Svenska

"Gå vilse" är en bok om ovisshet av många olika slag ? ovisshet om var man befinner sig i terrängen eller det egna livet. Den handlar också om ovissheten som konstnärligt verktyg och som historisk erfarenhet, om Yves Klein och hans märkliga blå färg och om nybyggardottern Mary Jemison och hennes långa liv bland indianerna. Och om mycket annat och många andra. Det är en bok om landskap inuti landskap, rum inuti rum.<br/><br/>??Att aldrig gå vilse är att inte leva, att inte veta hur man går vilse leder till undergång, och någonstans i det terra incognita som ligger mittemellan finns ett liv där man upptäcker saker.?<br/><br/>Rebecca Solnit (född 1961) är kulturkritiker och aktivist från San Francisco och har bland skrivit den uppmärksammade "Män förklarar saker för mig".<br/><br/>"Solnits närvaro, öppenhet och förståelse är underbar, hon är som en generös vän, bara mycket smartare än du själv. Det är fantastisk läsning." /Jenny Maria Nilsson i Helsingborgs Dagblad<br/><br/>"'Gå vilse' är inte en bok som coachar en på rätta vägen eller visar hur man hittar hem. Snarare en stimulerande och märkligt upplyftande plädering för terra incognita, det vi förbiser, inte vet, det obelysta och förlorade i historien." /Pia Bergström i Aftonbladet<br/><br/>"Det här är förstås en fantastisk bok, på många sätt: den argumenterar varsamt, berikar, öppnar för idéer, uppslag." /Björn Kohlström i bloggen Bernur

<p>"Häromveckan kom uppdaterade nyutgåvor av två välkända böcker om länderna som geopolitiken och kulturen just nu roterar kring. Göran Rosenbergs "Friare kan ingen vara" och "Det förlorade landet" är personliga analyser av modernitetens två stora, idéburna nationsprojekt: USA och Israel, som just nu tycks rasa ihop framför våra ögon. De hör också på rent estetiska grunder till den svenska sakprosans mest betydelsefulla verk." - Viktor Malm, Expressen</p><p></p><p>I en personligt hållen essä skärskådar Göran Rosenberg vår civilisations största och mest genomgripande utopi: Det förlovade landet, Messiasriket, Sion, Israel. Det förlorade landet är på en gång en spännande idéhistorisk odyssé och en politisk självbiografi. Boken Augustprisnominerades 1996. Till denna utgåva har Göran Rosenberg även skrivit ett nytt förord. "Det förlorade landet" tar vid där "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" slutar. Bokens titel ger en fingervisning om var författarens egen resa så småningom slutar. Startar gör den i många och skilda utgångspunkter: I en trettonårig pojkes 'uppstigning' till och fostran i det tidiga sextiotalets Israel, 'vår tids Sparta'. I de tusenåriga bibliska och messianska drömmar som närt såväl judendomen som kristendomen. I den emanciperade judendomens, upplysningens, socialismens och nationalismens ideologiska häxkittel. I Förintelsens apokalyptiska skugga. I pionjärsionismens radikala teorier, glödande ansikten och dåliga samveten. I Palestinakonfliktens krig, fördrivningar och erövringar. I 68-vänsterns och palestinarörelsens upproriska och konspiratoriska miljöer. I den laddade skärningspunkten mellan det israeliska nittiotalets nymessianska aggressivitet och dess längtan efter fred och normalisering. "Rosenberg kartlägger dagens politiska polarisering, en kluvenhet som funnits från början. Han gör en omutlig, komplex, klar och gastkramande analys." Ur Augustprisjuryns motivering</p>

<p>"Häromveckan kom uppdaterade nyutgåvor av två välkända böcker om länderna som geopolitiken och kulturen just nu roterar kring. Göran Rosenbergs "Friare kan ingen vara" och "Det förlorade landet" är personliga analyser av modernitetens två stora, idéburna nationsprojekt: USA och Israel, som just nu tycks rasa ihop framför våra ögon. De hör också på rent estetiska grunder till den svenska sakprosans mest betydelsefulla verk." -Viktor Malm, Expressen</p><p></p><p>"Vad har hänt med Amerika?" är en fråga som många ställer sig idag. "Vilka idéer är det som driver Amerika?" var den fråga som Göran Rosenberg ställde sig i sin bok  Friare kan ingen vara, som när den första gången utkom i början av 1990-talet väckte stor uppmärksamhet. "Nittiotalets viktigaste bok", skrev en svensk kritiker. "The best book about America written by a European in recent years", skrev en amerikansk kritiker. Friare kan ingen vara är en kombination av reportage och idéhistoria, berättelse och reflektion; en bok som ger perspektiv på Amerikas agerande i världen och på hemmaplan, som sätter in  rasismen, isolationismen och antikommunismen i ett spännande historiskt perspektiv.</p><p></p><p>När Friare kan ingen vara nu ges ut igen är det i en uppdaterad och utvidgad upplaga där Göran Rosenberg dels följer upp några av berättelserna och händelserna i boken och dels i ett nyskrivet kapitel följer den amerikanska idéns dramatiska metamorfoser i den turbulenta epoken efter den 11 september 2001.</p>

<p>Simone Weil (1909-1943) var en fransk filosof vars betydelse med tiden ständigt ökar. Då inte bara hennes filosofisk-­litterära verk, utan också myten om henne som en kämpande intellektuell. Hon insåg tidigt nazismens faror och arbetade aktivt mot den, både filosofiskt och handgripligt i motståndsrörelsen.  </p><p><i>En civilisations plågor</i> samlar sex texter av Weil som på olika sätt berör civilisationens kris under 1930- och 1940-talet, inte sällan analyserat genom den antika litteraturen och kulturen. Linn Aplemo har översatt och Christine Zyka har  skrivit efterordet.</p>

Öppningar är ett urval artiklar och kritik som renodlar det korta formatet. Boken är ett associativt flöde av texter om konst, filosofi, idéhistoria och politik. I de små händelserna och biografiska notiserna speglas ett större idésammanhang. Den korta formen förenar konkretion, omedelbarhet och komplexitet; den vill glänta på dörrar till oväntade tankar och sammanhang. Peter Cornell är författare och kritiker på Expressen, tidigare professor i konstens teori och idéhistoria på Konstfack och på Kungl. Konsthögskolan.

Rysslands anfallskrig mot Ukraina utlöser en tumultartad sorgeprocess hos Sofia Parland. Rasande medvetet börjar hon skriva för att förstå vad som lett fram till kriget och vad som driver människor till att stöda det. Hon söker svar i atmosfären i Ryssland på 2010-talet då hon växte upp i Sankt Petersburg, men också i människans natur och instinkter. Går svaret att finna i längtan efter ett hem, i den mänskliga driften att stanna kvar hos den som misshandlar en för att det trots allt finns en trygghet i det? Eller är allt patriarkatets fel? Sofia Parland har inte upplevt 1990-talet, då det nya Ryssland skulle byggas och det fanns hopp. Hon har bara sett förfallet, och vittnar som en av de första om en omtumlande generationsskillnad i sättet att uppfatta världen.   Skrivet på revbenen är en bok om att släpa runt på sitt ryska arv som ett kors, med den långa östgränsen bultande vid tinningen. Om att förlora det man trodde var ett hem, och om den förlorade Sofia. Om våld från ens fädernesland, om våld från ens eget land mot ett annat land - om sorgens våld. Sofia Parlands litterära förebilder är Yahya Hassan, Linda Skugge och Edith Södergran. Deras arv gör hon något alldeles eget av.

<p><i>Våld </i>är en kort men knivskarp textsamling med rötter i en serie undersökande slöjdartiklar i Västerbottens-Kuriren. Från en flyktingförläggning i Jörn där de nyanlända instrueras att fläta näver, till storspovar och spigg och socialbidrag i Kåge. </p><p>Slöjd- och textilhistoria kittas samman med frätande scener ur ett liv, det moderna planlösa irrandet efter sammanhang och tillhörighet. </p><p><i>Våld</i> är delvis prosa, delvis essä, ibland följsam, ibland som hammarslag. Men mest kanske ett angrepp på slöjdens lojhet, små sagor om våldet i varje material och maskin, ett klagorop över samtidens förljugenhet och ett knäfall framför en bleknad kuliss av ett förlorat Iran.</p><p><i>"</i>Våld<i> är ingen berättelse från A till Ö. Det är spridda betraktelser och tankar som sammantaget skapar en helhet. Det är charmigt, allvarligt och humoristiskt. En stor liten bok." </i>BTJ, Ylva Floreman</p><p><i>"Anahita Ghazinezam har skrivit en djupt originell bok. Hantverksskickligt har hon skapat en väv av disparata trådar och den hänger på något underligt vis ihop alldeles utmärkt. Det blir rent av makalöst bra!"</i> Göteborgs-Posten, Eva-Lotta Hultén</p>