Universal

Ghost: Rite here Rite now 2024 (Soundtrack) [2 CD]

The Agony Flame är bandets nionde studioalbum och blir uppföljare till plattan "Falling From Fame" från augusti 2021.<br/>Det nya albumet är mer dynamiskt än föregångaren som vid en jämförelse känns lite plattare i soundet. Ambitionen var att mejsla fram ett mäktigt sound där man samtidigt kan urskilja alla detaljer.<br/><br/>Takidas sound är, som med de flesta grupper, en blandning av medlemmarnas individuella influenser. Samtliga medlemmar har sina främsta rötter i 80-talet. Robert Pettersson bottnar i pop och husguden var när det begav sig Michael Jackson. Gitarristen Tomas Wallins husgudar finns i tysk 80-talsmetal som Running Wild, Accept och Helloween. Gitarristen Mattias Larsson är inne på textbaserade visor och rock som Lars Winnerbäck och Bruce Springsteen. Trummisen Kristoffer "Krille" Söderström har rötterna i grunge och multiinstrumentalisten Chris Rehn bidrar med de pampiga syntarna men står även för en del av metal-inslagen, inspirerad av den typ av klassiskt-möter-metal som kan hittas hos exempelvis Nightwish och Within Temptation.

Deep Purple: Made in Japan 1972 (2014/Rem) [CD]

Ett samlingsalbum med låtar från Ainbusk Singers, Systrarna Sisters, Josefin Nilsson, Marie Nilsson och Ainbusk. Ett album fyllt av kända och älskade låtar som "Älska mej" och "Tears In Heaven" men även demospår som aldrig tidigare släppts såsom "How Could You Do This" och "What You Gonna Do". Albumet innehåller en fin booklet med text av Magnus Ihreskog efter samtal med Marie Nilsson Lind om Josefins liv utifrån de olika låtarna. <br/> <br/>Producerad av Tobias Fröberg.<br/>Exekutiv producent: Benny Andersson.

Wonder Stevie: The definitive collection [CD]

"En dröm vi bar på livets hav / Om någonting stort / Om någonting djupt / Om någonting gränslöst och utan slut" <br/>- Mikael Wiehe, På livets hav (2021)<br/><br/>Två saker har under ett halvt sekel definierat Mikael Wiehes artistiska värv. Dels den eviga resan, turnén utan slut. Dels drömmen om en bättre värld. Det förstnämnda har nu snart nått sin slutstation. Det senare är en strävan som aldrig kommer upphöra. <br/><br/>Med sitt album "Den siste mohikanen" och den efterföljande turnén tar Mikael Wiehe farväl. Farväl av det intensiva turnerande som varit hans signum ända sedan han först mötte publiken som Hoola Bandoola Bands ledare på 70-talet. En kärleksrelation till publiken som fortsatt in i solokarriären med tusentals och åter tusentals konserter runt om i Norden. Fortfarande runt hundra per år. År efter år.<br/><br/>Vilken 75-åring som helst kan unna sig att trappa ner lite. Inte minst en som släppt ett fyrtiotal album och som stadigt upprätthållit en stark position som viktig röst i samhällsdebatten. Alltid redo att stå upp för rättvisan och jämlikheten. Men det är också en roll som förpliktigar. Mikael Wiehe ämnar inte lämna oss vind för våg på öppet hav.<br/><br/>Vad som händer sen? Mikael Wiehe är inte den som ger upp i första taget. Där ett kapitel avslutas börjar ett annat. Kanske kan en hint skönjas i de avslutande raderna i "På livets hav": <br/><br/>"Det är en resa som inte har något slut / Och våra drömmar / Våra drömmar har vi kvar / På livets stora hav"

Steely Dan: Very best of... 1972-80 (Rem) [2 CD]