ECM

This far-reaching double album, recorded and mixed in three days in Lugano, introduces a new group with Tigran Hamasyan, Arve Henriksen, Eivind Aarset and Jan Bang. The Norwegians had played in diverse configurations on ECM - Jan Bang on Eivind Aarset's "Dream Logic", for instance, and Bang and Aarset on Arve Henriksen's "Cartography" - but with Hamasyan at the centre of the sound, bringing with him ancient folk melodies transfigured in the compositions of Komitas, other inspirations come into play. All four players are at a creative peak here, whether freely reflecting upon Armenian themes or spontaneously shaping atmospheric soundscapes together.

Jarrett Keith: Munich 2016 [2 CD]

Metheny Pat: 80/81 1980 [2 CD]

Jarrett Keith: La fenice 2018 [2 CD]

Garbarek Jan: Dresden 2009 [CD]

"No End" was recorded at Cavelight, Keith Jarrett's home studio, in 1986. In his liner notes he describes the setting:<br/><br/>"The Studio: Cables and cords everywhere. A drum set in the corner. Tablas and percussion, instruments of all kinds strewn around the room. A beautiful deep red Gibson solid-body on a vertical stand alongside a blond wood classic Fender bass in its stand, both in front of the same blond wood chair which was directly opposite the drums. The tablas were on my American Steinway. Microphone stands were in front of the guitars, holding (to the best of my knowledge) a Neumann stereo microphone, and I believe another identical microphone was on a boom over the tablas. All the other percussion was played using the room as the guide as to where to stand or how loud to play, though I had to do many tests to achieve some intuition about this. My studio is very small, so I didn't move the drum set at all, or the microphone while playing the drums.<br/><br/>In the control room were two Tandberg cassette recorders which were used exclusively for this project; so I would record something first, then overdub, using headphones as a guide to the volume or position I needed to use, then overdub (with headphones, always) again, each time transforming the new information to the 'other' machine. Then I would put the newly recorded tape in the first machine, start them both, and run into the studio to overdub or start the next piece. Not a single machine breakdown occurred despite the fact that no one was in the control room monitoring anything.<br/><br/>There was really, to my knowledge, no forethought or 'composition' (in the typical sense) going on; just a feeling or a rhythmic idea or a bass line concept or melody. But none of this was written down. Beginnings and endings were either hit-or-miss or just plain astoundingly intuitive.<br/><br/>I used a small mixing board and a little reverb to send the sound out to the headphones and simultaneously onto tape. I honestly can't remember a hell of a lot about the details, but somehow something happened during these days in the 80's that won't ever be repeated. I had wanted to record on drums most of my life, and when I got the tape out recently, I thought I'd better run with it.<br/><br/>(....) Drums were always with me in some way. (...) I have always been drawn to instruments that you touch directly, without a mechanism in between. Therefore, I cannot say I have ever loved the piano as much as the drums or the guitar. And, though I have a reputation for being in the acoustic world, I have always loved electric guitar."<br/><br/><br/>.

Samtidigt som vi nås av beskedet att Keith Jarretts karriär är slut kommer ett album med en av hans stora solokonserter. Det har varit relativt tyst om Jarrett de senaste två åren; anledningen visar sig nu vara att han drabbats av stroke med en mer eller mindre förlamad högerarm som följd. Jarrett räknar inte med att han ska kunna använda den till mycket annat än att lyfta en kaffekopp med, och det efter mycket träning.<br/><br/>Nu är det ju tack och lov så att ECM med all sannolikhet ligger på en hel rad outgivna inspelningar, så vi lär under överskådlig framtid kunna se fram mot nya Jarrett-utgåvor. Förra året kom dubbelalbumet Munich 2016, inspelat den 16 juli det året. Tretton dagar tidigare hade Jarrett gästat Budapest, och nu är det dags för Budapest Concerto, även det ett dubbelalbum. Att spela i Budapest, därtill i Béla Bartók-salen, betydde något speciellt för Jarrett som har ungerska rötter på sin mormors sida och levt med Bartóks musik sedan barnsben. Han sätter också konserten i Budapest högre än den i München och talar om den som "Gold Standard". Vilken av de två som är bäst kan man tvista om så länge man vill och finner det meningsfullt. Jag nöjer mig med att säga att båda håller absolut toppklass. Eller är det trots allt så att guldhalten i Budapest är en karat högre än i München?<br/><br/><br/>Foto: Rose Anne Colavito (ECM)<br/><br/>Jarretts solokonserter brukar hamna i facket jazz. Samtidigt är det helt uppenbart hur påverkad han är av sitt långvariga och intima umgänge med den klassiska musiken. På sitt sätt kan man säga att han väckt liv i en avdöd tradition av improviserande klassiska pianister. Det är också tydligt hur ett modernistiskt tonspråk allt mer kommit att prägla hans spel.<br/><br/>Men det är just gränslösheten som är Jarretts adelsmärke, förmågan att i samma konsert växla mellan melodisk ballad och och intrikat rytmik, vaggsång och brutalism, bluesig och svängig jazz, etyd och toccata. På Budapestkonserten smyger det sig också in några mer orientaliska tongångar. Av allt detta lyckas han dessutom skapa något slags storstruktur, där alla bitar faller på plats och skapar en sammanhållen konsert. Det är grymt imponerande.<br/><br/>Precis som i München avslutar han med de delikata extranumren "Answer Me, My Love" och "It's A Lonesome Old Town", men i omvänd ordning mot då. Och jodå, han behärskar ju även The Great American Songbook till fulländning.<br/><br/>- Sten Wistrand / Kulturdelen