Svenska

Hitta vägen till stans finaste funkishus, ballaste vintagebutiker, elegantaste biografer från filmens guldålder, rockigaste rockabilly, mest glamourösa femtiotalsfuturism samt krogarna från 70-talet där inredningen fortfarande går i orange. Boken avslöjar en hemlig värld av fascinerande tidsfickor mitt i den moderna huvudstaden, där vem som helst kan få känslan av att stiga in i en film i Technicolor från 1958. Samtidigt guidar författaren till nya, trendiga fenomen i retrostil och de förvånansvärt många butiker som envisas med att hålla fast vid trivsam tidlös småskalighet, kvalitet och betjäning över disk.

<p>VINNARE AV AUGUSTPRISET 2019 I DEN FACKLITTERÄRA KLASSEN</p><p></p><p>Hur mycket kan man veta om en ål? Eller om en människa?</p><p>"Ålevangeliet" är en bok om världens mest gåtfulla fisk. En fisk som gett upphov till ett alldeles eget mysterium inom naturvetenskapen, det som kallas "ålfrågan". En fisk som alla från Aristoteles till Sigmund Freud försökt förstå sig på, utan att lyckas. Och som nu dör ifrån oss, i mångt och mycket fortfarande en gåta.</p><p>Men "Ålevangeliet" är också en bok om författaren och hans far och hur ålen förde dem samman. En berättelse om ursprung, öde, livet och hur det bör levas. Samt om det som är livets sista och ofrånkomliga utmaning: hur man hanterar döden.</p>

I början av 1800-talet fanns förutom änkorna bara några hundra myndiga kvinnor i Sverige. De gifta kvinnorna stod under sina mäns målsmanskap. I slutet av seklet var cirka en halv miljon ogifta kvinnor myndiga och hade formell rätt att sig själva och sitt gods förvalta . Tolkningarna av den kvinnliga myndighetens förändringar har i tidigare forskning ofta handlat om manliga ekonomiska behov, men Britt Liljewalls arbete visar att myn¬dighet var en högst angelägen fråga för kvinnorna själva. Den gällde inte bara egendom utan också självständighet och identitet. Den växande kvinnliga myndigheten har därför haft stor betydelse för landets demokratisering. Mig själv och mitt gods förvalta är en bok med nio huvudpersoner. Alla är kvinnor som levde i en tid när omyndighet var det normala för ogifta kvinnor. Men just dessa kvinnor agerade för att bli myndiga, något som var möjligt men långt ifrån enkelt. Kvinnorna kom från olika miljöer, ur varierande sociala skikt och bar på vitt skilda erfarenheter. Här finns den välbärgade stadsflickan Christina Mildahn, som gick till kungs för att bli myndig år 1800. Här finns barnamörderskan Maria Jönsdotter, som ansökte om myndighet 1850. Här finns hustrun Anna Kajsa Pettersdotter, som genom att skilja sig lyckades med konststycket att själv bli förmyndare för sin omyn¬digförklarade före detta man. Berättelserna ökar förståelsen inte bara för kvinnorna som individer utan också för den tid och det samhälle de levde i. De nio enskilda livshistorierna omges också av kapitel där 1800-talets myndighetssökande kvinnor studeras som kollektiv. Britt Liljewall är fil.dr i historia och docent i agrarhistoria. Hennes tidigare forskning har rört folkligt självbiografiskt skrivande i form av dagböcker, självbiografier och brev.

Musiklärarutbildningen idag står på två historiska ben. Högskoleutbildningen har rötter i 1700-talet och Musikaliska akademien, men under 1900-talet har det parallellt vuxit fram en musikpedagogisk utbildning inom studieförbunden och folkhögskolan som blivit mycket betydelsefull, inte minst genom sina jämlikhetstankar och sin gruppmetodik. Ett viktigt steg togs 1952 när ABF grundade Framnäs folkhögskola utanför Piteå. I Musik, bildning, utbildning: Ideal och praktik i folkbildningens musikpedagogiska utbildningar 19301978 skildrar idéhistorikern Anna Larsson en del av bakgrunden till den musikundervisning som sägs vara upphovet till de senaste årens framgångsrika svenska musikexport.

"Vad är det som får det stora flertalet av oss att stillsamt acceptera att papperslösa löneslavar världen över är den enda möjliga vägen till ett framtida globalt välstånd? Hur kan en ekonomisk katastrof där många människor förlorar arbete och hem, och ännu fler redan hungriga drivs än närmare svälten, beskrivas som ett reningsbad? Det finns många bra svar på de frågorna, men det Lorenzoni ger är kanske det mest intressanta." (Moa Matthis, Dagens Nyheter)<br/><br/><i>Att färdas under dödens tecken</i> är en idéhistorisk studie av hur den västerländska civilisationen döljer det våld och de offer som utgör dess egen förutsättning. Genom att undersöka hur den berömde antropologen James G Frazer konstruerar vilden som ett objekt för sin forskning lyckas Patricia Lorenzoni frilägga förtigna sidor av vår västerländska historia.<br/><br/>1885 träffar den franske antropologen Paul Topinard en australisk kvinna kallad Jenny. Jenny ingår i en grupp "vildar" som skickas runt för att visas upp på cirkusar, museer och djurparker i Europa och USA. Hennes make har just dött, hon är apatiskt likgiltig inför Topinards önskan om att få studera henne. Topinard tolkar detta som ett uttryck för hennes stupiditet.<br/><br/>Detta är upptakten till Patricia Lorenzonis <i>Att färdas under dödens tecken</i>. Genom att studera hur vetenskapen konstruerar vilden visar hon hur framsteget bejakas samtidigt som man varnar för att civilisationen åter skall störta ner i vildhet. Vilden skapas inte bara som den civiliserades motsats, utan också som en bild av de sidor hos sig själv man inte vill se. I centrum står James G Frazers antropologiska klassiker <i>Den gyllene grenen</i>. I dess föreställning om vilden hittar Lorenzoni en västerländsk självförståelse som fortfarande är aktuell, om än med andra förtecken.<br/><br/>Patricia Lorenzoni är fil dr i idéhistoria och är sedan januari 2018 verksam som forskare vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor), Uppsala universitet.

Med utgångspunkt i journaler och dokument från barnhälsovården samt egna observationer från fyraårsundersökningar och intervjuer med BVC-personal diskuterar etnologen Helena Hörnfeldt hur synen på normalitet och barns utveckling formuleras, diskuteras och förändras under 1900-talet. Helena Hörnfeldt är etnolog, verksam vid Stockholms universitet och Södertörns högskola. Prima barn, helt u.a. är hennes doktorsavhandling.

Att skicka ut frågelistor till skrivande meddelare är sedan 1920-talet en etablerad metod för insamling och forskning i museer och arkiv. Listiga frågor med bestämda avsikter har ofta mötts av egensinniga svar och ett oväntat berättande. Resultatet av många års verksamhet är fascinerande samlingar av folkligt skrivande, en genre och en arena som står öppen för skribenter av alla slag även idag. Materialet är en utgångspunkt för forskning och lärande på olika nivåer. I bokens fjorton artiklar skriver forskare om frågelistornas ursprung och framtid, om problem och möjligheter, om gamla och nya forskningsperspektiv. Bilder ur Nordiska museets arkiv visar deltagare i verksamheten från olika tider.