Jannok Sofia

"Vacker jojkpopjazz. Jojk möter folkmusik, visa, pop och jazz. I den skönsjungande svensksamiska låtskrivaren och sångerskan Sofia Jannoks alster finns det samiska och det svenska - som ju båda är delar av hennes kulturarv - sida vid sida. Men betoningen är på det samiska och den ordlösa improvisationen, jojken. Sångerna tonsätter hon för det mesta själv och de skrivs a cappella från början. På denna hennes andra soloskiva har sångerna fått en instrumental inramning av Peter Tikkanen Trio som blivit väldigt lyckad. Det uppstår en syntes som lyfter hela skivan. Sofias Jannoks röst som är klar som stjärnhimmeln på vintern harmoniseras mjukt och fint med Peter Tikkanens känsliga jazzpianoanslag. Där finns också basen (Tobias Helén), trummorna (Johan Englund) och en del stråk- och blåsarrangemang. Det jazziga bryter starkast igenom i två låtar, Árvas och Golle Máze, av vilka den senare faktiskt är en traditionell jojk som också Mari Boine tolkat. Det finns en del andra låtar som är traditionella, som vaggvisan från Sofias barndom och en låt skriven av den finsksamiske multikonstnären Nils-Aslak Valkeapää. Jannok sjunger ofta om den nordliga naturen som hon själv levt mitt i och är starkt påverkad av. Och hon har gjort helt rätt som valt att sjunga allt på nordsamiska. Med sin visjojk, sin svensksamiska världsmusik är Sofia Jannok ytterligare ett exempel på att Sverige aldrig varit det enspråkiga och enkulturella land av ett folk som en del ihärdigt påstått. Det samiska har alltid varit en del av Sverige."<br/>(Lira)

Resan går igenom ett musikaliskt landskap fyllt av vackra och smäktande popballader till jojk och vidare till hård tung electro, dynamiskt och atmosfäriskt. Sofia a Jannok fyller 2017 10 år som skivartist och har från starten och fram till idag tagit stora musikaliska kliv. Det handlar om en ständig lust till utveckling av hennes artisteri och politiska engagemang. De femton spåren på albumet innehåller en blandning av sång på engelska, svenska och samiska med ljudklipp från domstolsförhandlingarna mellan Girjas sameby och den svenska staten.

<i>Jag grävde ner min hemlängtan i koltens ­inner­­s­ta, och satte i väg på skidorna. Det var Heaika och jag. Han var något år äldre. Men inte i sinnet. Kanske för att han hade sin familj. Jag var tio år men varken barn eller vuxen. Jag var ingen. Ingens barn. Tvångsförflyttningen hade gjort mig oarbbes mánn­­án. Föräldralös.</i><br/><br/>Två pojkar är ute på kalfjället för att vakta renhjorden. De är vilsna, både geografiskt och i sitt inre, efter tvångsförflyttningen. När dimman tätnar och mörkret sluter sig om dem slår de läger och försöker hålla både elden och därmed sig själva vid liv. Plötsligt skidrar en gammal kvinna mot dem, hon liknar ingen de tidigare träffat och hennes kolt ser ut att vara täckt av något väldigt speciellt &hellip; Det blir ett möte som förändrar allt.