Njuta films

Ett äldre par kämpar på genom alltmer kringskurna och svåra vardagar i en Parislägenhet till brädden fylld av böcker och prylar - minnen från ett långt och aktivt liv. Makan (Francoise Lebrun) är pensionerad psykolog som efter en karriär spenderad med att lappa ihop andras sinnen med fasa märker hur hennes eget börjar fragmenteras. Maken (Dario Argento), kämpar på med sitt bokprojekt om filmberättandets drömska kvalitéer och vill eller kan inte riktigt inse hur illa det är ställt sin älskade livskamrat och fru. Sonen Stephane, (Alex Lutz) som under hela sitt liv levt i drogmissbruk och förlitat sig på föräldrarnas stöd, ser nu hur rollerna blir ombytta och han blir tvungen att axla sitt ansvar som närmaste anhörig.<br/><br/>Känd som fransk films enfant terrible tack vare provocerande och djärva verk som Irréversible, Enter the Void och Lux Aeterna, är Gaspar Noé kanske inte den förste man tänker på när en emotionell, meditativ film om åldrande och död kommer på tal. Gaspar Noé skapade projektet sedan en kraftig hjärnblödning nästan tog död på honom. Efter att ha återhämtat sig blev han nykterist och började arbetet med Vortex. Filmen omnämns som ett mer moget verk och hyllades närmast unisont efter visningarna i Cannes. Men helt har Gaspar Noé inte lämnat experimentlustan bakom sig. Vortex berättas i snillrik split screen, en visuell återgivning av den ökande klyftan mellan huvudpersonerna.<br/><br/>Skräckfilmslegenden och regissören Dario Argento (Suspiria, Trauma) överraskar med en stark och känsloladdad skådespelarprestation i rollen som den åldrande maken. Françoise Lebrun har också bakom sig en lång och distingerad karriär som framförallt skådespelare (Mamman och horan, Kidnappningen av Michelle Houellebecq). Alex Lutz har på senare år setts i filmer som Spirou och En liten bokhandel i Paris.

Ett par i medelåldern har precis flyttat till ett hus med en ovanlig egenskap. Klättrar man ned i en tunnel i källaren trillar man ut från ett hål i taket på husets övervåning. Under den korta färden har tolv timmar gått och man blir tre dagar yngre på kuppen. En egen tidsmaskin borde väl slå både golvvärme och öppen planlösning vad gäller återförsäljningsvärdet? Alain, mannen i hushållet, vet inte riktigt vad han ska göra med det märkliga inslaget i boendemiljön, som han i övrigt är nöjd med. Marie blir dock smått besatt av tanken att återfå sin svunna ungdom, en tunnelfärd i taget. I relaterade nyheter berättar Alains alfahanne till boss med stolthet i rösten att han bytt ut sin penis till en elektronisk dito som går att styra via Iphone. Allt detta för att säkra prestandan så frun inte tröttnar. Hur ska det sluta för de bägge paren och deras ojämna kamp mot tidens härjningar?<br/><br/>Tidsloopar, mekaniska manslemmar, charmiga katter och huvudpersoner som tar de mest absurda situationer med nollställt lugn. Allt är med andra ord som det ska i det speciella hörn av filmvärlden den ständigt produktive och infallsrike multikonstnären Quentin Dupieux skapat. I Otroligt men sant får vi vad som kan vara hans mest lättillgängliga och ändå skruvade film hittills. Temat om fåfänga och rädslan för att åldras kan säkerligen många relatera till alltför väl. Allt tyder på att även denna visit till Dupieuxland kommer få dig att ligga dubbelvikt av skratt och lämna platsen lite klokare. Eller möjligen galnare?