Svenska

<p>Följ med multikonstnären Cilla Ramnek till elva olika verkstäder, alla lika magiska platser var och en på sitt sätt. Vi besöker bland annat korgmakare Erica Larsson. Ericas farfar samarbetade med Josef Frank och än idag är det Larsson Korgmakare som tillverkar de rottingmöbler som ritats av Frank och som säljs på Svenskt Tenn. Besök görs också hos syskonen Renée och Niclas Kuhn - fjärde generationens konstglasmästare, vars farfarsfar gesällvandrade genom Tyskland i slutet av 1800-talet för att så småningom hamna i Stockholm där han etablerade ett konstglasmästeri.</p> <br/> <p>Cilla besöker också Norrbacka Tryckeri, Brunells Konstsmide, E. Pettersson Konstgjuteri och Dramatens dekorateljéer, och man blir lika betagen varje gång. De patinerade miljöerna skapar en atmosfär av historia, gediget kunnande och beredskap att praktiskt gripa sig an både större och mindre projekt. Flera av hantverkarna är så kallade mästare, med traditioner i den egna familjen flera generationer tillbaka.</p> <br/> <p>Vi får höra historier om specialritade rottingstolar för badhus på femtiotalet, damma av lampetter som skulle till en cirkus men aldrig hämtades av kunden, bläddra bland akvarellmålade ritningar och titta på grönmönstrade blyinfattade fönster på väg att monteras i Stadshuset.</p> <br/> <p> <strong>Cilla Ramnek </strong>är konstnär och kreatör. Hon formger, undervisar, handleder, inreder, kurerar utställningar, stylar och har haft egna utställningar i Stockholm, Paris, Tokyo och Moskva. Cilla har också skrivit fera böcker, senast <em>Från ateljén, en bok om att göra</em> (2015).</p>

<p>Att gå är en vardaglig och ofta oreflekterad aktivitet, men kan även vara en betydelsebärande handling. Hur, var, när och varför vi går säger mycket om vilka vi är. Vad det betyder att gå kan variera avsevärt beroende på tid och plats. Samtidigt är våra rörelsemönster ett av våra främsta sätt att uppleva och få information om omvärlden. Etnologen Susanne Österlund-Pötzsch studerar gående som en central kulturell praktik via ett rikt material med betoning på nordiska förhållanden. Finns det ett nordiskt sätt att gå, vad är en turistisk gångart, vilka förhållanden finns mellan ritual och gående, har gående en minnesbärande och narrativ potential -- det är några av frågorna som diskuteras. Genom att uppmärksamma gående som upplevelse och uttrycksform undersöker författaren olika förhållningssätt till rumslighet och tid, inte minst vad gäller kollektiva och personliga minnen.    </p><p>Susanne Österlund-Pötzsch är arkivarie med inriktning på traditionsmaterial. Hon är docent i nordisk folkloristik vid Åbo Akademi och disputerade 2003 med avhandlingen <i>American Plus. Etnisk identitet hos finlandssvenska ättlingar i Nordamerika</i>. Hon har forskat och skrivit artiklar om bland annat mobilitet, vardagliga rörelsemönster, plats och performans.  </p>

<p>Hemslöjdsrörelsens ideologiska utgångspunkter är väl beskrivna, men vilket genomslag hade dess retorik i den faktiska verksamheten i hemslöjdsföreningarnas arbete? <i>Retorik och praktik</i> undersöker hur väl hemslöjdsföreningens tidiga historia och senare tiders historieskrivning överensstämmer och granskar utsagor om dess betydelse och verksamhet. Vi får här ta del av hur Gestriklands hem­slöjdsförening under perioden 1912-1930 förhöll sig till de för hemslöjdsrörelsen centrala begreppen hjälp till självhjälp och ortskaraktär i både muntlig och skriftlig retorik samt hur dess praktiska verksamhet lyftes fram. </p><p>Rose Ericsson analyserar hur hemslöjdsrörelsen tog sig an uppgiften att bevara, återskapa och föra vidare tidigare generationers traditioner med exemplet Gestriklands hemslöjdsförening som utgångspunkt. Varför och hur startade hemslöjdsrörelsen och på vilka bevekelsegrunder arbetade den? Hemslöjdsrörelsen vid 1900-talets början sätts in i en bredare samhällskontext. Genom studiet av två stora och hittills obeforskade arkiv på Länsmuseet Gävleborg har Gestriklands hemslöjdsförenings tidiga verksamhet och historia kunnat belysas och en mer nyanserad bild av hemslöjdsrörelsen får träda fram. </p>

<p><b></b>Ortala bruk i Väddö socken i norra Roslagen var en gång ett av landets viktigaste järnbruk. Verksamheten är nedlagd sedan länge, men spåren finns kvar. De finns ute i landskapet som vattenfyllda gruvhål och övervuxna husgrunder. De finns inom bruksområdet i det strömmande vattnet och i de fördämningar som en gång var förutsättningen för driften av masugn, sångjärnshammare och smedja. Kolhuset från 1700-talet, mjölkvarnen från 1800-talet och sågverket från 1900-talet står kvar som frysta arbetsplatser som om arbetarna nyss låst dörren och gått hem. Med hjälp av gamla kartor, arkivhandlingar och berättelser från förr rekonstrueras bilden av den spännande bruksmiljö som en gång varit. Genom nytagna foton dokumenteras och levandegörs det som fortfarande är. </p><p>Med människan i centrum skildras nu järnbrukets egen värld, rikt illustrerad med nytaget bildmaterial, kompletterat med äldre foton. I boken möter vi skomakaren, skolmästaren, mästersmeden och koldrängen. Alla har de levt och verkat vid bruket, ett samhälle i miniatyr, befolkat av arbetare med en eftertraktad specialkompetens från andra länder och styrt av företagsledare med internationella nätverk.</p><p><b>Eva Sundström</b> har under många år arbetat med industrihistoria på Sörmlands museum. Hon har en fil.kand. och magisterexamen i kulturhistoriska ämnen vid Uppsala universitet samt en kulturvetarexamen vid Stockholms universitet där hon även studerat arkitekturhistoria och kulturarv. </p><p><b>Johan Knutsson</b> är fil.dr. i konstvetenskap och professor i möbelkultur vid Linköpings universitet och Nordiska museet. Han har under många år publicerat en lång rad böcker inom arkitektur, möbler, hantverk, slöjd och inredning. </p><p><b>Peter Segemark</b> har sedan 1970-talet varit verksam som fotograf vid Nordiska museet, med en gedigen erfarenhet av fotografering och kulturhistoriska miljöer och föremål. Han har ett stort intresse för stämningsfulla platser och för utmaningar under fältmässiga förhållanden.</p>

<p><u><b>Dit Vinden bär oss - balttyskarnas exodus</b></u></p><p>Illustrerat med dokumentära bilder i ett mäktigt epos berättar diplomarkitekten Björn Kopf sin släkts och därmed balttyskarna historia.</p><p>När min gotländska mor Karin gifte sig med en balttysk civilekonom och flyttade till Estland 1937 anade hon inte vart det skulle leda. Hitler och Stalin delade upp Östeuropa mellan sig och balttyskarna hamnade i västra Polen. Karins 70 brev till föräldrarna i Visby utgör den kronologiska stomme som jag har kompletterat med hennes, släktens och vännernas berättelser. När bomberna föll och vi alla flydde västerut undan ryssen blev det kaos. Mina föräldrar återförenades 1946 och lyckades bygga upp ett nytt välstånd i Sverige efter kriget. Jag har skildrat vad som hände den nu upplösta balttyska folkgruppen med min släkt som exempel. Balttyskarnas öde är inte tidigare skildrat i Sverige.                                                <b><i>Björn Kopf </i></b>  </p><p>I sin bok har Kopf berättat historien om balttyskarnas exodus i form av en släktkrönika, med sin egen familj som exempel på vilka konsekvenser det senaste seklets politiska beslut och militära kraftmätningar har fått för enskilda individer, vars enda fel har varit att de bott på utsatta platser som kommit i vägen för diktatorernas ambitioner. Det är framför allt en avslöjande berättelse om hur ett folk i vår omedelbara närhet gick under en tragedi som aldrig tidigare har varit föremål för forskning och redovisning i Sverige.                                     <b> </b><i><b>Ur professor Dick Harrisons förord</b></i></p><p><i><b></b></i><u><b>Författaren</b></u></p><p><b>Björn Kopf</b> föddes i den polska staden Pozna 1940. Barndomen var harmonisk, trots pågående världskrig. När bomberna föll och mor och barn tvingades fly undan ryssarna blev det kaos. Med de Vita Bussarna kom de till Sverige. Hos morföräldrarna i Visby läktes trauman när familjen kunde återförenas. Han tog studenten i Jönköping och utbildade sig till arkitekt i Zürich. Efter en karriär som plan- och stadsarkitekt blev han förvaltare av egna fastigheter. 2004 anordnade han en utställning om sin farfar mästerguldsmeden Joseph Kopf i Tallinn. Med denna bok om sitt och balttyskarnas öde debuterar han som författare. </p>

<p>För hundra år sedan svepte röken från tusentals kolmilor över skogsbygderna runt järnbruken. Kolarna vaktade milorna dygnet runt, ett fritt och farligt arbete. Många författare har gett uttryck åt dess poesi och myter. Boken tar sin början i forntidens kolningsgropar och leder fram till dagens handel med grillkol. Här beskrivs också hur man gör en kolmila, även i mindre format för det egna grönsakslandet.</p><p>Gunnar Nygren är professor em. i journalistik vid Södertörns högskola. Han har en bakgrund som journalist och under somrarna är han kolare vid Skottvångs gruva i Sörmland.</p>