Svenska

<p>Boken ges ut i samband med Riksskogs­taxeringens 100-års jubileum 2023 och behandlar inledningsvis taxeringens förhistoria, tillkomst och utveckling. Utifrån insamlade data beskrivs därefter den svenska skogens tillstånd och förändring under ett sekel samt hur data samlas in, bearbetas och redovisas. Därefter beskriver några forskare hur taxeringens data använts inom olika discipliner. Insamlade data används även av myndigheter, organisationer och näringsliv i sitt interna arbete, vilket beskrivs av företrädare i några kapitel. Att sia om skogen och dess användning i framtiden är svårt, men i ett avslutande kapitel beskrivs vilken trolig framtid taxeringen står inför och hur den kan mötas för att även i fortsättningen bistå med svar till stöd för samhällets ambitioner att bedriva ett hållbart skogsbruk.</p><p></p><p>Medverkar gör Jon Andersson, Svante Claesson, Jonas Dahlgren, Björn Elfving, Andreas Eriksson, Lena Gustafsson, Peter Holmgren, Björn Hägglund, Ola Inghe, Jonas Jacobsson, Jimmy Jönsson, Malin Kanth, Lars Kardell, Göran Kempe, Emma Kritzberg, Mattias Lundblad, Anders Lundström, Johanna Lundström, Annika Moss­ing, Mona Naeslund, Pekka Niemelä, Mats Nilsson, Håkan Olsson, Hans Petersson, Malin Sahlin, Mats Sandewall, Erik Sollander, Göran Ståhl, Tomas Thuresson, Erik Valinger, Mats Walheim, Sören Wulff, Hans Åkesson, Karin Öhman, Lars Östlund samt Jonas Fridman och Kjell Danell som är bokens huvudredaktörer. </p>

<p>Det går en grön våg genom Sverige. Allt fler odlar sin trädgård, sina grönsaker och sin längtan efter ett mer jordnära och meningsfullt liv. Att skapa något själv i en värld där allt finns att köpa färdigt.</p><p></p><p>På 70-talet kom John Seymours klassiska bok Självhushållning. Det var med den i handen som Gustav och Marie Mandelmann började sitt liv som självhushållare och lärde sig hur man plöjer en åker, plockar en kyckling och bygger en gärdesgård. Nu driver de gården Djupadal på Österlen - småskaligt och ekologiskt. De odlar säd, grönsaker, frukt och blommor, de håller kor, får, grisar, ankor, gäss och höns och de driver ett gårdscafé. Allt som är möjligt producerar de själva eller tager vad de haver på gården eller runtomkring.</p><p></p><p>Självhushållning på Djupadal är en handbok för alla som drömmer om att odla och ha djur, som kanske redan har en gård eller bara lockas av ett liv bortom storskaligheten. Det är på samma gång en personlig betraktelse och en användbar och faktaspäckad bok - baserad på egna kunskaper och erfarenheter - om allt som finns att göra på en liten gård från tidiga våren till djupa vintern.Foto: Marie Mandelmann. Teckningar: Tora Mandelmann.</p><p></p><p>Ur kapitlet Tidiga våren: Odla i kallbänk och varmbänk - Bygga växthus - De yngre äppelträden och vattensorkarna - Pyssla om de äldre fruktträden - Beskärning av unga äppelträd - Beskära vinstockarna - Se över stängsel - Vårda landskapet - Fårens högdräktighet - Hur har det gått för vitlöken? - Bland bredsådder och champinjonlådor - Plantjord och sticklingsjord - Samla tång - Potatisgroddning - Vända komposten - Som man bäddar får man skörda - Titta till bina.</p>

Landskapets hela historia och människans ekologiska roll fascinerar författaren. Allvarligt och roande visar han vikten av det nödvändiga i att förstå och bära med sig en mångfald av historisk kunskap. Det är en bok för lekmän och fackfolk, som fängslar och skapar diskussion. Exemplen är många när Ekeland ser tillbaka på historien och visar hur jordbruk varit bas för städer och riken, när han undersöker betesmarker i utmark, vildmarksromantik, ängar- och hagmarker, eklandskap, fäbodskogar, ladors land, betesdjur och dess följeslagare, speciella biotoper och referensområden. Ett rikt bildmaterial förtydligar och stryker under hans åsikter. Kelvin Ekeland är landskapshistoriker och etnobiolog. Han har arbetat med miljö och kulturlandskap i statliga verk och andra institutioner.

<p>Bina är människans bästa vänner. Flitigt pollinerar de våra odlingar och trädgårdar och utför ett livsnödvändigt arbete som vi inte klarar oss utan. Men bina får det allt svårare i den värld de delar med oss. Vad kan vi göra?</p><p>Vi kan bjuda in dem till våra trädgårdar! Det finns många biarter och alla är det ute efter nektar som vi kan ge dem genom att odla rätt sorts blommor. Eller varför inte ta steget och bli biodlare och skaffa några kupor? Då gör du din trädgård, ja, hela omgivningen en tjänst. Som belöning ramas året in av trevliga bisysslor och varje år kan du skörda kilovis med honung att ha till matlagning, te, bakning och kanske någon salva.</p><p>I Bisyssla skriver Joachim Petterson om hur man tar hand om bin, om biodlaråret och de sociala binas liv i kuporna. För sju år sedan ställde han upp sina första kupor i sin alldeles vanliga villaträdgård i en förort till Stockholm. Då var han nybörjare med ett stort intresse för bin, väckt av en stark familjetradition att hålla bin i trädgården. Idag är han en erfaren biodlare som vet vad man behöver för att starta ett bisamhälle och hur man får bina att trivas.</p>