Columbia

Albumet "Firepower" är gruppens artonde studioalbum. Plattan inbegriper fjorton klassiska metallåtar som har producerats av bandets sedan länge trogne vän och kreativa vapendragare, Tom Allom, tillsammans med Grammy-vinnande producenten Andy Sneap. Allom står bakom samtliga releaser av Judas Priest mellan åren 1979 och 1988 inklusive klassiker som "Unleashed in the East", "British Steel", "Screaming for Vengeance" och "Defenders of the Faith".<br/><br/><b>RECENSION</b><br/><br/><p class="rnr-4"></p><br/>Det har gått tre år sen Judas Priest stod på svensk mark för vad vi trodde skulle bli sista gången. Redan då hade bandet en återvunnen energi som saknats tidigare. Rob Halfords sång var mer imponerande än på länge och allt tydde på att bandet skulle lämna oss med flaggan högt. Ack så fel man hade dock, för i sommar återvänder de ännu en gång till Sverige och Sweden Rock Festival. Med dessutom en ny skiva i bagaget, bandets artonde i ordningen.<br/><br/>Föregående skivsläpp, "Redeemer of Souls" och "Nostradamus", är i mitt tycke ganska så mediokra. De innehåller en salig blandning låtar som dels imponerar och dels passerar helt obemärkt. Märk då min förvåning när tre singelsläpp från "Firepower" tyder på en skiva som faktiskt återspeglar den återvunna energin jag tidigare pratade om.<br/><br/>Tre låtar, tre singlar som troligtvis är mycket strategiskt valda, då man redan där förespråkade den 2018-års epos som Priests senaste skiva är. Att "Firepower" inte innehåller ett enda svagt spår är något jag förhoppningsvis får medhåll för och som bevisar att Judas Priest är tillbaka, starkare än någonsin och levererar en skiva som man aldrig hade förväntat sig av dessa hjältar år 2018.<br/><br/>Inledande titelspår "Firepower" är allt man någonsin önskat från en öppningslåt. Ribban ligger skyhögt redan här och sätter prägel för resterande spår. Efterföljande "Lightning Strike", som också var första singeln, påminner om forna stjärndagar och "Evil Never Dies" låter som en låt som hade kunnat platsa galant på "Painkiller".<br/><br/>Vad jag verkligen älskar med detta band är att man inte är rädd för att ta ut svängarna och blanda hårda, snabba låtar med lugnare och mer känslosamma. Från "Evil Never Dies" till "Never The Heroes" och från "Lone Wolf" till avslutande ballad "Sea of Red". Alla komponenter finns där.<br/><br/>Det märks att senaste tillskottet Richie Faulkner har blivit varm i kläderna vid det här laget och samspelet med Glenn Tipton går inte att ta miste på. Det svänger något så in i bommen! Gång på gång bevisar Rob Halford vilken metal gud han verkligen är med de klassiska falsettskriken som får nackhåren att resa sig i låtar som "Evil Never Dies", "Necromancer" och personliga favoriten "No Surrender" som bara bevisar att han fortfarande kan!<br/><br/>Ljudbilden signerad producenten Tom Allom, som arbetat otaliga gånger med bandet tidigare och Andy Sneap har definitivt bidragit till det resultat som når oss. Det är snyggt polerat, med de rätta elementen vid sin plats.<br/><br/>Jag är fräck nog att våga påstå att detta är den bästa skiva Judas Priest gjort sedan 1990-års "Painkiller" och som definitivt fortsätter bära Priest-fanan högt.<br/><br/><b>Bästa låtar:</b> Firepower, Never The Heroes, No Surrender<br/><br/><b>Effie Trikili</b><br/><a href="http://www.rocknytt.net">ROCKNYTT</a>

Judas Priest: Priest... Live! 1986 (Rem) [2 CD]

Innehåller följande album:<br/><br/>On Your Feet or on Your Knees (1975)<br/><br/>Some Enchanted Evening (1978)<br/><br/>Cultösaurus Erectus (1980)<br/><br/>Fire of Unknown Origin (1981)<br/><br/>The Revölution by Night (1983)

Amon Amarth: Berserker 2019 [CD]

Innehåler följande album:<br/><br/>Journey (1975)<br/><br/>Look into the Future (1976)<br/><br/>Next (1977)

AC/DC: Ballbreaker 1995 [Digipack / CD]

Judas Priest gjorde flera bra plattor under senare hälften av 70-talet, men det var med "British steel" från 1980 som det exploderade på allvar för dem. Uppföljaren "Point of entry" var något av en besvikelse i jämförelse med föregångaren, men nästa album "Screaming for vengeance" tog dem tillbaka till metal-toppen. Detta album är nästan lika bra som "British steel" och kan troligen stoltsera med att vara det näst bästa albumet av ett av världens största hårdrocksband. Inte så illa!