Svenska

En självbiografisk berättelse om en förlorad idyll och om verkligheten bakom schlagern Lyckliga Gatan - melodin som med text av författaren och med sång av Anna-Lena Löfgren blev en av de mest sålda svenska grammofonskivorna under 60-talet. Britt Lindeborg är Svensktoppens genom tiderna mest framgångsrika textförfattarinna men är ändå något av en doldis i svenskt musikliv. Hon tillhör de första kvinnorna som lyckades slå sig fram som låtskrivare i en mansdominerad musikbranch på 50- och 60-talet. Hon gifte sig ung och som lycklig hemmafru började hon skriva egna melodier och texter då televisionen utlyste den första Melodifestivalen i slutet av 50-talet. Hon kom att delta i hela 12 finaler, med alltifrån "Spela på regnbågen" fram till "Diggi Loo Diggy Ley". Den senare, till vilken hon skrivit texten, gick vidare och segrade i Eurovision Song Contest i Luxemburg. Britt Lindeborg har aldrig dragit sig för att stå upp för vad hon tycker, vare sig det var på den vänsterinfluerade Socialhögskolan under 70-talet eller i den tidens intensiva tidningsdebatter om schlagertexter. Hon tar oss med på en stundtals traumatisk resa genom livets olika skeden. Den idylliska barndomen i municipalsamhället Hagalund fick en mardrömslik vändning genom en serie märkliga och tragiska händelser med början under 30-talets depression. Först i mogen ålder kommer hon till insikt och ser med helt annat perspektiv på händelserna kring "Lyckliga Gatan" och hon ger sig inte förrän hon tagit reda på hela sanningen bakom sin pappas mystiska försvinnande och död. Genom det sätt hon beskriver sitt liv och sin familj får vi följa det svenska folkhemmets framväxt under 1900-talet. Det varma språket är hennes kännetecken och gör denna bok till en verklig upplevelse.

<p>Från Nashville till Eras Tour! Hela berättelsen om Taylor Swift.</p><p>Taylor Swift har gått från att vara &ldquo;America&rsquo;s Sweetheart&rdquo; till global megastjärna. Hon är en småstadstjej med en talang utöver det vanliga, beslutsamhet och styrka att förvekliga sin dröm. Men hur såg vägen ut till där hon är idag? Och hur har hon hanterat sin fenomenstatus?</p><p>I den här biografin får vi ta del av alla fascinerande detaljer - från uppväxten i Pennsylvania till livet på de största scenerna, och de utmaningar hon mött längs vägen. Vi får följa hennes musikaliska utveckling och resa till att bli en av vår tids mest inflytelserika artister, samt hennes alltid lika omtalade kärleksliv och den pågående världsturnén som slår alla rekord.</p><p><b>Chas Newkey-Burden</b> är journalist och författare till över 20 böcker, varav flera initierade biografier om vår tids största artister.</p>

Strummer! Jones! Simonon! Headon! För första gången berättas historien om det legendariska punkbandet The Clash [1976-1986] av medlemmarna själva, i en maffig och snyggt formgiven bok fullspäckad med tidigare opublicerade bilder, både professionella och ur privata samlingar.<br/><br/>Från »White Riot« till »Rock the Casbah« The Clash liknade aldrig riktigt något annat band med sin ständigt upproriska och politiskt färgade och samtidigt alltid lika stilsäkert svängiga »vi mot dem«-hållning. Deras uppviglande speglingar, skarpa låtskrivande och passionerade idealism (det här var bandet som döpte ett av sina album till Sandinista) gjorde dem till ett fenomen världen över. Dubbel-LP:n London Calling från 1979 har åtskilliga gånger utnämnts till ett av tidernas bästa rockalbum, och The Clashs musik lever i högsta grad vidare, både som influens och potentiellt explosiv upptäckt för nya lyssnare.<br/><br/>Det engelska förlaget Atlantic Books lär ha betalat ett sexsiffrigt belopp för rättigheterna inför utgivningen och The Clash har i inbunden form sålt i över 100.000 exemplar. Boken är rikt illustrerad med unika bilder av The Clash på scen och i studion, såväl som av posters och turnéaffischer från hela karriären.<br/><br/>»Ett av Englands bästa band någonsin.«<br/>Nick Hornby, författare till bland annat High Fidelity och Om en pojke<br/><br/>»En enorm inspirationskälla för mig.«<br/>Bernard Sumner, Joy Division & New Order<br/><br/>»Alla fyra bidrar till berättelsen, men gång på gång är det Joe Strummers röst som sticker ut. Om en låt inspirerad av en filmreplik säger han att det var som att hålla i ena änden av en tråd som var fäst i en sång och när det börjar gå utför med The Clash beskriver han Jones som Elizabeth Taylor på uselt humör«<br/>NEW YORK TIMES

Ny utgåva med tidigare ej publicerade bilder!<br/><br/>För femton år sedan tog Martin Norberg de första professionella bilderna på Broder Daniel under en blöt natt i hans studio. Bland resultatet fanns den famösa nakenbilden som strax därefter publicerades i Nöjesguiden och bidrog till att ge bandet sitt efterhängsna rykte som desperadorockare. Sedan dess har Martin följt dem i spåren, tagit bilderna till två skivomslag och han var med på scenen under gruppens slutgiltiga farväl på festivalen Way Out West i Göteborg sommaren 2008.<br/><br/>Fotografierna i den här boken berättar historien om hur ett gäng tonåringar blev ett av Sveriges genom tiderna mest hatade, älskade och kanske även viktigaste rockband. Klas Ekman, som var med och gjorde den 18 sidor långa intervjun med Broder Daniel i Sonic 2001, har träffat gruppmedlemmarna under hösten och fått en massa nya historier och kommentarer. Vägen går via kaotiska spelningar och Fucking Åmål-genombrottet till den stora comebacken med Cruel Town, det som kom att bli Broder Daniels sista album, och det tragiska slutet. Och hur de, utan att själva riktigt veta hur det gick till, startade en helt egen subkultur längs vägen.

Den svenska musikhistoriens mest beryktade recension publicerades 1923. Wilhelm Peterson-Berger skrev om musiker som uppträdde som fyra förrymda konradsbergare, där de med nit och stiltrohet återge en femtes barbariska nattomtöcknade fantasier Dessa ord och en mängd andra invektiv gällde en stråkkvartett av den då trettioårige Hilding Rosenberg, som sedermera skulle komma att kallas ömsom modernismens banbrytare, ömsom den svenska musikens grand old man. Hilding Rosenberg är den förste som ägnas en biografi i den serie som Kungliga Musikaliska Akademien och Bokförlaget Atlantis nu påbörjar med porträtt av svenska tonsättare i 1900-talet. Böckerna i serien är förhållandevis korta och lättillgängliga med rikt bildmaterial, utförliga verkförteckningar och information om tillgängliga inspelningar.

<p>I mitten av 60-talet började Marie Selander spela och turnera med <b>tjejgruppen</b> Nursery Rhymes. De var <b>söta men kunde spela ändå</b>. Femtio år senare har man ännu inte skrotat den inställningen till kvinnliga musiker.</p> <p><b>Varför går det så långsamt med jämställdheten inom musiklivet?</b></p> <p><i>Inte riktigt lika viktigt?</i> lyfter fram kvinnor från många olika genrer och tider: de kvinnliga bluesgitarristerna som konsekvent raderats ut ur musikhistorien, det stora antalet jazzmusiker som funnits i USA, Sveriges kvinnliga spelmän, 80-talets punkband, turnerande kvinnliga instrumentalister och kompositörer, pionjärerna under slutet av 1800-talet Och unga musiker och kompositörer som är verksamma idag och som fortfarande möts av skepsis och fördomar.</p><p>Boken refererar också till aktuell genusforskning och visar hur könsmönstren återupprepas runt omkring oss i massmedia, musikutbildningar och i vår vardag. Hur gör vi för att förändra? Boken ställer många nödvändiga frågor och ger förslag på vägar som leder mot en rimlig och viktig förändring. En röd tråd är Marie Selanders egna erfarenheter från ett snart 50-årigt musikliv.</p><p><i>Utifrån egna erfarenheter visar Marie Selander hur kvinnors prestationer systematiskt nedvärderats och glömts bort en skildring av dåtidens strukturer som är helt nödvändig för att vi ska kunna omforma vår nutid och framtid.</i><p><i>En ögonöppnare som inte borde behövas.</i> (Johanna Paulsson, DN)</p><p><i>Det är egentligen förfärande hur svårt det har varit för kvinnorna att ta sig fram i offentligheten som musikanter och att få synas och spela på samma villkor.</i> (Ulf Lundén, DD)</p><p><i>Selanders bok är sprängfylld med intressant kvinnlig musikhistoria.</i> (Benny Holmberg, Tidningen Kulturen)</p>

<p>Bokens huvudpersoner är "de sista musikeleverna", de som började sin musikerbana vid landets regementen under 1940- och 50-talet. Det var inom det militära som det stora flertalet fick möjlighet att skaffa sig en kostnadsfri musikutbildning vid denna tid. Här får vi följa sju förutvarande militärmusikers musikaliska resa, från de första trevande dagarna som grötrocksklädda musikelever i regementsmatsalarna, till musikkåren, på mässen, i logementen, på lektionerna, i dansorkestrarna, storbanden och i orkesterföreningarna. Vi möter dem också som militärer, regionmusiker, orkestermusiker, lärare, cirkelledare och som musikledare inom den kommunala musikskolan, och följer dem fram till dagens pensionärstillvaro där de fortfarande har en stark och aktiv anknytning till det lokala och i vissa fall även det nationella musiklivet. Deras livsberättelser står i fokus och beskriver sju decennier av såväl personliga som samhälleliga perspektiv på musikaliskt lärande. Genom den möjlighet till utbildning som de själva fick, och att de därefter aktivt har medverkat musikaliskt och pedagogiskt i samhället, har de bidragit till en betydelsefull demokratiseringsprocess inom det musikpedagogiska området i Sverige. Det handlar om ett viktigt skede i välfärdsbygget under 1900-talet, där allt fler fick möjlighet att medverka i och påverka musiklivet i Sverige.</p><p>Maria Westvall är lektor i musikpedagogik vid Musikhögskolan, Örebro universitet. Forskningsprojektet <i>Den lärande musikern. En studie om militärmusiker och deras musikaliska utveckling under ett livslångt musikerskap</i>, med finansiering från Vetenskapsrådet, ligger till grund för denna bok.</p>