Svenska

<p></p><p> I mer än 100 år var de svenska dagstidningarna oslagbara. Lönsamheten var tidvis fantastisk. Ägarfamiljerna blev förmögna.    </p><p>Men plötsligt tog det stopp. På bara några år skulle en av Sveriges mest traditionstyngda institutioner komma att närmast falla samman. Och när det värsta var över hade nya aktörer tagit över ägandet.  </p><p>Dagspressens omvälvning under 2000-talets första decennier saknar motstycke. Ändå märkte hundratusentals tidningsläsare nästan inget av den. Så vad hände egentligen? Varför rasade de lönsamma bolagen samman? Vilka var personerna som låg bakom affärerna och hur tänkte de?   Journalisten och författaren Anders Malmsten ger svaren. Pedagogiskt och i högt tempo berättar han den osannolika historien om tidningsägarna som till slut tvingades sälja allt för småpengar.   </p><p>Boken är ett måste för den som vill förstå dagstidningarnas situation i dag och alla som gillar en bra story.       </p><p>Anders Malmsten fick Stora Journalistpriset för lanseringen Dagens Medicin och har lång erfarenhet av Mediesverige i hela dess bredd. Han är även en flitigt anlitad föreläsare och krönikör.  </p><p><i>Det är en genomarbetad, välgjord och heltäckande analys av dagstidningarnas utveckling i Sverige under mer än hundra år. Layouten är snygg och boken lättöverskådlig. Språket enkelt och är rakt med mycket fakta.</i></p><p>Kent Lidbom i BTJ. Betyg 5 av 5</p><p><i>Boken är ett pedagogiskt mästerverk, inte enbart genom texten, utan även för grafiken.</i></p><p>Anders Johnson i tidningen NU</p><p><i></i></p>

Den vita stenen. Vilse i Pannkakan. Fem myror är fler än fyra elefanter. Tårtan. Ville, Valle och Viktor. Kalles klätterträd. Barnjournalen, Tjejerna gör uppror. Alfons Åberg ... Listan över de barnprogram som producerades och sändes av Sveriges Television på 1970-talet kan göras lång. Det är program som har format generationer av unga människor och - fyrtio år efteråt! - fortfarande diskuteras och väcker starka känslor. När Sverige fick en andra TV-kanal 1969 så innebar det startskottet för en revolution av barnprogrammen. Synen på barn ändrades dramatiskt. Stora ekonomiska resurser tillfördes. En rad av Sveriges främsta producenter, författare, filmare och konstnärer drogs in i processen. Om barnprogram tidigare hade varit styvmoderligt behandlade fick de nu högsta status. Resultatet blev en storhetstid utan motstycke och många av de program som då tillkom räknas idag som omistliga klassiker. I När bara den bästa TV:n var god nog åt barnen kan kulturjournalisten och forskaren Malena Janson för första gången berätta hela historien om denna vitala och orättvist förtalade epok. OM FÖRFATTAREN Malena Janson är kulturjournalist och samordnare för barn- och ungdomsfilm på Svenska Filminstitutet. 2007 doktorerade hon på en avhandling i filmvetenskap om svensk barnfilm, Bio för barnens bästa?: Svensk barnfilm som fostran och fritidsnöje under 60 år (Acta). UR BOKEN Barnprogramproduktionen under min uppväxt hade en ekonomisk och konstnärlig glansperiod vars like inte setts vare sig förr eller senare. Det förstod vi förstås inte medan det pågick, utan det har jag insett efter flera års studier av den svenska barnkulturen. Vartenda papper i Sveriges Radios dokumentarkiv och varenda minut av bevarad film i Kungliga bibliotekets audiovisuella arkiv vittnar om det. Liksom varje ord som sägs av de personer som själva var med och skapade kulturen åt oss.

Det är en kamp om resurser ute på redaktionerna. Allt färre måste hinna med allt mer. Undersökande journalistik tar tid. Det är en ekvation som är svår att få ihop, i synnerhet när man tampas med trilskande tjänstemän, segdragna beslutsprocesser, snåriga regelverk och annat som kan dyka upp när man kartlägger missförhållanden, mygel och maktmissbruk. Den ständiga tidspressen gör också att lobbyisters pressmeddelanden, debattinlägg och opinionsundersökningar lättare undgår den kritiska granskning de alltid bör mötas av innan de förmedlas vidare. Men det går att skapa tid och möjlighet att gräva och granska, oavsett om man arbetar på en stor redaktion eller en liten. Och lobbyisternas metoder för att regissera samhällsdebatten går att genomskåda och bemöta. Den här boken vill visa hur man gör, vad man bör känna till och hur man tar sig hela vägen fram, trots alla hinder på vägen. Enkelt är det väldigt sällan. Det gäller att vara envis, påläst, orädd och kreativ. Det är de skribenter som medverkar i boken och delar med sig av sina kunskaper och erfarenheter.

<p>Bildjournalistik liknar inte någon annan fotografisk genre.</p><p>Bildjournalister får sällan välja motiv, tidpunkt eller plats. Ofta är de hänvisade till det alldagliga: tjänstemän med vardagligt utseende och diskret klädsel, verksamma i genomsnittliga kontorsmiljöer. Fotografen hamnar där för att det är en bördig mark för textjournalistik. De träffar någon som har en berättelse, en åsikt, en erfarenhet eller en kunskap. Orden är det bärande innehållet, och de går inte alltid att visualisera i fotografisk bild.</p><p>Dessa omständigheter formar till stor del arbetets villkor långt från den bild av yrket som tävlingar som Årets Bild och World Press Photo ger.</p><p>En bildjournalists vardag går ut på att ständigt anpassa sig och gilla läget. Fotografen ska kunna tänka nytt på en sekund och se sig om efter nya möjligheter inom de snäva ramar som begränsar uppdraget: att göra något visuellt intressant av en verklighet som inte är det, ofta under tidspress och inte sällan med relativt motvilliga modeller.</p><p>Det är vad den här boken handlar om.</p><p></p><p>Göran Segeholm är fotograf, skribent, föreläsare och fotopedagog med över tjugofem års erfarenhet av att utbilda skribenter och fotografer i bildjournalistik, både praktiskt och teoretiskt. Göran undervisar vid Fotografiska i Stockholm, Högskolan i Jönköping och Fojo, som är en del av Linnéuniversitetet. <i>Bildjournalistik</i> är hans sjätte bok med fotografi som tema.</p><p></p><p>Utgiven i samarbete med Medieinstitutet Fojo.</p>

<p>En medryckande och instruktiv bok om journalistens arbete. Den handlar ocks&aring; om hur man f&ouml;rbereder, genomf&ouml;r och skriver ut en intervju. Ett viktigt avsnitt ger r&aring;d och anvisningar om hur ett sp&auml;nnande och informativt reportage b&ouml;r skrivas. H&auml;r finns ocks&aring; kapitel om redigering, om spr&aring;kriktighet och om de lagar och etiska regler som g&auml;ller f&ouml;r journalistens arbete. Att skriva i tidning &auml;r en bok f&ouml;r alla som vill l&auml;ra sig att skriva s&aring; att andra f&aring;r lust att l&auml;sa.</p>

Medier Och Människor I Konsumtionsrummet [Bok / Inbunden]

När TV3 startade nyårsafton 1987 inleddes en mentalitetsförändring som inte bara omfattade Tv utan hela det svenska folket. Den kommersiella televisionen ändrade raskt på normerna för vad som var tillåtligt, allmäntelevisionen tvingades hänga med och publiken var med på noterna. vad hände under de första omtumlande åren av konkurrens? Vi överöstes bland annat med trivialiteter, trams och tingeltangel, beskäftiga reklamavbrott och snurrande lyckohjul. Kändiskulturen spred sig. Dokusåpornas kameror väjde inte för någonting. Sex och våld blev mer säljbart än någonsin. Vem känner inte igen det mediala förfallet? Ja, vad hände egentligen med televisionen under de där åren? Var allt verkligen så fördummande, förnedrande och demoraliserande? Och hur gick det med kulturen och barnprogrammen, dokumentärerna och dramatiken?