New West

Steve Earle & The Dukes album "Terraplane" är en stark uppföljare till 2013 års album "The Low Highway". Earle backas av sitt trogna band The Dukes (Kelly Looney, Will Rigby, Chris Masterson och Eleanor Whitmore) och plattan producerades av R.S. Field (Buddy Guy, John Mayall). "Terraplane" släpps som enkel CD, deluxe CD/DVD, digitalt och som 180g vinyl. Deluxe- versionen innehåller 24-bit high-res audio plus en lång intervju med Earle gjord av journalisten Mark Jacobson. Dessutom bjuds vi på tre liveinspelade akustiska låtar och en "behind-the-scenes" film om inspelningen av plattan. <br/><br/>"Terraplane" har lånat titeln från en bilmodell från 30-talet som inspirerade Robert Johnson till att skriva "Terraplane Blues". Plattan är Earles 16:e studioalbum sedan utgivningen av den klassiska debuten "Guitar Town" 1986. <br/><br/>Som titeln antyder handklar det denna gången om en kraftiskt bluesinfluerad platta. Earle, som växte upp utanför San Antonio innan han flyttade till Houston, säger om Texas blues: "There was Fort Worth where the model was Freddy King, and there was the Houston scene which was dominated by Lightnin' Hopkins. Two very different styles". Earle såg båda dessa giganter live och lyssnade även flitigt till Johnny Winter, Jimmy och Stevie Ray Vaughn och Billy Gibbons. Samtliga dessa har gjort sina avtryck hos Earle, vilket tydligt kan höras på "Terraplane".<br/><br/>I sina "liner notes" till "Terraplane" skriver Steve Earle: ".the blues are anything but superficial. In fact, they run so deep and dark and close to the bone that folks walk around everyday with the blues as though it were perfectly natural for a human being to go on living with a broken heart. For my part, I've only ever believed two things about the blues: one, that they are very democratic, the commonest of human experience, perhaps the only thing that we all truly share and two, that one day, when it was time, I would make this record".<br/><br/>Trots allt prat om blues ska man inte förledas att tro att detta är ännu en platta med standardblues. Nej, det är ännu en uppvisning av den mästerlige låtskrivaren Steve Earle.

Earle Steve & the Dukes: Times Like These [Vinyl 7"]

John Hiatt i samarbete med producenten och mästermusikern Jerry Douglas i klassiska RCA Studio B i Nashville.

Som titeln antyder är nya plattan en hyllning till läromästaren och vännen Jerry Jeff Walker, som dog hösten 2020, 78 år gammal. <br/><br/>Med "Jerry Jeff" kompletterar Steve Earle den serie hyllningsplattor som inleddes med 2009 års "Townes" (Townes van Zandt), fortsatte med 2029 års "Guy" (Guy Clark) och som nu avslutas med "Jerry Jeff".<br/><br/>2021 gav Steve Earle dessutom ut "J.T.", en fin men smärtsam hyllningen till sonen Justin Townes Earle, som dog 2020, endast 38 år.<br/><br/>"The records were recorded and released in the order in which they left this world. But make no mistake - it was Jerry Jeff Walker who came first," says Earle.<br/> <br/>Earle was 14 when he first heard Walker. His high school drama teacher gave him a copy of "Mr. Bojangles," Walker's classic ballad about an unforgettable character he met in a New Orleans jail. After Earle moved to Nashville in the 1970s, he had the opportunity to get to know Walker, who enlisted him as his designated driver.<br/>"There's a tendency to think of Jerry Jeff around a relationship to one song," Earle says, referring to "Mr. Bojangles," which was covered by everyone from Bob Dylan to Sammy Davis Jr. "He was also such a great interpreter of other people's songs. But my main purpose in recording this album was to remind people that he wrote a lot of fucking great songs."

McMurtry James: The horses and the hounds 2021 [Digipack / CD]

"Gonna hang on a little bit longer, sleep well, work a little harder; put my faith in something I can't see", sjunger Lilly Hiatt i titelspåret till sitt tredje album, "Trinity Lane". Några raka, uppriktiga rader från ett album där Hiatt blottar sig totalt. Texterna är i högst grad personliga och berättar om en uppväxt präglar av mammas självmord när Lilly var bara ett år, om personliga problem, om alkoholberoende och kampen att göra sig fri från det. Men här finns också sånger som blickar framåt och är fyllda av hopp.<br/><br/>"Trinity Lane" är producerad av Michael Trent från Shovels & Rope och musikaliskt är det en befriande blandning av Hiatts americana-rötter och hennes kärlek till nittiotalets grunge/postpunk med band som Dinosaur Jr., the Breeders och the Pixies.<br/><br/>"I like to rock out", säger Hiatt. "Trent really brought that alive. I wasn't playing by the rules because I didn't and don't believe in them. And what I really miss is the way we celebrated angry women in the nineties very openly and allowed them to express that side of themselves through their music. I think women should be allowed to be angry".<br/><br/>Lilly Hiatt är som de flesta säkert redan anat dotter till John Hiatt.

Inleds med en skitig americanablueslåt - och vandrar sedan runt i genres som rock, country och soul. Med ett komp som bl.a. inkluderar Mark Knopfler, Derek Trucks och Chuck Leavell levererar Randall något av det bästa vi hört på denna sidan jultomten. På New West såklart.