NAX

Digipack.<br/><br/>"Att Sonya Hedenbratt, som de flesta minns från revy- och kabaréscenen samt tv:s "Jubel i busken", från början var en helt enastående jazzsångerska är i dag kanske inte känt för alla. Nu råder Lasse Zackrisson på Vax records bot på det med ett album med mestadels outgivna inspelningar från första hälften av 1950-talet, där Hedenbratt kompas av musiker ur den svenska jazzeliten. Och med en sångerska vid micken i en sådan strålande vokal form att den lätt skulle kunna ha gett henne en karriär i USA - om hon hade vågat ta steget. Vid hennes död 2001 hyllade Arné Domnérus i DN hennes omedelbarhet. Och vare sig det handlar om drömmande tonårsromantik ("Dedicated to you") eller desillusionerad vuxenhet ("What is this thing called love") fångar Hedenbratt låtarna liksom direkt ur luften och ger dem en energi som gör att all övrig förstärkning av uttrycket blir fullkomligt onödig. Det är faktiskt förbluffande att höra hur lätt hon kunde avväpna lyssnaren - genom att hålla stilen.<br/>Bästa spår: "He's funny that way"."<br/><br/>- Martin Nyström / DN

Yellowjackets: Raising our voice 2018 [Digipack / CD]

Landgren Nils: Christmas with my friends VI 2018 [Digipack / CD]

"Skivan innehåller ett intressant urval och vill man närma sig denna period av svensk jazzmusik är det här ett bra inköp"<br/>(Lira)<br/><br/>På sommaren 1950 startade Arne Domnérus den orkester som skulle bli betraktad som den bästa svenska jazzorkester vårt land någonsin haft. Orkesterns hemvist var Nalen, "jazzens högborg i vårt land", där f ö även Putte Wickmans orkester då också spelade under några år.<br/><br/>Hur Dompans handplockade skara av elitmusiker lät i olika kombinationer kan vi njuta av via den här skivans välvalda meny. Förutom Arnes framträdanden med altsaxofon lyser även den från USA hemvändande trumpetaren Rolf "Roffe" Ericson, den unge gotlänningen Lars Gullin, barytonsaxofonist med en genial, personlig kompositorisk ådra, samt kompet (kallat "Rikskompet") Gunnar Svensson piano, Yngve Åkerberg bas, Jack Norén trummor.<br/><br/>Den senare var svenskättling med amerikansk bakgrund och betydde mycket för att frigöra svenska kolleger från den stelhet som länge dröjde sig kvar i vår nationella spelstil. Övriga musiker; Rolf Blomquist, Gunnar Svensson och Yngve Åkerberg, tillhörde även de den absoluta toppen i landets jazzelit. Svensson och Gullin skrev under flera år en hel del av bandets repertoar. Med tanke på att Nalen etiketterats som även danspalats, ansåg Nalens legendariske och lätt patrikaliske ägare Gustaf "Topsy" Lindblom att en kvinnlig sångartist borde finnas med i Dompans band. <br/><br/>En av dem som prövades var Arbogaflickan Bibbi Johnson som några år senare gjorde internationell karriär som Bibi Johns. Och visst sjunger även hon med vad man kallar jazzfeeling. Speciellt i I Cover Th e Waterfront (4). Harry Arnold hade lett egna orkestrar i Malmö när han 1949 flyttade till Stockholm och Thore Ehrlings orkester. Han anställdes senare på Europafilm som kompositör mm för att 1956 anställas som ledare av Sveriges Radios storband, Radiobandet. Han sjöng gärna en stump på skiva när någon ville ha en trygg mansröst att lyssna till, som här, You Do Something To Me (6) och I Know That You Know (7).<br/><br/>En av Arne Domnérus förebilder var den amerikanske kompositören/arrangören och saxofonisten mm Benny Carter(1907 - 2003). Han är upphov till den tonsköna Fable Of A Fool (10) där Arne och en stråksektion med harpa backas upp av Rikskompet. Liksom i The Man I Love (9) handlar det om drömsk musik med ömsint solospel av Arne och Gunnar Svensson (senare känd som kapellmästare Helmer Bryd med Eminent Five Quartet). Jack Norén visar att även trumsolo kan berika örat.<br/><br/>Svängig kammarjazz av hög bouquet får vi oss till livs i fyra kvartettlåtar med Arne och kompet. Där kan man bl a notera ett virtuost duettspel mellan Arne och Maestro Bryd i Hallelujah (11). Utsökt pianospel uppvisas ävenledes i den gamla 30-talslåten Yours And Mine (12) och i Party For Prez (14) bringar hrr Dompan och Svensson den amerikanske tenorsaxofonisten Lester "Prez" Young sin ödmjuka hyllning med ett gnistrande spela la Count Basie/Lester Young. <br/><br/>En kvintettformering bjuds på i Out Of Nowhere (18) där Rolfs mättade trumpetspel möter Arnes heta lur i ett duellerande i två tempi. Ett nummer av världsklass som föregåtts av tre titlar med<br/>den ordinarie besättningen. Där spelar exempelvis Gullin ett gudabenådat solo på sin stora saxofon i On The Alamo (15)och Ericsons sordinerade trumpetspel i Krupanumret Boogie Blues (17) för våra tankar till Buck Claytons dagar i Count Basies band. Samma glöd hos Roffe som hos Buck.<br/><br/>Skivans avslutning är magnifik. Tenderly (19) var ursprungligen en melodiös vals av evergreenkaraktär. I ett grandiost arrangemang med rikt skiftande klanger har den av Domnerii män förvandlats till ett konsertnummer, menat att lyssna och berikas av, ej att dansas till. Mästerligt är omdömet!<br/><br/>Gullin som kompositör möter lyssnaren i Barit (2). En ytterligare melodi ur hans fatabur är What A Kick (20) som avslutar den här kavalkaden av tidig 50-talsjazz med Arne Domnérus som gemensam nämnare. Arret är förstås av Gullin själv och fanns då tryckt och utgivet till svenska dansbands bruk. Det är inte särskilt lättspelt men klarade alla band som köpte det att även spela alla svarta prickar så måste också den tidens fritidsmusiker ha hållit hög klass i 50-talets jazzera och jazzyra.<br/>(Bengt Nyquist)<br/><br/>Arne Domnérus, altsaxofon <br/>Lasse Gullin, barytonsaxofon<br/>Rolf Ericson, trumpet<br/>Nalenorkestern

En CD innehållande tidigare outgivna inspelningar gjorda mellan 1960 och 1969. Alice Babs med Bengt Hallbergs Trio och Arne Domnérus Big Band med Svend Asmussen.

Två generationer i samspel, improviserat samspel, på var sin flygel och med musikskatter från jazzens rika utbud som underlag. Det var vad det handlade om när vi lyckades sammanföra Bengt Hallberg och Jan Lundgren för ett unikt tillfälle av dubbelpianospel. Bengt Hallberg (född 1932) har återkommit efter ett tioårigt uppehåll och Jan Lundgren (född 1966), som står mitt uppe i en internationell karriär, fann det oemotståndligt att anta utmaningen.<br/><br/>Till cd:n hör ett generöst häfte med intervjuer, biografier och fakta om låtarna. Texter både på svenska och engelska.

"Lysande Dompanminnen"<br/>(Svenska Dagbladet)<br/>"...både mångsidigt och fint dubbelalbum"<br/>(Skånska Dagbladet)<br/>"En utmärkt skiva att bara lyssna till eller dansa om man så vill."<br/>(Bohuslänningen)<br/>"Mästerligt är ordet"<br/>(Linköpings-Posten)<br/>"För alla älskare av klassisk svensk jazz i allmänhet och Dompan i synnerhet är den här skivan ett måste"<br/>(Motala Tidning / Nerikes Allehanda / Vadstena Tidning)<br/><br/>ARNE DOMNÉRUS 1924-2008 <br/>Den 2 september 2008 avled altsaxofonisten, klarinettisten och jazzlegenden Arne Domnérus, 83 år gammal, efter en längre tids sjukdom. Arne Domnérus tillhörde den skara riktigt stora svenska jazzmusiker som kom att skapa svensk jazz. Det började på allvar i slutet av 1940-talet med den så kallade Parisorkestern som gjorde ett succéartat framträdande på en jazzfestival i den franska huvudstaden våren 1949. Det var en orkester bestående av den tidens främsta svenska jazzmusiker men som egentligen var totalt okända utanför Sveriges gränser. Förutom Arne Domnérus bestod bandet av musiker som Putte Wickman, Gösta Törner, Alice Babs och Reinhold Svensson. Dom skulle mäta sig med världsnamn som Charlie Parker, Miles Davis och Sidney Bechet. Denna svenska elitorkester gjorde succé, och därmed var Sverige på allvar med på världens jazzkarta. Arne Domnérus har sedan bibehållit sin plats som en av världens främsta jazzmusiker under en mera än 60 år lång karriär. Efter genombrottet i Paris gjorde Arne Domnérus en bejublad turné i Sverige i slutet av 1950-talet tillsammans med Charlie Parker och Roffe Ericson, och han kom också att bilda ett eget band med den tidens främsta svenska jazzmusiker. Namn som Lars Gullin, Gunnar Svensson, Rolf Blomqvist och Jack Norén ingick i den gruppen. Det bandet fi ck engagemang på Nalen hos Topsy Lindblom och utgjorde husband tillsammans med Carl-Henrik Norlins band. Arne Domnérus band spelade på Nalen till mitten av 1960-talet. Hans band kom dock att bestå även om musikerna skiftade. Profi ler som Bengt-Arne Wallin, Åke "Kometen" Persson, Rune Gustafsson samt pianisterna Bengt Hallberg och Jan Johansson samt basisten Georg Riedel har alla spelat med i Dompans band. Längre fram i karriären knöt Arne Domnérus musikaliska band med kompositören och arrangören Quincy Jones, och i Harry Arnolds framgångsrika Radioband var Arne Domnérus naturligtvis självskriven. Under åren 1964 till 1981 ledde Dompan Radiojazzgruppen som spelade specialskriven musik av framför allt Jan Johansson och Georg Riedel. Under senare delen av sin långa karriär kom Arne Domnérus att fi nna nya musikanter. Unga män och kvinnor som kommer att föra den framgångsrika svenska jazztraditionen vidare. En av dessa är pianisten Jan Lundgren och en annan är tenoristen och fl öjtisten Magnus Lindgren. Den senare kom för övrigt att bli den förste stipendiaten till "Dompans Guldsax" som utdelades 2004. Sedan dess har även Klas Lindquist, Jonas Kullhammar och Mathias Algotsson fått utmärkelsen. Arne Domnérus kommer för alltid att tillhöra de svenska jazzmusiker som brutit mark och fört fram Sverige till en topposition inom europeisk jazz. Hans namn nämns med största aktning i såväl USA som jazzvärlden i övrigt, och hans namn kommer för alltid att vara fi nnas med i "The Hall of Fame". <br/>(Kjell Stockhaus)