SME

"There's a line in 'Ordinary Man' where I sing, 'I don't want to die an ordinary man,' which I don't think I will," säger Ozzy och skrattar. "Ordinary Man" är första albumsläppet på nära tio år.<br/><br/>Ozzy om inspelningen av albumet:<br/>"It was a lot of fun to do though it's a lot different from my other albums,". "We recorded it quickly, which I haven't done since the first Black Sabbath album. This made it a different process, which I actually enjoyed."<br/><br/>Albumet är inspelat i Los Angeles med albumets producent Andrew Watts på gitarr, Duff McKagan (Guns N' Roses) på bas och Chad Smith (Red Hot Chili Peppers) på trummor. Förutom nämnda musiker gästas albumet också av Ozzys vänner Elton John, Post Malone och Tom Morello.<br/><br/>"It all just came together," berättar Ozzy om gästerna på albumet. "Slash is a dear friend of mine, as is Elton. When I was writing 'Ordinary Man,' it reminded me of an old Elton song and I said to Sharon, 'I wonder if he would sing on it?' We asked and lo and behold, he agreed and sings and play piano on the song."

"This album is instantly recognizable as a Foo Fighters record, but there's something deeper and more musical to it. I think that these cities and these people influenced us to stretch out and explore new territory, without losing our 'sound'."<br/>- Dave Grohl<br/><br/>Dave Grohl, Taylor Hawkins, Nate Mendel, Chris Shiflett och Pat Smear skrev och spelade in en låt i varje stad och gjorde då en djupdykning i respektive stads musikaliska historia. I varje låt medverkar lokala musikerlegender och inte förrän i skapandeprocessens slutskede satte Dave låttexterna för att till fullo låta sig inspireras av de lokala intrycken, personligheterna och erfarenheterna. HBO följde bandet och skildrar resan i en dokumentärserie på åtta delar som Dave Grohl beskriver är som ett kärleksbrev till amerikansk musikhistoria.<br/><br/>Det drygt 44 minuter långa albumet är producerat av Butch Vig och Foo Fighters.

AC/DC: Highway to hell 1979 (Rem) [Digipack / CD]

Albumet "Firepower" är gruppens artonde studioalbum. Plattan inbegriper fjorton klassiska metallåtar som har producerats av bandets sedan länge trogne vän och kreativa vapendragare, Tom Allom, tillsammans med Grammy-vinnande producenten Andy Sneap. Allom står bakom samtliga releaser av Judas Priest mellan åren 1979 och 1988 inklusive klassiker som "Unleashed in the East", "British Steel", "Screaming for Vengeance" och "Defenders of the Faith".<br/><br/><b>RECENSION</b><br/><br/><p class="rnr-4"></p><br/>Det har gått tre år sen Judas Priest stod på svensk mark för vad vi trodde skulle bli sista gången. Redan då hade bandet en återvunnen energi som saknats tidigare. Rob Halfords sång var mer imponerande än på länge och allt tydde på att bandet skulle lämna oss med flaggan högt. Ack så fel man hade dock, för i sommar återvänder de ännu en gång till Sverige och Sweden Rock Festival. Med dessutom en ny skiva i bagaget, bandets artonde i ordningen.<br/><br/>Föregående skivsläpp, "Redeemer of Souls" och "Nostradamus", är i mitt tycke ganska så mediokra. De innehåller en salig blandning låtar som dels imponerar och dels passerar helt obemärkt. Märk då min förvåning när tre singelsläpp från "Firepower" tyder på en skiva som faktiskt återspeglar den återvunna energin jag tidigare pratade om.<br/><br/>Tre låtar, tre singlar som troligtvis är mycket strategiskt valda, då man redan där förespråkade den 2018-års epos som Priests senaste skiva är. Att "Firepower" inte innehåller ett enda svagt spår är något jag förhoppningsvis får medhåll för och som bevisar att Judas Priest är tillbaka, starkare än någonsin och levererar en skiva som man aldrig hade förväntat sig av dessa hjältar år 2018.<br/><br/>Inledande titelspår "Firepower" är allt man någonsin önskat från en öppningslåt. Ribban ligger skyhögt redan här och sätter prägel för resterande spår. Efterföljande "Lightning Strike", som också var första singeln, påminner om forna stjärndagar och "Evil Never Dies" låter som en låt som hade kunnat platsa galant på "Painkiller".<br/><br/>Vad jag verkligen älskar med detta band är att man inte är rädd för att ta ut svängarna och blanda hårda, snabba låtar med lugnare och mer känslosamma. Från "Evil Never Dies" till "Never The Heroes" och från "Lone Wolf" till avslutande ballad "Sea of Red". Alla komponenter finns där.<br/><br/>Det märks att senaste tillskottet Richie Faulkner har blivit varm i kläderna vid det här laget och samspelet med Glenn Tipton går inte att ta miste på. Det svänger något så in i bommen! Gång på gång bevisar Rob Halford vilken metal gud han verkligen är med de klassiska falsettskriken som får nackhåren att resa sig i låtar som "Evil Never Dies", "Necromancer" och personliga favoriten "No Surrender" som bara bevisar att han fortfarande kan!<br/><br/>Ljudbilden signerad producenten Tom Allom, som arbetat otaliga gånger med bandet tidigare och Andy Sneap har definitivt bidragit till det resultat som når oss. Det är snyggt polerat, med de rätta elementen vid sin plats.<br/><br/>Jag är fräck nog att våga påstå att detta är den bästa skiva Judas Priest gjort sedan 1990-års "Painkiller" och som definitivt fortsätter bära Priest-fanan högt.<br/><br/><b>Bästa låtar:</b> Firepower, Never The Heroes, No Surrender<br/><br/><b>Effie Trikili</b><br/><a href="http://www.rocknytt.net">ROCKNYTT</a>

AC/DC: High voltage 1976 (Rem) [Digipack / CD]

AC/DC's sångare Bon Scott dog den 19 februari 1980. I mars tog Brian Johnson över Bon's plats i bandet. Nu gällde det att försöka få AC/DC att behålla sin position och första albumet med den nye sångaren var livsviktigt för fortsättningen. Det var inget lätt läge; den sista plattan med Bon Scott - "Highway to hell" - var bandets dittills bästa och nu skulle man försöka matcha det. Endast fem månader efter dödsfallet släpptes "Back in black" ut. Svaret kom direkt. De hade lyckats över förväntan. Inte ett enda svagt spår kunde hittas på det svarta albumet som blev en omedelbar storsäljare och som idag en av rockens stora klassiker.

AC/DC: The razor's edge 1990 (Rem) [Digipack / CD]