Svenska

Darra väster, darra öster. Kraften, kraften i handen. Nio stjärnor i en blomma, en blå blomma på klingan. Trehundra år har gått sedan ringens krig. Mörkrets herres fästning ligger i ruiner och i Midgårds fria länder råder fred och välstånd. Den unge hobbiten Folco har förläst sig på Röda boken och drömmer om äventyr på okända vägar, när en rad oroande händelser som först tycks sakna samband visar sig bära bud om annalkande ofärd. En dag hittas en mördad hobbit i ett dike invid landsvägen och ett gåtfullt sällskap iakttas vid Kummelåsarnas gravkullar. Något har satt Midgård i gungning. Folco Brännbock, Hamfasts son, ger sig ut på en lång vandring i förfädernas spår, men världen är inte längre sig lik. Trilogin »Mörkrets ring« är den ryske fantasyförfattaren Nick Perumovs genombrottsverk och skrevs redan på sovjettiden. Med fantasyeposet »Svärdens väktare« har Perumov gjort sig känd för sitt säregna författarskap, där det goda inte alltid går att skilja från det onda. Utdrag ur boken: »På Folcos högra sida reste sig Gamla skogens höga, mörka mur. Den löpte ett tjugotal mil längs landsvägen och svängde sedan tvärt mot söder, för att lämna plats åt de uråldriga Kummelåsarna - en plats om vilken det ännu viskades hemska ting, det ena värre än det andra. Folco hade hört att området kring Kummelåsarna, som tidigare varit öde och obebott, nyligen åter hade börjat befolkas av människor. Följde man landsvägen rakt österut så kom man till Bri, där det över hela Midgård berömda värdshuset Stegrande ponnyn låg. Hur det såg ut sedan, ännu längre österut, hade Folco inte den ringaste aning om. Det enda han hade hört var att Arnorfolket tagit sig ända bort till ­Väderklint och överallt plöjt upp den bördiga ­jorden som legat i träda. Folco satt av, granskade betslet ännu en gång och justerade sadelväskorna. Brovakterna - hobbitar, beväpnade med bågar och slungor - iakttog honom nyfiket; posteringen hade funnits här i många hundra år, och broväktaryrket gick i arv... Folco sökte efter en ursäkt, för att dröja sig kvar lite längre på platsen. De öppna vidderna lockade, men tanken på det främmande där bortom fick honom att känna sig illa till mods...« KRITIKERRÖSTER OM »SVÄRDENS VÄKTARE«: »Den stora skräcken i Diamantsvärdet och träsvärdet är inte lynchningarna, gruppvåldtäkterna eller den utstuderade tortyr som magikerna är mäktiga. Nej, ty döden kommer inte till slut som en befriare utan är bara ytterligare en plats dit förföljarna kan nå. Nekromantin är utbredd, den otäcka förmågan att väcka döda till viljelöst slavliv. Det får Tolkiens Mordor att verka lika farligt som en stockholmsk korvkiosk en fredagskväll...« Lotta Olsson, Dagens Nyheter »Detta är inget annat än storslagen fantasy i dess svartaste uttryck, att läsas långsamt, fundersamt.« Gull Åkerblom, Bibliotekstjänst

Det var en gång en kvinna som lyckades fly sin styvmoders blodiga källare <br/><br/>När klockan slår midnatt för prinsens årliga vinterbal står Ella i utkanten av Mörkerskogen. All magi inom henne är försvunnen och det enda hon har kvar är en ensam glassko och de slitna trasorna på kroppen. I samma stund bestämmer hon sig för att finna en önskestjärna för att få tillbaka den magi hon förlorat. <br/><br/>På resan möter hon Lumi, en medlare djurviskare som slår följe med Ella. Med hjälp av djuren nås de av ryktet om en önskestjärna i närheten av kungafamiljens vinterslott, men i Mörkerskogen finns värre saker än prinsar och önskestjärnor att oroa sig för. <br/><br/>Under resan tvingas Ella att klara sig utan magi även när det handlar om liv och död. Och när Lumi utmanar Ella på sätt hon aldrig tidigare varit med om börjar Ella ifrågasätta allt. Varför blev hon av med sin magi? Ligger styvmodern bakom trolovningen mellan styvsystern och prinsen? Och vad är Ella villig att ge upp för kärleken?   <br/><br/><br/><br/><i>Önskestjärnor av glas</i> av Olivia Reimhagen är en magisk re-telling av Askungen med nyckfulla stjärnor, mord och oväntad kärlek, i en värld där sagor får liv med en gotisk tvist. Det är andra delen i den fristående serien<i> Skymningssagor</i>.

"Gastkramande dystopi med ljusglimtar."Lotta Olsson, Dagens Nyheter."Bladvändarthriller [...]går helt enkelt inte att sluta läsa."Johanne Hildebrandt, Aftonbladet.Elektronik har inget immunförsvar.Det är något som inte stämmer med de allt fler trasiga telefonerna som har lämnats in för reparation runtom i landet. De är stendöda.Samtidigt börjar en rad oförklarliga händelser i samhället avlösa varandra. Ett fabrikationsfel i bilarnas mikrochips förvandlar snabbt vägarna till bilkyrkogårdar. Tågen drabbas av elfel, hyllorna i affärerna gapar tomma, sommarförkylningarna blir allt segare och strömavbrotten blir en del av den nya vardagen.På Karlsborgs flygplats står elitsoldaten Gustaf Silverbane redo för utlandsinsats när något går fruktansvärt snett och ett eldsken fyller himlen. Survivalisten Filip Stenvik får se sin tidigare hånade hobby förvandlas till blodigt allvar. I den tilltagande ovissheten driver polisen Peter Ragnhell sina redan okonventionella metoder för brottsbekämpning till sin spets. Samtidigt gör programmeraren Anna Ljungberg en upptäckt som hotar att förändra förutsättningarna för allt mänskligt liv på jorden. Eller är det redan för sent?Efter ännu ett strömavbrott förändras allt. Den mörka hösten går in i en stjärnklar vinter där kaos råder och få överlever.Stjärnklart är första delen i en ny efterlängtad serie av författaren till Midvintermörker och Midsommargryning.

BARA HAN KAN RÄDDA VÄRLDEN   <br/><br/>Ryland är ensam överlevande på det sista desperata uppdraget att försöka rädda jorden, om han misslyckas innebär det slutet för mänskligheten.  <br/><br/>Men det vet inte Ryland, för han vet ingenting. Inte ens vem han själv är. <br/><br/>Miljontals mil hemifrån, med endast två döda astronauter som medpassagerare, inser Ryland att han måste rädda sig själv, för att kunna rädda världen. Men först måste han ta reda på vem, eller kanske snarare vad, det är som plötsligt gör honom sällskap     <br/><br/><i><b>UPPDRAG HAIL MARY</b></i> handlar, liksom <i>The Martian</i>, om en övergiven rymdhjälte och den vetenskapliga humorns uppfinningsrikedom. Det är en sylvass, smart och dystopisk rymdskildring som bjuder på underhållande problemlösning och häpnadsväckande förveckningar som tar oss långt bortom vår vildaste fantasi.    <br/><br/>Barack Obama har tipsat om boken tillika Bill Gates, som sagt: <i>Även om du inte är ett stort sci-fi-fan är </i>Uppdrag Hail Mary<i> verkligen underhållande.</i> <br/><br/><b>ANDY WEIR</b> är rymndnörden som fick sitt första programmerjobb vid femton års ålder. Han släppte sin debutroman, <i>The Martian</i>, ungefär samtidigt som vatten upptäcktes på mars och boken gick raka vägen upp till en förstaplacering på <i>New York Times</i>. Efter att ha sålt mer än 3 miljoner böcker runt om världen, varav närmare 50 000 exemplar bara i Sverige, har  förväntningarna på <i>Uppdrag Hail Mary</i> varit höga, och infriats. Hans nya berättelse om en ensam hjälte som tvingas förlita sig på sin egen intelligens för att överleva har hyllats av både kritikerkår och läsare världen över. <br/><br/><i>Din inre rymdnörd kommer att vara fnittrigt glad från första till sista sidan</i>.  <b>Amelia</b><br/><br/><b><i></i></b><i>En perfekt blandning av sci-fi och fantasy.</i> <b>Smålandsposten</b><br/><br/><i>Det som gjort mig mest intresserad av fysik sedan skolan är när jag denna sommar var fast i boken</i> Uppdrag Hail Mary. <b>Dagens Industri, Jan Gradvall</b><br/><br/><i>För alla som är nyfikna på vetenskap är detta storslagna rymdepos ett måste.</i> <b>Tidningen Ångermanland</b><br/><br/><i>Det är kittlande när hela jordens överlevnad står på spel, och vi befinner oss långt längre bort än på en välbekant grannplanet. Weirs kärlek till naturvetenskapen är påtaglig och bidrar även här med en detaljrikedom som ger berättelsen trovärdighet.</i> <b>Bibliotekstjänst</b>

Det var en gång en blodhäxa som mötte en ulv i skogen   <br/><br/>Ophelia är en av få blodhäxor som finns kvar av det tidigare kraftfulla folket. De är tvingade till exil och har förlorat både sitt hem och sin frihet. Många har dödats för att sedan brännas på bål, tagna av ulven. Rovdjuret som vandrar outtröttligt i skogen, springer på nedtrampade stigar och vädrar mot himlen under fullmånens sken. Med hat i hjärtat och blodsmak på tungan jagar de efter doften av häxor. Blodhäxor.  <br/><br/>Mormodern vägrar låta sig kuvas och bor utanför deras skyddade by, ensam i skogen. Ophelia bestämmer sig för att besöka henne en tidig vintermorgon. Väl medveten om faran hon utsätter sig för. Och hon hinner inte långt förrän hon hamnar öga mot öga med ulven. <br/><br/>Mötet med rovdjuret utvecklar sig inte som hon har tänkt sig och de båda tvingas förlita sig på den andra när midvinternatten är nära förstående. En natt som innehåller mycket värre saker än blodhäxor och ulvar.   <br/><br/><i>Röda spår i snö</i> av Caroline Hurtig är en magisk re-telling av Rödluvan med förbjuden kärlek, mörker och olika grå skalor av ondska och godhet, i en värld där sagor får liv med en gotisk tvist. Den är första delen i den fristående serien <i>Skymningssagor.</i>  

MOSKVA ÅR 2035.  <br/><br/>Efter atomkriget som ödelade jorden har en människo­spillra tjugo år senare skapat en ny civilisation i Moskvas vidsträckta tunnelbana. I underjorden jäser konflik­terna när en okänd röta drabbar de livsviktiga svamp­odlingarna. Hela metron hotas av utplåning. Men är invånarna verkligen de enda överlevarna? Finns det kanske fler städer som har klarat sig i atomvintern? Artiom, som redan räddat metron från undergång, är besatt av idén att finna en drägligare boplats och ger sig nästan dagligen ut i stadens livsfientliga ruinlandskap, klättrar upp i de övergivna höghusen och söker kontakt med omvärlden med hjälp av en gammal arméradio. Men etern är död.  <br/><br/>METRO 2035 är en fristående och avslutande fortsättning på succé­böckerna <i>Metro 2033 </i>och <i>Metro 2034</i>. De bygger på sovjetiska myter om en hemlig stad under jorden och det faktum att Moskvametron byggdes för att motstå en kärnvapenattack. Böckerna har gjort succé och sålt i över 120000 exemplar bara i Sverige. Det finns även ett datorspel med samma namn.  <br/><br/><br/><br/>»Det är en ruggig, klaustrofobisk, övertygande roman präglad av paranoia.«  Jonas Thente, Dagens Nyheter

MOSKVA ÅR 2033. Civilisationens nordligaste utpost, en ensam metrostation, attackeras av gåtfulla varelser som uppstått i det sista kriget. Världen ligger i ruiner, jordytan är kontaminerad och ett rov för solens dödliga strålar. En sista människospillra har sökt skydd i Moskva-metron, världens största atombombssäkra bunker, där stationerna har omvandlats till små statsstater med egna ideologier och styrelseskick. Överallt pågår en ständig kamp om livsutrymmet, vattenfiltren, elaggregaten och svampodlingarna, alltmedan mörkret och fasan härskar i tunnlarna. En ung man tvingas ut på en farlig vandring genom den underjordiska labyrinten av tunnlar, schakt och sidospår, där ingen vet vad som väntar bakom nästa kurva.<br/><br/><br/>METRO 2033 bygger på sovjetiska myter om en hemlig stad under jorden och det faktum att Moskvametron byggdes för att motstå en kärnvapenattack. Boken har gjort succé i hemlandet och översatts till ett stort antal språk. Det finns även två datorspel som bygger på boken, med manus av författaren själv.<br/><br/><br/><br/>KRITIKERRÖSTER <br/><br/>»Om jag någon gång reser till Moskva kommer jag att ta med mig Dmitrij Gluchovskijs dystopiska roman Metro 2033 och ägna dagarna åt att åka runt i tunnelbanan och station för station bocka av skådeplatserna i denna ryska bästsäljare. Jag är normalt ganska sval inför framtidsscenarier med sf-inslag, men Gluchovskij bryter ner mitt motstånd mot genren och drar mig med på en svindlande, omtumlande färd genom Moskvas underjordiska tunnelsystem.« Nils Schwarz, Expressen <br/><br/>»Författaren har skapat ett häftigt och originellt fantasirike av Moskvas tunnelbana En suverän debut.« Spiegel »Årets bok!« Moscow Times <br/><br/><br/><br/>UTDRAG UR BOKEN:<br/><br/>»Mannen som gick längst bak i ledet kände sig uppenbarligen illa till mods och kastade hela tiden ängsliga blickar över axeln. Varje ensam vandrare i metron var förtrogen med den känslan. Det fanns till och med en särskild beteckning för den: tunnelångest. När man går genom en tunnel, i synnerhet med en dålig lampa, känns det alltid som om faran närmar sig bakifrån. Ibland blir känslan så intensiv att man tycker sig förnimma en tung blick i ryggen, eller inte ens blick... Vem vet vem eller vad som döljer sig i mörkret och hur den eller det uppfattar världen? Till slut blir anspänningen så outhärdlig att man inte står ut längre, man snurrar runt, blixtsnabbt, och viftar med ljusstrålen i det svarta - men ingen där... Tystnad... Tomhet ... Allt verkar lugnt. Men medan man tittar bakåt, kisar in i mörkret tills ögonen värker, förtätas känslan på nytt av faran som närmar sig bakom ryggen, och återigen växer behovet av att vända sig om och lysa med lampan i tunneln - är det någon där, har någon smugit sig fram, medan man tittade åt andra hållet... «