Svenska

<p>Skam är en naturlig reaktion som vi har med oss från födseln. Men vad är det som gör att vi drar oss tillbaka när vi blir rädda för att mista vår värdighet eller inte bli accepterade?<br/>Skamkänslan kan dölja sig bakom andra känslor som det är lättare att förhålla sig till. En sådan reaktion är att gömma sig. Den här boken sätter sökarljuset på vad skam är och utmanar oss att komma till rätta med våra egna skamkänslor. <i>Vi kan ha svårt att möta andra om vi inte vågar ett ärligt möte med oss själva</i>.<br/>Boken är skriven för den som vill lära sig mer om sig själv och sina egna reaktioner. Författaren vänder sig främst till medarbetare i kyrka och församling och inte minst de som jobbar med förkunnelse, samtal och själavård. Den svenska utgåvan har delvis redigerats och omarbetats till svenska förhållanden.</p><p><b>Berit Okkenhaug</b> har varit präst vid Institutt for Sjelesorg, Modum Bad, hon har varit församlingspräst, sjukhuspräst och lärare i själavård vid Det teologiske Menighetsfakultetet i Oslo. Berit har även varit lärare vid S:t Lukas själavårdsutbildningar och är en uppskattad föreläsare i Sverige och Norge. Hon har tidigare gett ut boken Själavård - En grundbok på svenska.</p><p><b>Anders Persson</b>, som översatt och bearbetat boken, är pastor inom Equmeniakyrkan. Han har haft det personliga samtalet som ett viktigt redskap i själavården inom sina arbeten som församlingspastor, studentpastor och nu som sjukhuspastor. Under en längre period arbetade han även inom S:t Lukas med samtal, handledning och utbildning. Han är fortsatt lärare på S:t Lukas själavårdsutbildningar och handleder präster, pastorer och diakoner.</p><p><b>Ingrid Svanell</b> har bearbetat boken tillsammans med Anders Persson, hon är pastor inom Pingströrelsen och arbetar som sjukhuspastor och är kursansvarig för själavårdsutbildningen på June folkhögskola. Hon har arbetat med samtal och handledning i församlingstjänster och som<br/>verksamhetsledare i Pingst- Fria församlingar i samverkan.<br/></p>

Utbrändhet, gå in i väggen och att prestera till bristningsgränsen är ord vars namn du enbart använder slösaktigt tills den dagen du själv blir drabbad. Två unga kvinnor skriver utifrån sina egna erfarenheter och lyfter frågor som rör föreställningar om utbrändhet och vad dessa föreställningar gör med kvinnor idag och i morgon. Ofta säger vi att det är de duktiga flickorna som drabbas av utbrändhet. I själva verket kan duktighet vara en nödvändig drivkraft och författarna vill med boken hjälpa läsaren att leta upp dörren till sitt eget värde och sin egen rätt att vara kompetent, duktig och värdefull.

Det här är Alf Nilssons fjärde bok om Homo psychicus, den psykiska människan. De tre tidigare böckerna är Om Homo psychicus uppkomst (2005), Det omedvetna i nya perspektiv (2009) och Det främmande, det kusliga och tankens brist (2011). Med avstamp i utvecklingsperspektivet, den evolutionära utvecklingen såväl som barnets ontogenetiska utveckling, har författaren tidigare härlett människan som både affektiv föreställningsvarelse och operativ handlings- och kognitiv varelse. Som övergripande ordning för härledningen ställs den analoga principen mot den digitala. I den här boken förankras de båda principerna i den evolutionärt ursprungliga enfalden affekterna som enfald respektive tvåfalden operationen som tvåfald. Med detta är grunden lagd för Homo psychicus i riktning mot mångfald. Den tar sig bland annat uttryck i språket med den operativt förankrade syntaxen och den affektivt föreställningsgrundade semantiken. Med referens i den allmänna beskrivningen av Homo psychicus frilägger Nilsson psykopatologierna i den epigenetiska utvecklingen, den enskilda individens utveckling. Systematiskt insatta i epigenesen illustreras olika psykopatologiska tillstånd med PORT Percept-genetic Object-Relation Test. PORT är framtaget och utprövat av författaren som klinisk forskare inom ramen för Lundaskolan eller den perceptgenetiska traditionen.<br/>Alf Nilsson är professor emeritus. Han var verksam som professor i klinisk psykologi 19862001 vid Institutionen för psykologi, Lunds universitet. Författaren är legitimerad psykolog och psykoterapeut.

Kort historik I början av 1990-talet möttes erfarenheter från två olika områden och gav så småningom upphov till "Marte Meo och samordningssamtal" (MOS). För det första var det mina erfarenheter av hur samarbetet mellan olika verksamheter fungerade. I mitt arbete som verksamhetshandledare träffade jag ofta samma barn, men i olika professionella sammanhang. Barnen och deras familjer hade hänvisats till olika verksamheter och bakom detta fanns ofta ofta en pedagog som uttryckte sin oro för barnets utveckling. Skolans beskrivning av de här barnen var vanligtvis att de hade problem i samspel med andra och inlärningssvårigheter. Det var också vanligt att de verksamheter som barnen hade hänvisats till - socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin - inte definierade problemet på samma sätt som skolan. Detsamma gällde ibland också barnets föräldrar. Däremot var personalen i de olika verksamheterna överens om att familjen borde få någon form av hjälp, och att den insatsen - förhoppningsvis - skulle leda till att barnet skulle klara sig bättre i skolan. Det hände också att man personalen inom de olika verksamheterna hade olika åsikter om hur allvarligt barnets problem var eller om vems ansvar det var att hjälpa till. Fler än en gång blev jag vittne till hur skolor och andra verksamheter kritiserade varandra och ifrågasatte de andras sätt att definiera och hantera sitt professionella ansvar. Dessa erfarenheter stärkte övertygelsen att det måste finnas ett relativt enkelt och praktiskt genomförbart sätt för dessa verksamheter - som samhället har skapat för att garantera barnens trygghet och utveckling - att samarbeta effektivare och samordna sina resurser och kunskaper bättre. Ett annat tydligt mönster var att om barnets föräldrar inte delade de professionellas syn på barnets behov av hjälp, uppstod ibland en konflikt som ofta ledde till att barnet inte fick något stöd alls. För det andra var det de möjligheter jag såg att stödja barn, föräldrar och pedagoger i samband med att jag kom i kontakt med den videobaserade modellen Marte Meo. I slutet av 80-talet hjälpte jag till att introducera Marte Meo i Sverige, och trots att man då inte visste något om modellens effekt, annat än genom anekdoter, stod det snabbt klart att det fanns ett stort intresse för att implementera metoden i olika professionella sammanhang. En kollega och vän, professor Kjell Hansson, påminde mig ständigt om bristen på evidens och i synnerhet om det ansvarslösa i att introducera en modell vars effekter var okända. Hans vänskapliga påtryckningar var till stor hjälp och ledde till beslutet att genomföra en vetenskaplig undersökning av modellen och dess effekter. Dessa båda erfarenheter var utgångsläget för det som senare blev MOS. En av grundtankarna för modellen är att barnet kan erbjudas hjälp i det sammanhang där problemet först observerades och identifierades, i detta fall skolan. I praktiken betyder detta att skolan kontaktar föräldrarna för att be om deras tillåtelse, så att läraren kan få extra stöd i klassrummet för att hjälpa deras barn bättre. Enligt vår erfarenhet tackar få föräldrar nej till ett sådant erbjudande. I ett tidigt planeringsstadium av ett pilotprojekt visade det sig att det behövdes någon form av social konstruktion, en berättelse som alla parter kunde acceptera, för att samordna systemet skola/föräldrar och skapa en samarbetsfrämjande ram. En sådan ram skulle göra det lättare att samordna föräldrar och lärare i sina ansträngningar att stödja det enskilda barnet. Idén om hur detta skulle ske i praktiken var inledningsvis gaska vag, men när leg.psykolog Ulf Axberg inbjöds att hjälpa till med utformningen av denna del av projektet, blev det en lyckoträff. Han tillförde både teoretisk och praktisk klarhet till arbetet, studerade det vetenskapligt och skrev så småningom ett vetenskapligt arbete om arbetet, detta ingick i hans dokorsavhandling(Axberg m.fl.,2006). Kjell Hansson fortsatte att bidra med ett ovärderligt samarbete under utvecklingen av MOS och i samband med forskningsarbetet för att utvärdera modellens effekt. Han var en ständig diskussionspartner och konstruktiv kritiker under skrivprocessen. Det med stor saknad jag skriver att Kjell Hansson hastigt avled i mars 2013. Ingegerd Wirtberg

Under tjugofem år som privatpraktiserande psykoterapeut i Stockholm har jag arbetat med patienter som lider av svåra känslomässiga bristtillstånd. I nära samarbete får jag varje dag och timme delta i ett kontinuerligt lärande och värdefull kunskap har kommit mig till del under åren. Jag tror mig förstå att min kunskap och arbetssätt som psykoterapeut inte är allmängiltig. Flera av mina patienter har gått i andra terapier utan att ha fått hjälp med eller förståelse för sin tidiga problematik. En mer intellektuell psykoterapiansats har betonats i dessa terapier. Denna bok handlar om långvarig psykoterapi med svårt traumatiserade patienter som lider av djupa känslomässiga bristtillstånd och lever i outhärdlig existentiell ensamhet och isolering. Johan Beck-Friis talar i sina böcker om den "smärtsamma känslolösheten", anestesia dolorosa på latin, ett talande begrepp som speglar ett typiskt depressivt symtom. Det handlar om den plågsamma förnimmelsen att vara utan känslor och samtidigt uppleva smärtan av att vara inlåst i sig själv. Att vara utestängd från gemenskap med andra och samtidigt inte kunna bryta denna onda cirkel, ger plågsamma känslor av utanförskap.Ett tillstånd av tomhet som man måste fylla och kompensera. Det gör oändligt ont att inte kunna känna. Anestesia dolorosa innebär att vara medveten om omognaden men samtidigt oförmögen och förlamad att kunna göra något åt den. Den depressive känner sig också ensam ansvarig för sin svårighet. Självhatet och självbestraffningen blir istället följden. "Det osynliga traumat" är mitt arbetsnamn på dessa svåra bristtillstånd, denna djupfrysta problematik med sina bottenfrusna känslor. Det sanna självet ligger gömt under många lager av rädslor, rädslor som sträcker sig från en stilla oro ner till djup desperation, panik, skräck och fasa. Rädslor som handlar om att vara dålig och värdelös och leva med djupaste skam. Rädslor för att jag som terapeut inte heller ska förstå, inte heller kunna se det gömda självet, inte heller tycka om det. Att också jag ska nedvärdera och hata självet, också invadera, utnyttja och använda självet för egna behov, också vilja lämna det, också svika det och framför allt inte heller orka med det. Alla lager måste vi igenom och det tar tid, ofta mycket lång tid. Men i djupet lever det sanna självet instängt och nerfruset, det övervintrar i sitt skyddande hölje, i sin glaskupa, i sitt utanförskap av djupaste nöd och det har aldrig förlorat hoppet helt. Det spirande självet väntar och hoppas på att någon ska se och förstå. Ett ömtåligt hopp om att det ska vara möjligt att få gå tillbaka och åter påbörja den process som avbrutits. Jag tänker på att de människor som kommit in genom min mottagningsdörr och vågat stanna kvar är oerhört modiga. Dessa tappra som vill, kan och är redo att tillsammans med mig gå till botten med sina inre trauman. Som de så ofta sagt: "Jag hade inget val! Det handlade om liv eller död!" Denna inre livskraft som grep tag, berörde och väckte upp mina moderskänslor till ytan. Jag visste därmed att vårt arbete var möjligt och skulle ge resultat. Kraften hos patienten, denna starka motiverade inre livskraft kommer att tillsammans med min vitalitet att ta oss igenom dessa djupa svåra trauman och det krävande arbetet med dem. Många gånger har jag fått förtroendet att möta, följa och lära av patienten. Jag är oerhört tacksam. Boken handlar om erfarenheter och kunskap jag fått i nära samarbete med mina patienter, kunskaper som jag känner behov av att få förmedla. "Att lära av patienten" har varit min ledstjärna under många år. I början av 90-talet var jag med om en så omvälvande erfarenhet i mitt yrkesliv, att den för alltid förändrade mitt arbetssätt. Det handlar om ett forskningsprojekt om terapiseparation där jag mötte 25 patienter efter avslutad psykoterapi. Deras terapi- och separationserfarenheter, ibland närmast brutala erfarenheter, lärde mig vad som är centralt och viktigt i terapier och är därigenom den bästa psykoterapiutbildning jag någonsin genomgått. Dessa personligen genomlevda erfarenheter skulle tvinga mig att för alltid lämna en-personsperspektivet till förmån för två-personsperspektivet inom psykologifältet. Med andra ord från psykoanalytisk driftsteori till objektrelations- och andra relationsteorier. Erfarenheterna från forskningsstudien publicerades i boken "Den blomstertid nu kommer. Patientens separation från terapeuten" (2001). Om detta vill jag berätta. Men först skildrar jag "mina yrkeserfarenheter som ett liv i lärande" och gör därefter försök att åskådliggöra hur dessa kunskaper kan översättas i praktiskt läkande psykoterapeutiskt arbete för människor med tidiga anknytningsskador. Här använder jag Ingela Josefsons mångåriga forskning på området yrkeskunnande. Som professor i arbetslivskunskap och praktisk kunskap har hon myntat begreppen "påståendekunskap" och "förtrogenhetskunskap", teori och praktisk kunskap, som två aspekter av yrkeskunnande. När den teoretiska kunskapen fylls med praktiska erfarenheter kan både påstående- och förtrogenhetskunskap så småningom bli levande, menar hon. Förmågan att se vilka detaljer som är betydelsefulla och vilka som är ovidkommande är resultatet av en intrikat sammanvävning av praktik och teori. De kan inte skiljas åt. Under rubriken "Mitt psykoterapeutiska arbete i praktiken" försöker jag beskriva och levandegöra arbetet genom konkreta exempel. Här nedan nämner jag teorier och teoretiker som påverkat mig mest och på vars grund jag vilar. Den första är Alice Miller som jag läste sent 80-tal. Hennes idéer om det inre barnet, som måste få känna och uppleva all sorts känslor i ett djupgående sorgearbete berörde mig starkt. Likaså André Greens artikel "Den döda modern", om en mor som är psykiskt död för sitt barn, kunde jag ta del av ungefär samtidigt. Dessa artiklar fördjupar min förståelse av "det osynliga traumat". Några rader om den relationella psykoterapin som betonar samspelet mellan patient och terapeut och som är så viktig i psykoterapeutiskt arbete. I slutet av boken, i Appendix, gör jag en utvecklad redogörelse över andra teoretikers arbeten som också betyder mycket för mig. John Bowlby, anknytningsteorins förgrundsgestalt med begrepp som trygg respektive otrygg anknytning om i samband med forskningsstudien om terapiseparation. Bowlbys efterföljare presenterar vidare nya och intressanta rön kring D-anknytning och dissociation, begrepp för svåra känslomässiga bristtillstånd. Donald W. Winnicotts kärleksfulla syn på barnet med användbara begrepp som sant och falskt själv samt hållandefunktionen och Daniel Sterns spädbarnsforskning och begreppet intersubjektivitet gav mig viktiga pusselbitar. Silvan Tomkins affektteori kom jag i kontakt med i mitten av 90-talet och Allan Schore som kopplat samman neurobiologi och anknytningsteori och betonar reglering av känslor läste jag tidigt 2000-tal. Joachim Bauer redovisar spegelneuronteorin, om intuitiv kommunikation, och menar att spegling och resonans utgör grunden i den terapeutiska processen. Boken avslutas med 18 patienters berättelser om sina terapier hos mig. Samtliga har "det osynliga traumat" i sin botten. Jag har bett dem att berätta om sina terapier samt fundera på vad det var i terapin som läkte? Min referensram vilar på psykodynamiska grunder med förankring inom anknytningsteori, utvecklingsteori, affektteori, objektrelations- och andra relationsteorier. Jag använder mig av både kognitiva och pedagogiska inslag i mitt arbete och inspireras av intersubjektivitetsteori, genusteorier och neurovetenskap. Jag kallar mig själv eklektier. Då jag under många år arbetat med människor som bär på djupa bristtillstånd är jag framför allt en ersättare förälder, den känslomässiga föräldragestalt patienten aldrig hade. Det personliga ansvaret är en konsekvent linje i mitt arbete. Jag ansvarar för att behandlingen går framåt, blir en bearbetande psykoterapeutisk process och därmed också för behandlingens resultat. Den finlandssvenske filosofen Hannes Nykänens tankar om samvetets plats i vårt moraliska och psykologiska liv och dess koppling till kärleken stämmer väl med mina. Att leva är att leva med sitt samvete. Han menar att moral och samvete alltid handlar om våra relationer och om kärlekens möjligheter. Således argumenterar jag för användandet av flera teoretiska synvinklar för förståelse av människan, men framför allt måste teorierna vara parade med omsorg, omtanke och medmänsklighet. Ingen terapi borde få pågå utan närhet, engagemang, kärlek och ansvar. Det är också nödvändigt att lyssna till och skräddarsy behandlingen efter patientens behov och önskemål. Som privatpraktiserande har jag kunnat följa och anpassa terapier efter behov. Materialet till denna bok har länge funnits inom mig. Kanske är jag först nu mogen och formulera och berätta om erfarenheter jag fått möta och lära av under många viktiga år. Jag hoppas kunna förmedla det jag önskat. Att skriva i sitt huvud är lätt. Där flyter meningarna fram, en hel bok kan skrivas under loppet av en dag. Längre tid tar det att berätta om det jag vill skriva, men oändligt så mycket längre tid att skriva ner det man vill berätta. En person som genom åren lyssnat till mina yrkeserfarenheter är psykoanalytiker Barbro Martell, min vän och granne sedan många år. Genomgående har hon sett min kunskap som viktig och enträget uppmuntrat mig att skriva. När jag sviktat och velat smita från uppdraget som jag ju egentligen gett mig själv, har hon med stort tålamod fört mig tillbaka till uppgiften. För en tid sedan gav hon mig en bok med titeln "Mamma för alltid", en liten bok med bilder och citat om moderskap. "Du tycker ju om att vara mamma, eller hur?" Sa hon och log. Hon har rätt! Jag tycker mycket om att vara mamma, farmor, mormor och en komplementär föräldragestalt i min mottagning. Varmt tack, Barbro! Socionomen och psykoterapeuten Eva Norrby har genom åren uppmuntrat mitt skrivande. Stort tack Eva, för Ditt viktiga stöd! Jag ingår i en skrivargrupp "Tankesmedjan" tillsammans med Margareta Lalander och Sture Nyman, två vänner och skrivande kollegor, båda erfarna leg-psykologer och psykoterapeuter. Mitt varmaste tack till Er båda för Ert aldrig sviktande stöd! Slutligen vill jag tacka samtliga mina patienter, var en en av Er, för allt Ni förmedlat, gett och lärt under många år! Tillsammans har vi försökt att synliggöra, åskådliggöra och beskriva "det osynliga traumat" och "de traumatiserade barnens inre värld". Boken, som är ett resultat av många djupa berörande möten, tillägnar jag Er! Varmaste och djupaste tack till Er alla! Vi ger nu kunskapen vidare. Viska mot klippan. I ett gömsle lyssnar någon, tar emot ordet, för det vidare och fullbordar det. Samepoeten Paulus Utsi Stockholm i januari 2014 Maj-Britt Nilsson Leg psykolog, leg psykoterapeut Specialist inom klinisk psykologi

Jag vill varmt rekommendera denna bok till alla som har intresse för psykologi. [] Boken är tätt kondenserad och fullmatad med associationer och information. [] Intellektuellt kurage är också en nödvändig dygd. Den som följer författarens argumentation i beskrivningen av Homo psychicus kommer obönhörligen att få se sina invanda uppfattningar om människans psykologi utmanas och förändras. [- - -] Syftet med projektet om Homo psychicus är att ge en helhetsbild av människan som psykisk varelse. Det är inte många som skulle våga sig på en sådan uppgift och än färre som skulle klara av att ro det i land. För första gången, mig veterligen, har någon lyckats ge en vetenskapligt hållbar och konsekvent beskrivning där människan hänger samman, från neurologi till psykologi. Nyckeln till att öppna dessa nya perspektiv har författaren funnit i den moderna affektteorin. Ett mycket välbehövligt banbrytande arbete, hittills endast tillgängligt på svenska språket. Mats Nilsson, Leg psykolog och psykoterapeut, specialiserad inom klinisk psykologi <p>"För att sammanfatta ansatsen i boken, som författaren kallar Homo psychicus grundläggande infrastruktur, gäller att utan näring från affekterna går den operativa kognitionen på tomgång. Förvåning är ett grundelement i den medfödda motivationsordningen i affektsystemet och förväntan, antingen som förekunskap [...] eller efterkunskap [...], grundelement i det medfödda operationssystemet. Med ett i mitt tycke intressant modellbygge om Homo psychicus, är det naturligt att författaren är kritisk till delar av den kognitiva beteendeterapin (KBT), med behandlingsperspektivet uppifrån-och-ner och felinlärning. Psykodynamisk terapi (PDT) har istället behandlingsperspektivet nerifrån-och-upp och inre psykiska konflikter. Författaren ställer frågan om skillnaden i de båda behandlingsperspektiven resulterar i två helt olika behandlingsideal nämligen bota för PDT och bättring för KBT."<br/><i>Staffan Stålfors, Psykoterapi, Nr. 3, 2014</i></p> <p>"I denna bok liksom i de tidigare utgår Alf Nilsson från Charles Darwins uppslag om de biologiska affekterna som medfödda. Till det kommer att det nyfödda barnet är utrustat med en vittomfattande uppsättning av reflexer. Men utan drifter överlever inget nyfött barn, de är nödvändiga för de motiverande och kommunikativa affekterna liksom för de operativa reflexernas utveckling, till människan som både känslovarelse och kognitiv varelse Alf Nilsson förklarar också i denna femte bok varför han valt att skriva dessa böcker om Homo psychicus på svenska och inte på engelska... Svaret är hans eget djupa förhållande till språket...: Från tidig ålder blev jag ingjuten i svenskan, liksom svenskan kom att gjuta in mig i livet och världen, med svenska språket som kom att bli en del av mig som sammanhållen helhet."<br/><i>Psykologtidningen, Nr. 6, 20</i></p> <p>"I den här femte boken om Homo psychicus framhärdar jag i Charles Darwins uppslag om de biologiska affekterna som medfödda. Till det kommer att det nyfödda barnet är utrustat med en vittomfattande uppsättning av reflexer. Men utan drifter överlever inget nyfött barn. Drifterna är ett nödvändigt villkor för de motiverande och kommunikativa affekternas samt de operativa reflexernas utveckling, till Homo psychicus som både känslo- och kognitiv varelse. Med detta är den minsta icke reducerbara gemensamma nämnaren för samtliga fem böcker angiven. Sålunda kan man läsa den här boken som ett fortsatt räddningsarbete av med en benämning redan 1967 som programförklaring i en roman av författaren människan som sensulektuell varelse.<br/>Jag har under åren sedan den första boken gavs ut, fått frågor om varför böckerna inte är skrivna på engelska, språket för internationell vetenskaplig kommunikation och mitt andra språk. Jag har undvikit att svara på frågan. I den här sista boken på svenska om Homo psychicus kan jag utan vidare erkänna att det handlar om mitt djupa förhållande till språket. Från tidig ålder blev jag ingjuten i svenskan, liksom svenskan kom att gjuta in mig i livet och världen, med svenska språket som kom att bli en del av mig som sammanhållen helhet." </p><p> Alf Nilsson är professor emeritus. Han var verksam som professor i klinisk psykologi 19862001 vid Institutionen för psykologi, Lunds universitet. Författaren är legitimerad psykolog och psykoterapeut. I sitt författarskap har han ständigt betonat att människan är en sensulektuell varelse. Det här är den avslutande delen i en serie med fem böcker där Alf Nilsson driver tesen om Homo psychicus som både en affektiv och kognitivt handlande varelse.</p>

En Liten Bok Om Kärlek [Bok / Häftad]