Andersson Lena

<p><i>"Liksom vi i dag går till Vilhelm Mobergs, Eyvind Johnsons, Sven Delblancs och Sara Lidmans romaner för att förstå de livsvillkor som historieböckerna inte kan fånga, kommer framtidens läsare att söka sig till Sveas son, Dottern och Koryféerna. Då kommer de att inse och förundras."</i> Fokus, Gunilla Kindstrand</p><p>Mordet på en hög politiker ska inte utredas som ett mord på stan bara för att det råkar ske på stan. Det behöver utredas efter sin art. Allt handlar om vad det är man vill ha reda på. </p><p>En februarikväll skjuts landets främste statsman till döds på öppen gata. Polischef Rolf Utterström tar kommandot över spaningarna men ingen gärningsman grips och mordet förblir ett öppet sår i nationen.     </p><p>Trettio år senare får journalisten Roger Lilja i uppdrag att skriva en artikel om dådet. Han kommer i kontakt med en jurist och underrättelseman som påstår sig sitta på det verkliga händelseförloppet. Allt verkar ha inletts med en weekend i Frankrike några månader före mordet, då en inre krets i den politiska makteliten möts. </p><p>I <i>Koryféerna en konspirationsroman</i> fortsätter Lena Andersson att utforska teman som knyter an till hennes tidigare berättelser om folkhemmet och dess upplösning. Med hjälp av fiktionens verktyg kastas ett skarpt ljus över ett trauma och dess upprinnelse, där verkligheten kanske behöver dikten för att lösningen på gåtan ska framträda.    </p><p><b>Lena Andersson </b>(f. 1970) romandebuterade 1999. År 2013 tilldelades hon Augustpriset för <i>Egenmäktigt förfarande</i> som redan betraktas som en modern klassiker. Senast har romanerna <i>Sveas son </i>och <i>Dottern</i> samt krönikesamlingarna<i> Verkligheten och resten </i>och <i>Resten av verkligheten</i> utkommit. </p><p><i>"Men viktigast med denna bok är inte de sakförhållanden den skildrar utan den sanning den ger uttryck för genom sin form. Koryféerna visar att fiktionen är ett sätt att tänka bättre, friare och mer." </i> Mikaela Blomqvist, GP</p><p><i>"En rafflande historia blir det, sannerligen (...) Det är en underhållande roman, och analysen är helt nykter och redig." </i>Jonas Thente, DN  </p><p><i>"Oavsett vad man anser om Lena Anderssons teorier, de som framförs i hennes kolumner eller i denna roman, så är det mycket underhållande att följa med henne tillbaka till 1980-talets Sverige. Vad som är allvarligt menat och vad som är satir är svårt att skilja åt, vilket inte är en brist utan snarare en styrka i romanen." </i>Kristian Ekenberg, Gefle Dagblad   </p><p><i>"Andersson är en av Sveriges mest intressanta och motsträviga skribenter. Hennes språkliga precision är svårslagen(...)" </i>Per Enerud, UNT  </p><p><i>"Lena Andersson skriver med samma kärva fräschör som alltid. Hon excellerar i behandlingen av politiska motiv och drivkrafter hos sina figurer, och det är ju särskilt spännande för alla som känner igen dem. Särskilt uppdriven är hennes förmåga till psykologisk genomlysning av sådant som självbedrägeri och självrättfärdighet." </i> Christian Swalander, Blekinge Läns Tidning  </p><p><i>"Lena Anderssons konspirationsroman om Palmemordet är full av blinkningar till oss nördar." </i>Niklas Qvarnström, Sydsvenskan </p>

<p>De senaste tre åren har Lena Andersson deltagit i Sveriges Radios programserie Allvarligt talat, senast tillsammans med Horace Engdahl, och svarat på lyssnarnas resonemang och undringar i existentiella frågor. Hennes tidigare svar samlades 2015 i "Allvarligt talat", och här kommer den efterlängtade fortsättningen.</p> <br/> <p>Det är frågor ställda på största allvar och besvarade med samma allvar. Spännvidden är imponerande: lyssnarna har undrat om varför man blir sårad över att inte bli bjuden på fester man ändå inte vill gå på, hur en bödel kan tänkas förhålla sig till sitt fasansfulla yrke, om empati alltid springer ur goda avsikter och huruvida det är sant att inget fastnar på teflon.</p> <br/> <p>Precis som i förra samlingen är det Stina Wirsén som svarar för illustrationerna och omslagsbilden.</p>

<p><span>I två omgångar har Lena Andersson deltagit i Sveriges Radios programserie Allvarligt talat, och tillsammans med P O Enquist respektive Horace Engdahl svarat på lyssnarnas existentiella frågor. Bland annat om hur man bör förhålla sig till döden, om huruvida man måste älska sina föräldrar och om potatisen är en varelse eller inte. Denna bok innehåller Lena Anderssons alla svar. Det är tankeväckande, stärkande och roande läsning. För illustrationerna svarar Stina Wirsén.</span></p> <p><span><span>"Det är olyckligt om sådana frågor fastnar i terapirummen eller predikstolarna, och om man genom att inte ta sig an dem i offentligheten underblåser idéer om att somligt är så svårt och omöjligt att påstå något om att vi gör bäst i att låta bli. Att förnuftet inte för oss fram till visshet och absolut förståelse betyder inte att vi bara ska följa känslan, odla den intellektuella lättjan eller bejaka dunklet och mystiken."</span><br/><span>Ur Lena Anderssons förord</span></span></p> <p><span><span><span><strong>Lena Andersson</strong> (född 1970) är författare till en rad böcker.</span><em>Egenmäktigt förfarande</em><span>(2013) belönades medAugustpriset 2013 i kategorin Årets svenska skönlitterära bok.Samma år tilldelades hon Svenska Dagbladets litteraturpris och Publicistklubbens Guldpenna för sin gärning som skribent.</span></span></span></p>

<p><i>"Liksom vi i dag går till Vilhelm Mobergs, Eyvind Johnsons, Sven Delblancs och Sara Lidmans romaner för att förstå de livsvillkor som historieböckerna inte kan fånga, kommer framtidens läsare att söka sig till Sveas son, Dottern och Koryféerna. Då kommer de att inse och förundras."</i>  Fokus, Gunilla Kindstrand </p><p>Mordet på en hög politiker ska inte utredas som ett mord på stan bara för att det råkar ske på stan. Det behöver utredas efter sin art. Allt handlar om vad det är man vill ha reda på. </p><p>En februarikväll skjuts landets främste statsman till döds på öppen gata. Polischef Rolf Utterström tar kommandot över spaningarna men ingen gärningsman grips och mordet förblir ett öppet sår i nationen.      </p><p>Trettio år senare får journalisten Roger Lilja i uppdrag att skriva en artikel om dådet. Han kommer i kontakt med en jurist och underrättelseman som påstår sig sitta på det verkliga händelseförloppet. Allt verkar ha inletts med en weekend i Frankrike några månader före mordet, då en inre krets i den politiska makteliten möts. </p><p><i>I Koryféerna en konspirationsroman</i> fortsätter Lena Andersson att utforska teman som knyter an till hennes tidigare berättelser om folkhemmet och dess upplösning. Med hjälp av fiktionens verktyg kastas ett skarpt ljus över ett trauma och dess upprinnelse, där verkligheten kanske behöver dikten för att lösningen på gåtan ska framträda.    </p><p><b>Lena Andersson</b> (f. 1970) romandebuterade 1999. År 2013 tilldelades hon Augustpriset för <i>Egenmäktigt förfarande</i> som redan betraktas som en modern klassiker. Senast har romanerna <i>Sveas son</i> och <i>Dottern</i> samt krönikesamlingarna <i>Verkligheten och resten</i> och<i> Resten av verkligheten </i>utkommit.  </p><p><i>"Men viktigast med denna bok är inte de sakförhållanden den skildrar utan den sanning den ger uttryck för genom sin form. Koryféerna visar att fiktionen är ett sätt att tänka bättre, friare och mer."</i>  Mikaela Blomqvist, GP </p><p><i>"En rafflande historia blir det, sannerligen (...) Det är en underhållande roman, och analysen är helt nykter och redig."</i> Jonas Thente, DN  </p><p><i>"Oavsett vad man anser om Lena Anderssons teorier, de som framförs i hennes kolumner eller i denna roman, så är det mycket underhållande att följa med henne tillbaka till 1980-talets Sverige. Vad som är allvarligt menat och vad som är satir är svårt att skilja åt, vilket inte är en brist utan snarare en styrka i romanen."</i> Kristian Ekenberg, Gefle Dagblad   </p><p><i>"Andersson är en av Sveriges mest intressanta och motsträviga skribenter. Hennes språkliga precision är svårslagen(...)"</i> Per Enerud, UNT  </p><p><i>"Lena Andersson skriver med samma kärva fräschör som alltid. Hon excellerar i behandlingen av politiska motiv och drivkrafter hos sina figurer, och det är ju särskilt spännande för alla som känner igen dem. Särskilt uppdriven är hennes förmåga till psykologisk genomlysning av sådant som självbedrägeri och självrättfärdighet." </i> Christian Swalander, Blekinge Läns Tidning  </p><p><i>"Lena Anderssons konspirationsroman om Palmemordet är full av blinkningar till oss nördar."</i> Niklas Qvarnström, Sydsvenskan </p>

<p>Lena Andersson har i flera år tillsammans med kolleger som P O Enquist och Horace Engdahl svarat på lyssnarnas frågor om existentiella ämnen - måste man älska sina föräldrar, hur ska man veta vad man ska göra i livet, hur vet en författare när boken är slut och är potatisen en varelse - och Lena Anderssons svar har samlats i två böcker:<em> Allvarligt talat </em>och <em>Mer allvarligt talat</em>.<br/><br/>I <em>Allt allvarligt talat </em>samlas alla svaren, inklusive åtta hittills opublicerade frågor och svar från hennes sista medverkan i programmet. Illustrationerna står som vanligt Stina Wirsén för.</p> <br/> <p> <br/> <strong>Lena Andersson</strong> fick sitt stora publika genombrott med romanerna<em> Egenmäktigt förfarande </em>(2013) och <em>Utan personligt ansvar </em>(2015). <em>Egenmäktigt förfarande </em>har nu också haft stor framgång som scenföreställning, både på Uppsala Stadsteater och Scalateatern i Stockholm. Hennes senaste bok är <em>Egentligheter</em> tillsammans med Dan Wolgers, om Wolgers konstnärskap.</p>

<p>Ester Nilsson är poet och essäist och en förnuftig människa i en förnuftig relation. En dag får hon en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Från och med nu ska hela hennes tillvaro hänga samman med denna till sin avsikt helt oskyldiga begäran.</p> <p>I publiken sitter konstnären själv, hänförd, och de två möts för första gången efter föreläsningen. Ett slags kärlekshistoria inleds mellan Ester Nilsson och Hugo Rask, banal i sin enkla grymhet, storslagen i sin fullständiga hängivenhet.</p> <p><em>Egenmäktigt förfarande</em>är en berättelse om hur mycket vi är beredda att bedra oss själva i vår önskan att bli älskade, men också om hur svårt det är att inte utnyttja människors svaghet, och hur brutalt resultatet blir. Lena Andersson skildrar här hur det känns att utsättas för den stormande passionen - utan att fullt ut kunna gå upp i den. Det är en detaljstudie i makt och besatthet, rolig och smärtsam om vartannat.</p> <p><span><strong>Lena Andersson</strong> (född 1970) är författare till en rad böcker.</span><em>Egenmäktigt förfarande</em><span>(2013) belönades medAugustpriset 2013 i kategorin Årets svenska skönlitterära bok.Samma år tilldelades hon Svenska Dagbladets litteraturpris och Publicistklubbens Guldpenna för sin gärning som skribent.</span></p>

<p>Ester Nilsson är tillbaka. Och hon har inte lärt sig någonting.<br/><br/>Fem år efter Hugo Rask träffar Ester skådespelaren Olof Sten. Redan vid det första mötet känner hon igen sin kropps reaktion: hon håller på att bli handlöst förälskad. Olof gör ingen hemlighet av att han är gift med Ebba Silfversköld, men börjar samtidigt träffa Ester. De inleder en relation, som samtidigt inte är en relation enligt Olof. För han är ju gift, och säger sig inte ha några planer på att lämna Ebba. Men vad gör han då hos Ester?<br/><br/>Ester köper en bil så att hon kan köra Olof kors och tvärs över landet, till teaterföreställningar och kärleksmöten. Somrarna blir outhärdliga för Ester, för på sommaren umgås gifta män med frun. Ester Nilsson har blivit älskarinna.<br/>Men Olof Sten är märkligt ambivalent och hoppet om att han ska lämna, det finns där.<br/><br/><em>Utan personligt ansvar</em> är den fristående fortsättningen på <em>Egenmäktigt förfarande</em>. Med skarp blick och mycket humor tar sig Lena Andersson denna gång an älskarinnans roll i vår kultur och de djupt rotade föreställningar som styr tresamheten.</p> <br/> <br/> <br/> <p>"För mig är den nya romanen ännu mer läsvärd [än "Egenmäktigt förfarande"]. Det beror på att Lena Andersson den här gången - diskret men tydligare - lämnar över en del nycklar till metatolkningen av romanen, så att säga är mer generös med sina filosofiska utgångspunkter/.../ Ester Nilsson är egensinnigt, klyftigt och livfullt framskriven av sin författare /.../ [och] har säkrat sig en plats i litteraturen som typ, fiktion och referenspunkt."<br/>Agneta Pleijel, Dagens Nyheter</p> <br/> <p> <br/> <br/>"Gestaltningen av denna ovisshetens gråa zon är storartad och mästerlig. /.../ Som ett slags kärlekens och de mellanmänskliga maktspelens idéroman är "Utan personligt ansvar" lika briljant som sin föregångare. De filosofiska och politiska frågor boken lyfter skulle kunna diskuteras i oändlighet."<br/>Viola Bao, Svenska Dagbladet</p> <br/> <p> <br/> <br/>"En högst oromantisk roman om romantik som är ännu bättre än föregångaren. [Utan personligt ansvar] framstår nu inte som en uppföljare utan som ett huvudverk."<br/>Karin Arbsjö, Sydsvenskan</p> <br/> <p> <br/> <br/>"Lena Andersson skriver exakt och utmejslat, med ett språk som både ringar in och analyserar det som sker. Här finns mängder av skarpa och alldeles klockrena formuleringar /.../ "Utan personligt ansvar" är en rasande bra roman, där Lena Andersson skärskådar Esters längtan efter kärlek med en blick som är både genomskådande och djupt ömsint."<br/>Margaretha Levin Blekastad, Nerikes Allehanda</p> <br/> <p> <br/> <br/>"Borde bli ett obligatoriskt inslag på alla kulturhistoriska kurser om seder och bruk i det tjugoförsta århundradet. /.../ Lena Andersson berättelse om Esters vägar och villovägar är i all sin tragik mycket underhållande. Inte minst väninnekören som likt i en grekisk tragedi sjunger sina sånger är obetalbart på pricken rolig."<br/>Lisbeth Larsson, Göteborgs-Posten</p> <br/> <p> <br/> <br/>"Lena Anderssons romaner kommer att bli klassiker"<br/>Nils Schwartz, Expressen</p> <br/> <p> <br/> <br/>"Anderssons analytiskt exakta men samtidigt lätta språk bryter effektivt mot de blodsvallande känslor det bär fram."<br/>Fredrik Borneskans, Södermanlands Nyheter</p> <br/> <p> <br/> <br/>" Lena Andersson förädlar ett genomtröskat ämne till gastkramande romankonst. Hon placerar sina studieobjekt på operationsbordet och dissekerar dem lustfyllt med sylvass skalpell. Resultatet är milstolpar i studiet av kärlekens patologi, galenskap och njutning. /.../ även denna gång garnerat med torrt bitande humor. Berörande och helt oemotståndligt. Läs och läs igen!"<br/>Tomas Larsson, Östersunds-Posten</p> <br/> <p> <br/> <br/>"I slutet av romanen slår hjärtat nästan dubbla slag av spänning. "Utan personligt ansvar" är en minst lika bra och fängslande roman som "Egenmäktigt förfarande", vilket säger en hel del. Den förtjänar därför minst lika mycket uppmärksamhet och hyllningar för sin litterära gärning."<br/>Johanni Sandén , Gefle Dagblad</p> <br/> <p> <br/> <br/>"Bekantskapen med [Ester] är både lärorik, gripande och underhållande. Och stilistiskt håller Lena Andersson alltså stilen genom båda sina böcker. Sällan har olycklig kärlek genomlysts med sådan fullfjädrad filosofisk begreppsarsenal."<br/>Jan A Johansson, Norra Skåne</p> <p>En högst oromantisk roman om romantik som är ännu bättre än föregångaren.</p> <em>Karin Arbsjö, Sydsvenskan</em>