Svenska

<p>Simone Weil (1909-1943) var en fransk filosof vars betydelse med tiden ständigt ökar. Då inte bara hennes filosofisk-­litterära verk, utan också myten om henne som en kämpande intellektuell. Hon insåg tidigt nazismens faror och arbetade aktivt mot den, både filosofiskt och handgripligt i motståndsrörelsen.  </p><p><i>En civilisations plågor</i> samlar sex texter av Weil som på olika sätt berör civilisationens kris under 1930- och 1940-talet, inte sällan analyserat genom den antika litteraturen och kulturen. Linn Aplemo har översatt och Christine Zyka har  skrivit efterordet.</p>

Öppningar är ett urval artiklar och kritik som renodlar det korta formatet. Boken är ett associativt flöde av texter om konst, filosofi, idéhistoria och politik. I de små händelserna och biografiska notiserna speglas ett större idésammanhang. Den korta formen förenar konkretion, omedelbarhet och komplexitet; den vill glänta på dörrar till oväntade tankar och sammanhang. Peter Cornell är författare och kritiker på Expressen, tidigare professor i konstens teori och idéhistoria på Konstfack och på Kungl. Konsthögskolan.

Två essäsamlingar i en dubbelvolym med efterskrift och kommentarer av Nils Gösta Valdén. Fjärde volymen i den pågående utgivningen av Ekelunds samlade verk med kommentarer.

Rysslands anfallskrig mot Ukraina utlöser en tumultartad sorgeprocess hos Sofia Parland. Rasande medvetet börjar hon skriva för att förstå vad som lett fram till kriget och vad som driver människor till att stöda det. Hon söker svar i atmosfären i Ryssland på 2010-talet då hon växte upp i Sankt Petersburg, men också i människans natur och instinkter. Går svaret att finna i längtan efter ett hem, i den mänskliga driften att stanna kvar hos den som misshandlar en för att det trots allt finns en trygghet i det? Eller är allt patriarkatets fel? Sofia Parland har inte upplevt 1990-talet, då det nya Ryssland skulle byggas och det fanns hopp. Hon har bara sett förfallet, och vittnar som en av de första om en omtumlande generationsskillnad i sättet att uppfatta världen.   Skrivet på revbenen är en bok om att släpa runt på sitt ryska arv som ett kors, med den långa östgränsen bultande vid tinningen. Om att förlora det man trodde var ett hem, och om den förlorade Sofia. Om våld från ens fädernesland, om våld från ens eget land mot ett annat land - om sorgens våld. Sofia Parlands litterära förebilder är Yahya Hassan, Linda Skugge och Edith Södergran. Deras arv gör hon något alldeles eget av.

<p></p><p>Författaren Jamaica Kincaid reser till Nepal för att samla fröer till sin trädgård. I tre veckor vandrar hon upp och ner bland Himalayas sluttningar och blir betagen av det storslagna landskapet, de otillgängliga byarna och de tio meter höga rhododendronbuskarna. Men i bergen lurar också mindre trevliga inslag, såsom blodiglar och den maoistiska gerillan som satt skräck i lokalbefolkningen. Och längs vägen får hon syn på sig själv -- flickan som växte upp på en karibisk ö där man odlade för att äta, som nu är så privilegierad att hon befinner sig på expedition på andra sidan världen för att hitta de mest fantastiska prydnadsväxter till sin villaträdgård. </p><p><i>Bland blommor</i> är en blandning av reseskildring, essä och memoar som ursprungligen beställdes av tidskriften National Geographics förlag. Idag, tjugo år senare, är den en viktig del av Jamaica Kincaids mångsidiga författarskap. Den här utgåvan innehåller ett nyskrivet förord av författaren. </p><p><b>Jamaica Kincaid</b> föddes 1949 som Elaine Potter Richardson på den karibiska ön Antigua. Hon är författare till romaner som <i>Lucy</i>, <i>Annie John</i> och <i>Min mors självbiografi</i>, men har också tidigare skrivit om odling och växter i <i>(Boken om) Min trädgård:</i> (Tranan 2020). Kincaid är en författare med ett helt eget uttryck och med en förmåga att på samma gång grotta ner sig i detaljer och levandegöra det stora sammanhanget, ibland i en och samma mening. </p><p><b>Niclas Nilsson</b> är en av Sveriges mest ansedda översättare från engelska. Han har tidigare översatt flera av Kincaids romaner, men även författare som George Saunders, Marilynne Robinson och Anne Sexton.<br/></p>

<p>I Fördelen med att bli gammal berättar Carl-Göran Ekerwald om sina upplevelser av att tillhöra åldringarnas skara. Sittande på själva tröskeln till det okända söker författaren, född 1923, klarlägga sina känslor och upplevelser inför det defini­tiva uppbrottet. Han noterar för­visso en allt mer motvillig kropp och ett bitvis opålitligt minne, men kan samtidigt se positiva saker med den tilltagande åldern: Ett långt livs erfarenheter. En cancertumör som inte behöver behandlas. En nyfunnen känsla av autenticitet. En förhöjd livskänsla.</p><p>»Nu gäller det bara att leva, att smaka på det rena och oanfrätta män­ni­sko­livets återstående minuter och sekunder.  </p><p>För att bli mottagare av denna stora fördel är det klokt att sluta upp att veta och vilja och så långt möjligt bli utom sig . När det surrar för mycket i ens skalle är det ett gott knep att medvetet och aktivt rikta all uppmärksamhet på något fenomen som är närvarande. Lever man här på jorden finns en himmel att betrakta.</p><p>Väl påpälsad sitter Gammal på sin altan och följer med blicken molnens rörelser, regndropparna som studsar mot lönnens blad, snökornen som virvlar än från höger, än från vänster. Här är fåglarnas flykt något av en uppen­barelse vad man tidigare inte alls fäste sig vid har nu plötsligt fått en mental tyngd.</p><p>Timme på timme. Inte låta sig distraheras. Dyker det upp en förlupen liten tanke bort med den. Och fortsätt att vara »öga« precis så som du var när du nyfödd och häpet kastade en blick ut i den besyn­nerliga och gåtfulla jordiska tillvaron.« CARL-GÖRAN EKERWALD</p><p>Carl-Göran Ekerwald är författare till över femtio böcker: romaner, noveller, essäer, biografier och dikter.</p>

<i>»Jag ger mig upp mot toppen av Hunneberg på en bred asfaltsväg. Det är väldigt välordnat allting. Här finns informationstavlor så fort man undrar något och tydligt utmärkta stigar. Jag går till torpet Löne: alla byggnader utom jordkällaren är borta, men man håller efter gräs och äng. När jag fortsätter mot Grinnsjö talar en skylt om att jag går igenom Öjemossens naturreservat. Här befinner du dig på bergets lägsta punkt, står det.<br/><br/>Jag är född och uppvuxen i Västergötland och har i stort sett aldrig bott någon annanstans, så det är klart att jag älskar landskapet. Men jag tycker att det här borde vara oemotståndligt för vem som helst: bergets lägsta punkt.<br/><br/>Matterhorn är 4478 meter högt. Ja, men hur lågt är det? undrar västgöten.»</i><br/><br/>Erik Andersson tycker om att gå runt saker. Han har gått runt Kungsholmen och Södermalm; han har gått runt i Dublin, Kalmar och Philadelphia; men allra bäst trivs han när han får gå runt på den västgötska landsbygden.<br/><br/>Han tycker om att åka ut och han tycker om att komma hem. För att liksom både äta kakan och ha den kvar bestämde han sig för att enbart besöka de socknar i Västergötland som heter någonting med hem - öppet som i Varnhem och Gudhem, eller mera dolt som i Lerum, Hajom och Våmb. De är femtio stycken allt som allt, och han har kringströvat dem under loppet av några år och samvetsgrant nedtecknat sina upplevelser av var och en.<br/><br/>Fram tonar bilden av en landsbygd som kan tyckas bestå mest av åkrar och skog, men som i själva verket är mångskiftande och bjuder på stillsam dramatik och en och annan överraskning.<br/><br/>Erik Andersson debuterade som översättare 1984 och har sedan dess givit ut sextio översättningar av irländska, engelska, skotska och amerikanska författare. De mest omfattande arbetena har han beskrivit i två böcker: "Översättarens anmärkningar" (om Tolkiens Ringarnas herre) och "Dag ut och dag in med en dag i Dublin" (om Joyces Ulysses). Han har också skrivit en novellsamling, en essäsamling och fem romaner. De båda senaste romanerna skildrar möten med främmande kulturer: "Västergötland i Den larmande hopens dal" (2008) och "Centralasien i Indialänderna" (2015).