemodig historia om uppväxt och trassliga familjeförhållanden. Drabbande och absolut nödvändig läsning för alla som är eller någon gång varit unga och ensamma. </p><p>Joy Nicholson föddes i Wisconsin och flyttade till Palos Verdes som femåring. <i>Klanerna i Palos Verdes</i> är Joy Nicholsons första bok.</p><p>»En fin liten roman, främst tack vare den omsorgsfulla skildringen av Medina.« | <i>Jenny Tundedal, Aftonbladet  </i><br/></p><p>»En stark skildring av en ung människas plågsamma väg mot frihet och självkänsla, och en stillsam påminnelse om att ett privilegierat liv inte är någon garanti mot lidande.« | <i>Eva Johansson, Svenska Dagbladet</i><br/></p>

Hon kommer allt oftare, sent om kvällen, och innan den unge mannen vet ordet av har hon flyttat in i hans liv "med tolv medelstora papperskassar och en gräddgul byrå". För att slippa närheten börjar han tillbringa mer och mer tid i simhallen. "Loes prosa är mer än träffsäker: den är målsökande." Expressen "Det är en absurdistiskt skildrad nutidshistoria ... en pärla i den lättsamma relationsgenren." Göteborgs-Posten