Litteraturvetenskap

Marguerite Duras dog den 3 mars 1996. Tre dagar tidigare hade hon avslutat sin sista bok, Det är allt, en dagbok som delvis tar formen av en dialog mellan Duras och Yann Andréa Steiner, hennes följeslagare i slutet av livet. Boken är ett sällsynt naket mänskligt dokument, en stram men intensiv reflektion över livet och författarskapet och en desperat protest mot döden. Texten har översatts och försetts med ett efterord av Kennet Klemets.

  2019 fyller Hjalmar Bergmans roman Markurells i Wadköping 100 år och har i projektet "Sverige läsers förfrågan utsetts till författarens bästa roman av Hjalmar Bergman Samfundet. Denna roman har inte ägnats någon separat studie förutom Inger Borgströms licentiatavhandling som nu omarbetats till en bok.  Att Hjalmar Bergman hade en deterministisk och fatalistisk världsåskådning är känt, vad Inger Borgström tillför är att han gestal­tar den i sin roman Markurells i Wadköping. I novellen Herr Markurells död finner vi också apokatastasis, det vill säga föreställningen om alltings återställelse, vilket är en specifik form av fatalism vilken vi enbart finner i Markurells i Wadköping och som kan kopplas till den sociala och eko­nomiska turbulens som rådde vid verkets tillkomst.   Determinism, fatalism och apokatastasis fogas samman till att allt som sker har sin orsak och styrs av en makt som leder orsakskedjan till återställelse. I verken finner vi reminiscen­ser från såväl skönlitteratur, filosofisk och psykologisk fack­litteratur, bibeln, tidsanda som personliga relationer och upplevelser. I ett litteratursociologiskt perspektiv determine­ras framställningen av Bergmans beläsenhet, samtid, eko­nomi och privatliv.  <br/><br/><i>När jag läser om Markurells i Wadköping och novellen Herr Markurells död med Inger Borgströms tolkningar som fond är det just det trösterika i romanen som slår mig. Vi har alla en markurell i oss som vill styra och ställa med verkligheten. Men det är först när vi accepterar vår otillräcklighet vi kan finna ro, när vi med Markurells ord förstår att allt som drabbar oss är konstigt men alls inte underligt . Förklaringar till varför vi gör som vi gör i relationer, i samhället finns, men det kan ta ett helt liv att upptäcka dem.</i><br/><br/>Stefan Eklund i Under strecket  i SvD

Apollonios Rhodios föddes omkring 290 före vår tideräkning i Alexandria och dog 75 år senare på Rhodos. Han är den som tillsammans med Kallimachos återupplivar den episka diktningen efter Homeros. <i>Argonautika</i> är det viktigaste, och enda överlevande verket, från den hellenistiska episka dikningen. Verket berättar om den resa som hjälten Iason och argonauterna gav sig ut på för att finna det gyllene skinnet. <i>Argonautika</i> är en av den västerländska litteraturhistoriens mest inflytelserika äventyrsberättelser. I ett av dess mest berömda avsnitt återges Medeias lidelsefulla kärlek till Iason, en beskrivning vars intensitet har få motstycken i litteraturhistorien. <br/><br/>Detta är den enda fullständiga översättningen av verket till svenska. Ingvar Björkeson har översatt och Sture Linnér står för efterordet. Till denna utgåva har författaren Maxim Grigoriev skrivit ett nytt efterord.

Den inflytelserike men i dag förbisedde Bernhard von Beskow (1796-1868) blev ledamot i Svenska Akademien 1828, från 1834 dess ständige sekreterare. Han var mångsidig, flitig, plikttrogen, verkade i Gustaf III:s anda och gav stadga och upprättelse åt en då ifrågasatt och vacklande institution. I denna levande minnesteckning med glimtar ur umgängeslivet i Stockholm och på den Beskowska släktens herrgårdar ger oss Per Wästberg det första fördjupade porträttet av företrädaren på stol 12. Beskows beläsenhet i världslitteraturen, pragmatiska kulturdiplomati och odogmatiska humanism fick avgörande betydelse för det litterära livet i Sverige under fem decennier i mitten av 1800-talet.

Han kallade sig själv en europeisk intellektuell och anslöt sig till en ickeskandinavisk tradition. Och visst är han osvensk, inte minst i sin övertygelse om att litteraturen kan förändra världen och människan, samt i sitt sätt att aldrig be om ursäkt för sig. Därmed blir Jan Myrdal, för både kritiker och beundrare, en katalysator för den sorts intellektuella självprövning som är så ovanlig i vår tid.<br/><br/> Denna <i>Myrdaliana</i> har främst kommit att handla om vad som kan kallas för Myrdalåret 2023, ett år då boken om Jan Myrdalbiblioteket äntligen kom ut och Jan Myrdals stora pris gick till en världsberömd norrman. Det var också året då katalysatorn Jan Myrdal tre år efter sin död återuppstod i den svenska offentligheten i och med utgivningen av <i>De hemliga breven</i> och den stora kulturdebatt som följde i Sverige, rörande hans relationer till föräldrarna Alva och Gunnar Myrdal samt fiktionens och sanningens roll i såväl litteraturen i stort som i Jan Myrdals författarskap.<br/><br/> Bråkigt? Ja, precis som gubben själv.

Femtiotre år efter Jane Austens död tillfrågades hennes brorson James Edward Austen-Leigh om han ville skriva en biografi över sin faster. Han samtyckte, och boken kom ut 1870. Den väckte så stort intresse att en ny utgåva trycktes redan följande år. Sedan dess har ett mycket stort antal biografier över Jane Austen skrivits, men James Edward Austen-Leighs hågkomster har intagit en särställning bland dem, främst för att han kände henne väl och hyste stor tillgivenhet för henne, men även för hans personliga och humoristiska berättarstil. Nu föreligger hans bok för första gången på svenska.

Efter tio års belägring av staden Ilion i Troja beger sig krigaren Odysseus - den mångförslagne - hemåt mot ön Ithaka, där hans hustru Penelope väntar, under ständig uppvaktning från friare som suktar efter hennes gunst och hans kungarike.<br/>Men vägen hem blir svår för Odysseus och hans män: tio år av irrfärder väntar, med strapatser och dödliga faror - lotusätare som lockar med evig glömska, våldsamma cykloper, förföriska nymfer och lockande men hotfulla sirener.<br/>Hemma på Ithaka gör sonen Telemachos allt för att freda sin mor, och Odysseus får in i det sista använda all sin list och förslagenhet.<br/>I svensk översättning av Erland Lagerlöf.<br/><br/>HOMEROS vet man ytterst lite om; mytbildningen har framställt honom som en blind skald och siare, men sannolikt kommer de verk som tillskrivs honom från en lång tradition av muntlig poesi. <i>Odysséen</i> dateras vanligen till det sena 700-talet f.Kr.