Svenska

Augustinus (354 430) intar inte bara rollen som västerlandets störste teolog utan också som en av dess viktigaste tänkare överhuvudtaget. Denna utgåva samlar tre texter skrivna mellan år 387 och 392. Om dialektiken är ett slags lärobok som Augustinus aldrig hade möjlighet att fullborda. Texten uppehåller sig vid dialektik, det vill säga konsten att argumentera, och väcker tanken om att varje ord är tvetydigt och dunkelt utanför ett sammanhang som kan förklara det. På detta tema fortsätter Augustinus i Om läraren, en dialog mellan honom och hans son Adeodatus. Med deras samtal vill Augustinus visa att vi i själva verket inte kan lära oss något genom ord, eftersom vi redan har kunskapen inom oss genom den ende sanne läraren: Kristus. Om nyttan av att tro, skriven till barndomsvännen Honoratus, är den första text Augustinus publicerar efter att ha prästvigts. Precis som Augustinus själv lockades Honoratus av manikéernas lära, en lära som premierade förnuftet framför tron. Augustinus avsikt är att omvända sin vän till den katolska läran, genom att yrka på trons företräde framför vetandet: för att kunna förstå Guds ord måste vi tro på det som vi princpiellt inte kan veta. Men tron på det vi inte vet är inte viktigt bara för Bibeltolkning: hela den mänskliga gemenskapen riskerar att kollapsa utan den troende människan. Tron blir därför det som möjliggör varje dialog, varje tolkning och varje mellanmänskligt möte.

<p><i>Eldens psykoanalys</i> (1949) är en studie av en kraft som fascinerat mänskligheten. Elden undersöks som mytisk kraft, rent vetenskapligt och som känsla. Vad är det med elden som tänder den mänskliga fantasin? Genom boken låter filosofen elden lysa upp det undermedvetna och läsaren får resa in i ett kollektivt psyke. Elden är grundläggande för människan och har format henne till den hon är idag. Boken har ett nyskrivet förord av Monika Kostera.</p><p>Gaston Bachelard (1884-1962) var en fransk filosof och professor vid Sorbonne. I sitt omfattande författarskap om vetenskapsfilosofi och den historiska epistemologin var han en föregångare till senare franska filosofer som Louis Althusser, Michel Foucault och Jacques Derrida. Hans vetenskapsfilosofi koncentrerar sig kring det som kan benämnas som »epistemologiska brott«, ett identifierande av vetenskapernas diskontinuerliga framväxt. Vid sidan av detta filosofiska arbete ägnade han flera studier åt litteratur och undersökte bland annat hur de fyra elementen inverkar på människans fantasi och liv.</p>