Svenska

<p>TÄLTPROJEKTET! Den stora teaterturnén om den svenska arbetarrörelsens historia, som gick genom Sverige under sommaren 1977, har väl undgått få. Ett gigantiskt teaterkoncept, som bara blev möjligt genom gemensamma, solidariska insatser av ett gäng entusiastiska skådespelare, manusförfattare, musiker, filmare och aktivister. </p><p>Här fanns namn som Sven Wollter, Johannes Brost, Eva Remæus, Ninne Olsson, Totta Näslund, Ulf Dageby, bröderna Segerström, Anki Rahlskog, Sonja Lund, Björn Granath och många, många flera.  </p><p>Pjäsen gestaltade hela historien från August Palms första tal i Malmö till Olof Palmes dagar som de själva levde i. Nästan hundra föreställningar blev det, från Luleå i norr till Köpenhamn i söder. De höll på i nära fem månader. Omöjligheten låg i brist på pengar och i logistiken.  </p><p>Men det gick - och det gick bra. Bortåt 100 000 människor kom, såg, lyssnade och förundrades.  </p><p><i>TÄLTBOKEN: Att göra det omöjliga möjligt</i> fångar detta historiska projekt. Främst i bild, men också i text. Det är en bok som vill ge inspiration och hopp i till synes hopplösa tider. Kunde dessa människor, liksom från ingenstans, utan pengar och möjligheter, skapa ett av de största tältteaterprojekten genom tiderna, så borde inget vara omöjligt. Tillsammans går det. <i>TÄLTBOKEN</i> är beviset. </p><p><i>"...grundligt och detaljerat om hur allt började, och hur det genomfördes. (...) </i><i>Tältprojektet var storslaget och unikt och det hade inte varit genomförbart utan det magnifika samarbetet. Denna kollektiva bragd var också en del av magin under föreställningarna. (...) </i>Tältboken<i> är ett viktigt historiskt dokument och författarna hoppas att deras äventyr ska inspirera vår tids u</i><i>nga. Helhetsbetyg: 5 (av 5)." </i>BTJ, Ylva Floreman</p><p><i>"Det är en detaljrik och faktatät prosa vi har att göra med. (...) "Tältbokens" stora behållning är i stället det rika bildmaterialet. Både själva teaterföreställningen, förberedelserna och livet runtomkring är representerat mellan pärmarna. Det är progg- och 70-talspornografi i sin bästa form: gigantiska pilotglasögon, bröstfickor som putar ut av cigarettpaket, inte en bh så långt ögat kan nå. (...) På så vis är "Tältboken" ett beaktansvärt tidsdokument över en tid och en rörelse som bevisade att allt är möjligt - även det omöjliga."</i> Göteborgs-Posten, Linus Kuhlin</p>

<p>I över 100 år har det spelats teater på jiddisch i Sverige - hela tiden.</p><p>Teater på jiddisch kan vara så mycket.</p><p>Sammanhållande kitt för flyktingar från Tsarens Ryssland.</p><p>Teater i polska ghetton, teater i tyska DP-läger, som motstånd.</p><p>Teater för 1945 års räddade i svenska flyktingläger.</p><p>De överlevande höll jiddischteatern levande, som ett trotsigt "trots allt".</p><p>Den andra generationens överlevande revitaliserade teatern och språket.</p><p>Sveriges jiddischkultur idag märks i världen. Den har inte bara överlevt, den lever.</p><p>Sylvia Sauter är ordförande i Stockholms Jiddische Teateramator'n och har jiddisch som modersmål. Hon har varit med i teatergruppens alla föreställningar, på scen och som översättare.</p><p>Willmar Sauter är professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet och har tidigare skrivit och föreläst om judisk teater.</p>

<p>Med sitt särpräglade utseende och barska framtoning och en röst som gick utöver det mesta blev hon film- och teatersveriges mest älskade krutkäring. Julia Cæsar (1885 1971) var med i fler svenska långfilmer än någon annan svensk aktris. Men störst var hon på Stockholms friluftsteatrar och revyscener, där hon var publikfavorit i över fyrtio år. Som 83-åring krönte hon sin långa karriär med en svensktoppsplacering 1968, där hon vrålade refrängen Jonaajted stejts ov Ameerka så taket lyfte i radiostudion.    </p><p>Julia Cæsar var hennes riktiga namn, och hon växte upp under fattiga förhållanden i Stockholm. I tonåren bodde hon på skyddshem, men hon tog sig snart till teatern som var hennes stora dröm. I unga år träffade hon operettsångerskan Frida Falk, som blev hennes livspartner i många år.   Boken ger bilden av en kvinna med stark vilja och stort publiktycke. Den berättar också om teatrarna där Julia spelade, och om den folkliga filmgenre hon oftast syns i: filmlustspel, lättsamma komedier, farser och filmerna om seriefigurer som Åsa-Nisse, 91:an Karlsson och Kronblom. Lika älskade av publiken som hatade av kritikerna.   </p><p>Anna-Maria Blomgren är fil. dr. i statsvetenskap och arbetar som utredare. Hon har gett ut romanen Alla är svin och skrivit böcker om nyliberal politisk filosofi, teaterpolitik och politik mot rasistiskt våld. Roger Blomgren är professor i biblioteks- och informationsvetenskap med inriktning mot kulturpolitik. Han har bland annat skrivit böcker och artiklar om svensk filmpolitik, teaterpolitik och svensk kulturpolitisk debatt.</p><p><i>Nu, mer än femtio år efter sin död, har Julia Cæsar förärats en omfattande och gedigen biografi, skriven av Anna-Maria Blomgren och Roger Blomgren. Den är en lång och detaljrik resa genom ett sekel av så kallad fulkultur: av folklustspel, revyscener, buskteater och pilsnerfilmer.</i></p><p>Annina Rabe i Expressen</p><p><i>Att skriva Julia Cæsars levnadsteckning kan inte ha varit enkelt. Hennes kvarlåtenskap är skingrad, fotoalbumet är försvunnet, nästan alla som kände henne är döda. Färgstarkt och detaljrikt skildrar makarna Blomgren både Julias kaotiska barndom och det dryga decennium hon arbetade i olika resande teatersällskap i Sverige och Finland.</i></p><p>Carsten Palmaer i Aftonbladet</p>

<p><b>»Fängslande och välmatat« Ingalill Mosander, <i>Aftonbladet</i></b></p><p><b>»Kalle Lind skriver rakt och klart och utan att moralisera om ett annorlunda liv i ett land som är detsamma som nu, men på så många sätt förändrat ... En underhållande biografi och ett personligt tvärsnitt genom den moderna svenska historien.« Fokus</b><br/></p><p><b>»Kalle Lind manövrerar elegant bland det digra källmaterialet och argumenterar med emfas för samtidens behov av Karl Gerhard. ... Lind [är] en folkbildare av rang. Med vänlig och stadig hand leder han oss genom Gerhards oeuvre...« Expressen </b><br/></p><p><b>Revykungen och satirikern Karl Gerhard var en av Sveriges mest uppmärksammade mediepersonligheter. Han ansågs göra de kvickaste och elegantaste sketcherna och kupletterna, där han gisslade politiker, kungligheter och kulturelit. </b>Under andra världskriget blev han en av landets tydligaste antinazistiska röster, vilket skrämde bort hans publik och tvingade honom att lämna sin teater. Privat levde han under sina sista decennier i en regnbågsfamilj med adoptivdottern Fatima och sambon Göthe.</p><p>I biografin <i>Karl Gerhard: Estradör och provokatör</i> ger författaren och radioprataren Kalle Lind sin bild av en modig och modern man. Boken följer huvudpersonen från vaggan till graven, men lägger särskild vikt vid de dramatiska krigsåren och den HBTQvärld Karl Gerhard var en del av. Med utgångspunkt i bland annat Säpoakter och privat korrespondens låter Kalle Lind ett mer komplett porträtt träda fram. Det här är också berättelsen om Sverige före, mellan och efter två världskrig - ett land som hann förändras i grunden medan Karl Gerhard ivrigt drev med varje förändring från scenen. </p><p>Med ambitionen att fånga Karl Gerhards drivkrafter, och i någon mån avslöja hans hemligheter, har Kalle Lind tagit sig an en av 1900-talets främsta svenska provokatörer.</p><p>Fler röster om boken:</p><p>»Kalle Lind ger en frisk, lättillgänglig och avdammad bild av en unikt briljant och modig men också självupptagen och gäckande estradör.« Sydsvenskan </p><p>»Kalle Linds bok ger inte bara ett välformulerat porträtt av revykungen utan även en tidsbild från hela Karl Gerhards skiftande epok. Han har helt rätt i att i en tid som vår förtjänar Karl Gerhard att lyftas fram som förebild. När jag har läst ut boken ger jag kupletterna en chans till och denna gång hittar jag mer i dem. Karl Gerhard kan betraktas inte bara som en antitotalitär förebild utan också som en förebild för en nöjesscen som inte nöjer sig med en minsta gemensamma nämnare.« Gefle Dagblad</p>

<p>Mia Skäringer är en av våra mest uppskattade komiker och skådespelare. Här berättar hon öppenhjärtigt och ärligt om vägen dit, om vad som format henne och om utbrändheten i framgångens kölvatten.   </p><p>Vi följer Mia Skäringer då hon tillsammans med sin bror bilar till Värmland och en döende mormor. Resan tillbaka till barndomens trakter blir också en minnenas resa. Mia berättar personligt om sin uppväxt i Kristinehamn, om ett kärleksfullt men också oroligt hem kantat av alkoholmissbruk och psykisk ohälsa, om självskadebeteenden och självhat, om smärtsamma minnen av övergrepp. Men även om värmen och humorn, om en familj där skrattet och skämten varit en överlevnadsstrategi, om en trygg mormor och om viljan att en dag stå på scen i en "en-kvinnas-show". Skildringar från uppväxten blandas med känslosamma stunder på sjukhuset vid mormoderns dödsbädd, reflektioner över nöjesbranschen och vad det innebär att vara en kvinnlig skådespelare och komiker jämfört med en manlig, samt funderingar över egna livsval.   </p><p>Mia Skäringer berättar modigt och utan omsvep om allt humorn gett henne, men också om vad livet i rampljuset kostat. Maria - En kvinnlig komikers dagbok är en ärlig, insiktsfull och smärtsam uppgörelse med nöjesbranschen, uppväxten och, inte minst, med sig själv.   </p><p>MIA SKÄRINGER är skådespelare, manusförfattare och författare. Hennes senaste show <i>No more fucks to give</i> har slagit publikrekord med över 300 000 besökare. Skäringer har tidigare utkommit med böckerna <i>Avig Maria</i> (2011), <i>Ska vi skratta eller gråta</i> (2009), skriven tillsammans med Klara Zimmergren, och<i> Dyngkåt och hur helig som helst</i> (2009).</p>

<p>Hur känner man sig när man är som jag är nu? Klockan är mycket. Alla med lite vett i ­huvudet borde sova eller åtminstone vara ­sömniga vid den här tiden. Jag vill absolut inte sova. Jag vill sitta uppe hela natten. Jag skulle vilja ha någon att tala med. Någon som är likadan som jag.</p><p></p><p>Några år innan skådespelerskan Lena ­Nyman gick bort fattade hon det ovanliga beslutet att låta sina privata dagböcker tillgängliggöras för eftervärlden den dag hon dog. ­Texterna i dagböckerna har en litterär intensitet och behandlar teman som konflikten mellan kärlek och karriär, förhållandet till kropp, klassbakgrund, konstnärskap, ensamhet och frigörelse. Dagböckerna ger en unik möjlighet att lära känna en ­skådespelare som var före sin tid och som hade ett djupt konstnärligt förhållningssätt till att utforska sig själv och världen. </p>

<p>Mia Skäringer är en av våra mest uppskattade komiker och skådespelare. Här berättar hon öppenhjärtigt och ärligt om vägen dit, om vad som format henne och om utbrändheten i framgångens kölvatten.   </p><p>Vi följer Mia Skäringer då hon tillsammans med sin bror bilar till Värmland och en döende mormor. Resan tillbaka till barndomens trakter blir också en minnenas resa. Mia berättar personligt om sin uppväxt i Kristinehamn, om ett kärleksfullt men också oroligt hem kantat av alkoholmissbruk och psykisk ohälsa, om självskadebeteenden och självhat, om smärtsamma minnen av övergrepp. Men även om värmen och humorn, om en familj där skrattet och skämten varit en överlevnadsstrategi, om en trygg mormor och om viljan att en dag stå på scen i en "en-kvinnas-show". Skildringar från uppväxten blandas med känslosamma stunder på sjukhuset vid mormoderns dödsbädd, reflektioner över nöjesbranschen och vad det innebär att vara en kvinnlig skådespelare och komiker jämfört med en manlig, samt funderingar över egna livsval.   </p><p>Mia Skäringer berättar modigt och utan omsvep om allt humorn gett henne, men också om vad livet i rampljuset kostat.<br/><i>Maria - En kvinnlig komikers dagbok </i>är en ärlig, insiktsfull och smärtsam uppgörelse med nöjesbranschen, uppväxten och, inte minst, med sig själv.   </p><p>MIA SKÄRINGER är skådespelare, manusförfattare och författare. Hennes senaste show <i>No more fucks to give </i>har slagit publikrekord med över<br/>300 000 besökare. Skäringer har tidigare utkommit med böckerna <i>Avig Maria</i> (2011), <i>Ska vi skratta eller gråta</i> (2009), skriven tillsammans med<br/>Klara Zimmergren, och <i>Dyngkåt och hur helig som helst</i> (2009).</p>