Svenska

Det finns ett sug efter Bodil Malmstens dikter. Det märktes inte minst i mars 2015 när hon kom ut med "Det här är hjärtat", som var hennes första diktbok på 22 år. "Jag skriver inte dikter längre, men den här dikten krävde att jag skrev den", sa Bodil Malmsten då. Det var "en kärleksdikt, en sorgedikt, en dikt om den orimliga förlust som kallas döden".<br/><br/><br/><br/>Och nu ges den ut igen, i en vacker volym tillsammans med Bodil Malmstens alla tidigare diktsamlingar, från "Dvärgen Gustaf" från 1977 till "Inte med den eld jag har nu" från 1993. Åtta diktsamlingar och några rasande fina uddadikter inom ett par pärmar, allt formgivet av Bodils dotter Stefania Malmsten.<br/><br/><br/><br/>En volym med samlade dikter är som gjord att bläddra i och fastna än här, än där. Kanske vid den gripande sorgedikten om Bodils första förläggare, Gerard Bonnier, eller vid ungdomsminnen om mormor och kusin Stig, eller i hela diktsamlingen "Nefertiti i Berlin", som skildrar en relation mellan en mamma och hennes flygfärdiga dotter.<br/><br/><br/><br/>Bodil Malmstens poesi ligger nära hennes eget liv, nära allas våra liv. Hon sträcker sig brett och hon når långt. Hennes samlade dikter är en prydnad och en värmekälla i varje boksamling.

Vardagar 4 är Ulf Lundells dagboksurval från 2019 och 2020.

"Och Natten Viskade Annabel Lee skrevs dels i Sverige, dels söderut vid Medelhavet. Jag påbörjade arbetet med boken i januari 2013 och gjorde dom sista manusändringarna nästan exakt ett år senare i Paris.     Boken ligger mej varmt om hjärtat. Inte för att den har drag av självbiografi, men för att den ledde mej tillbaka till mina tidiga inspirationskällor och till människoöden som varit avgörande för mitt sätt att uppleva och hantera tillvaron.     Jag förutsatte mej att skriva rakt och enkelt, jag ville att allt skulle ligga i öppen dager - som dom solbelysta tillfällen under din barndom och uppväxt när fantasin och dess visdom var din tillflykt, din enda trofasta vän, ett ständigt laddat försvarsvapen mot en värld som gått åt fel håll och värre.     Boken fanns redan inom mej men skrevs ut under vackra träd, vid vackra fönster och aldrig långt från caféterrasserna, där staden fällde sin skugga - skuggan av hänsynslösa orättvisor, skuggan av en växande mängd hemlösa." Bruno K. Öijer Bruno K. Öijer intar en unik plats i den svenska poesin. Medan Giftet Verkar (1990), första diktsamlingen i Trilogin, stod för det stora publika genombrottet. 2008 utkom Svart Som Silver och den blev en av det årets mest omtalade böcker. I Och Natten Viskade Annabel Lee möter vi dikter med stor existentiell skärpa, skönhet och ett rent klingande språk. Det är en efterlängtad diktsamling av en av vår tids största författare.

Boken innehåller Edith Södergrans (1892-1923) samlade verk bestående av diktsamlingarna Dikter, Septemberlyran, Rosenaltaret, Framtidens skugga samt den postumt utgivna Landet som icke är. Dessutom återges aforismerna Brokiga iakttagelser och Tankar om naturen.

Börje Lindström har som de grekiska epigramdiktarna århundradena f. Kr. gett röst åt de döda, men inte åt de översta i hierarkin utan åt folkets människor. <i>Under södra Lapplands höga himme</i>l anknyter till Börje Lindströms nu slutsålda diktsamling <i>På kyrkogården i södra Lappland</i> (2020). Börje Lindström är poet och dramatiker, född 1952 och bosatt i Stockholm. Han var under flera år redaktör för tidskrifterna Rallarros och Lyrikvännen. År 2018 gjorde han sin poetiska återkomst efter 30 års tystnad med den prisbelönta diktsamlingen <i>Björkarn</i>a. Efter utgivningen av <i>På kyrkogården i södra </i><i>Lappland</i> tilldelades Lindström Svenska Akademiens Kallebergerstipendium. Boken nominerades också till Sveriges Radios Lyrikpris och till Norrlands Litteraturpris.

Aniara, Harry Martinsons stora rymdepos, är på en gång en förtvivlans varning i kärnvapnens och de ekologiska hotens tid och det kanske fulltonigaste uttrycket för Martinsons livslånga projekt att visa oss människans försök att se sig själv och sin roll i skapelsen. Aniara publicerades första gången 1956 och fick ett storartat mottagande. Men kanske är det först idag som rymdeposet fullt ut framstår som ett av vår tids konstnärligt och intellektuellt mest utmanande verk.

Hösten 1801 vandrade en ung poet mer än tusen kilometer från södra Tyskland till södra Frankrike. Han hette Friedrich Hölderlin och hade en uppslitande kärleksaffär bakom sig. Två år senare återvände han hem - »blek som ett lik, avmagrad, med djupt liggande, vilda ögon, långt hår och skägg, och klädd som en tiggare«. Kort därpå fick han veta att hans stora kärlek avlidit. Fram till hösten 1806, då han insjuknade för gott och skulle vårdas andra hälften av sitt liv i ett tornrum vid floden Neckar i Tübingen, skrev han några av litteraturhistoriens berömdaste dikter. Kom nu, eld! innehåller nya tolkningar av dessa hymner. För första gången föreligger även översättningar av de beryktade fragmenten från åren före sjukdomen, samlade i det så kallade Homburghäftet. När Hölderlin insjuknade beslagtogs häftet, eftersom det bedömdes som farligt för hans hälsa. Sedan dess har det bitvis ytterst svårtydda materialet blivit föremål för både kult och kommentarer. Om hymnerna formar sig till strofiskt slingrande floddikter, presenterar fragmenten ett textdelta. Partierna flyter in i varandra, förgrenar sig och rinner ut. Så tecknas ett poetiskt landskap genomflutet av vatten, format av berg, med oväder mullrande i fjärran. Geografin antar en ny innebörd, halvt längtan, halvt rysning; vädret laddas av bebådelser. Till och med åskan sjunger. Men stämningen är inte profetisk. De uppflammande visionerna balanseras av nykter enkelhet och en modern kritisk distans. Eller som poeten själv skriver i en möjligen apokryfisk prosadikt: Vill jag vara en komet? Jag tror det. För de är snabba som fåglar, de blommar av eld och är som barn i sin renhet. Det vore förmätet att önska sig mer. Hölderlins sena diktning har präglat modern lyrik mer än kanske några andra texter på tyska. För första gången framträder denna omvälvande poesi i svensk helfigur.